hnmotorsport

 

Tävlingen genomfördes med tre sträckor, där samtliga körde två gånger, med bara en service i halvtid. So far so good, 6 sekunder upp till Kenneth Andersson på andraplats och 17 sekunder upp till Fröis. Själv stod jag först och fotade på SS1 tillsammans med världens bästa Gezze, men efter sista bil tog jag chansen att hoppa med gubbarna i efterbilen, dvs Kent Larsson och min pappa H.

Jag fick se hur spåriga vägarna hade blivit, och kände en oro börja gnaga i magen, med vetskap om att Amazonen är en av startfältets smalaste bilar, och inte sväljer spåren särkilt bra. Jag hade precis lagt ut en rapport på facebook om hur gubbarna skött sig på första varvet, där jag i sista sekunden la till att jag hoppas alla kommer i mål med hela bilar, "för jag har sett spåren...". Lägger ner telefonen i famnen, då den ringer! Ja gott folk, och i synnerhet ni som agerat service eller anhörig till rally-nördar - ni vet känslan när telefonen ringer! Ni vet dessutom känslan när ni inser att det är bilens co-driver, Mikael "Hollis" Hollström, som ringer! Pulsen hade förmodligen fördubblats innan jag hanna svara, och den mildrades inte när jag fick höra Hollis säga att "vi har rullat"! Fula ord, fula ord, fula ord!!!!!!!!!!!!!
Vi var då precis på väg till sträckan där det hänt, och det var nästan så man hade önskat att man kunde släppa de sista bilarna med bara en halv minuts mellanrum, så man fortare fick komma in. Vi raggade folk med oss i både starten och chikanen, vilka anslöt plikttroget så snart sträckan dragits in officiellt.
Man kunde inte missa Amazonen, som låg prydligt på tak, alldeles vid plogkarmen. Alla trodde att den var flyttad dit, men så var det inte, det var där man hade stannat. Hollis och Robert var helt oskadda - eller, nä, inte riktigt. Hollis stukade tummen när han skulle försöka ta sig in i bilen för att hämta grejor, efter man redan hade kommit ut i första läget. Robert klämde ett finger när han skulle ta fram triangeln i kofferten, då han samtidigt fick hålla fast reservhjulet så inte det skulle ramla ut. Fröis, som startade minuten bakom, var imponerad över hur snabbt de hade tagit sig ur bilen, och det får man hålla med om, att "junior-landslaget i Appendix K" är vid god vigör, trots att den ena precis passerat 50 och den andra snart är framme vid den magiska gränsen. Däremot fick man ju inte med sig mer än en triangel i första utbrytningen, så mellan varje bil fick man sedan skynda tillbaka och hämta OK-skylt och kläder. Roberts ena handske hade lagt sig längst bak på hatthyllan, och dit är det inte lätt att komma sig när bilen står på hjul, så ni kan ju ana hur lätt det är när bilen ligger på tak! Men då är det praktiskt med en kartis som är lång och smal, med bra räckvidd, så Hollis for fram som en orm i bilen, och hittade allt de behövde.
Mekar-Tobbe fick förmodligen en black-out, kanske av pulsstegringen när rapporter kom om en rullning, för han drabbades plötsligt av mitt eminienta lokalsinne, och åkte åt fel håll. Så det tog en bra stund innan vi fick släpet till sträckan. Men det gick ingen nöd på oss, idel ädel racing-adel hade hittat oss på sträckan. Där var bland annat forne rallycross-räven Christer Fredriksson, allas vår rally-ikon Rolf Kemi och kunarna av Hällkölen, bröderna Bo-Gustaf och Lennart Ahlbäck. Dessutom hade Daniel "CastroL" Larsson lyckats pricka in en blixtvisit till Luleå, precis när det var rally - och denna härliga karl, som stod på samma sträcka 2015, när Robert och Hollis tappade spåret och flög upp i drivan, stod alltså bara några hundra meter före rullningen den här gången! Han har dock lovat, att nästa gång ska han stå i målet på sista sträckan! 2015 hade Daniel och några skolkompisar från LTU förirrat sig ut i skogen, nu är han bosatt i Göteborg, så oddsen är som ni förstår inte alldeles högst. För er som inte minns, eller helt har missat det, så tappade Amazonen kromlisten på höger framskärm vid den avåkningen, och den gick inte att hitta hur man än sökte. På sommaren hade denna Daniel förirrat sig tillbaka till skogen, hittat ungefär samma plats som avåkningen, och hittat listen i en bäck - helt intakt! Den kom han sen och levererade till Robert, på klubbtävlingen i Kalix, hösten samma år!
Till en början var det lite vilda västern över hur bilen skulle tippas på rätt köl, men så såg jag till att Bo-Gustaf Ahlbäck tog kommandot och styrde upp saken, och då gick det som en dans. Man vill ju liksom inte ha mer skador än nödvändigt på bilen!

 

 

Nåväl, vad hände då egentligen?! Robert har inte slagit runt sedan 1994, och bilen var då en Mitsubishi Galant. Hollis är ännu värre, och har inte rullat sedan mitten av 1980-talet - så det är inte direkt vardagsmat i teamet. Avåkningar överhuvudtaget, hade vi före den 2015, inte haft sedan slutet av 1990-talet - MEN, det är nåt magiskt med denna sträcka, för de TRE senaste incidenterna av rang, är på den sträckan! Den första var dock med en 940 GrpH, och sen två med Amazonen.
Det är svårt att säga vad exakt som hände, men en sak som kan ha inverkat, är att trumbromsarna har en tendens att få bilen att dra åt höger vid inbromsning, men oavsett vilket har Robert full kontroll över kurvan, och inget överladd, även om det är en snabb kurva och han kör på fyrans växel. Men höger bakhjul lyckas i alla fall hitta vad som förmodligen är enda stället där det finns en tendens till överplogning på sträckan, skär ner och suger fast bilen, och tyvärr var det även kantskuret karmen precis här - vilket innebar att det inte fanns något att stötta mot. Man har gått en bit i drivan, och passerat en bäck-ravin med en hårsmån (!), innan det sög fast bilen och slog runt den 1,5 varv! Det är alltså inte ens en reguljär avåkning, i stil med 2015, utan nån variant av att bilen kliver ur spår och sugs fast. Oavsett vilket, måste man säga att det är fantastiskt bra kvalitet på gamla bilar! Inte en enda ruta är trasig, och även om han är ful i plåten och det väntar en massa jobb, så borde han ha varit mycket fulare med tanke på smällarna den har utsatts för! Volvo-quality a la 50-tal!!!
Det lustigaste av allt, är att Robert verkligen gillar denna oturssträcka, och Lennart Ahlbäck hade i vanlig ordning gjort ett häst-jobb med plogningen.
- Det var så läckert att gå ut först på första varvet. Normalt är det ingen fördel att gå ut först, men på den här sträckan var det trevligt. Det var så fint plogat, så man kunde åka precis vilket spårval man ville!, var betyget från Robert.

Nåväl, bilen kom sig upp på släpet, och efter många om och men in i garaget. Nu väntar tak-byte, och... Nä, enklare att gå andra vägen och säga att vi hoppas slippa byta bakskärmar, dvs att en skicklig plåtslagare kan få ordning på dem, och sen är dörrar och koffertlucka hela - tror jag! Vi tror inte heller att det har blivit några skador på vitala organ, men det är väl vad vi får se när vi väl börjar riva. Bilen ska dock bli lika fin igen, finns inga alternativ, så någon fler start för oss i vinter, det blir det inte! Jag lovar att uppdatera er här på bloggen, hur återuppbyggnaden av Amazonen fortskrider!

 

Tävlingen i övrigt fick jag lite dålig koll på, då mitt fokus körde i diket vid Amazonen. Men Fröis lyckades i alla fall hålla Andersson stången, och drygade till och med ut sin ledning på andra varvet. Curre Jonsson övertog nu den tredjeplats Robert hade på gång.

 

Totalt i tävlingen, var det Michael Wikström / Lennart Nilsson som höll i taktpinnen, och vann med en minut före Peter Johansson / Tommy Jakobsson, som äntligen fått igång den Honda Civic som man har nån slags delad vårdnad om. Duon vann givetvis även klassen för GrpH 2WD, 16 sekunder före Thomas Lahti / Thomas Wikström och ungefär minuten före Dan Thörnevall / Daniel Jonsson. Jan-Olof Renberg / Jan Stenberg fick slut drivning på SS3, och Jonas Rönnlund drabbades kanske av något liknande, då det står "drivknut" i resultatet. Jäklars skoj att Lövångers-gubbarna, Jonas Rönnlund och Rickard Normark hittat tillbaka ut i rallyskogen - de är friska fläktar både på sträckor och serviceplatser!

Intressant start gjorde Jonas Snäll / Joakim Wikström, som nu taggat upp från Ekonomi-klassen och kör en Honda Civic, som Jonas och Per-Åke hämtat i Litauen. Man hann inte få pappren klara i tid för premiären i Boden, men redan från SS1 var man i full kubbning och körde på liknande tider som Thörnevall! Tyvärr tog det roliga slut i början av sista sträckan, då det blev tak-känning även för dem. Dock en snällare rullning, så de har förmodligen snart fixat bilen och är fit for fight för nästa deltävling i Umeå.

I Boden hade Ingemar Svensson / Peter Lindqvist problem med lite mätare i bilen, och vågade inte chansa och riskera något. Motorn är nu genomgången, och bilen visade sig vara i god vigör, nu till skillnad från sin chaufför som går på antibiotika mot en envis förkylning. Som de flesta av oss vet får man inte antibiotika mot en vanlig förkylning, så särskilt kry lär herr Svensson inte ha varit, men man tog sig i mål, och har fått de svar man vill ha av bilen. Motortrimmaren Peter Forlund, med Anders Aidanpää i högerstolen, genomförde nu sin andra raka tävling, efter att ha debuterat i rally i Boden. Han har en historia med ett fåtal rallycross-tävlingar, för ungefär hundra år sen, och gör det fantastiskt bra. Han kör så klokt att jag nästan undrar om han genomgått nån form av lobotomi! (ler)

 

I VOC var det så klart Råneå-sonen Alexander Pettersson med namnen Alexander Helmersson i högerstolen, som bestämde tempot. Han sa själv att han varit lite ofokuserad från början, och man ser på tiderna att det är Tippen som är favoriten, för där har han mästerliga tider. Huvudkonkurrenten, Göran "Växellådshaveriet" Ahlström / Kurt Ahlström, har uppenbarligen kommit på att det finns fler roliga grejer man kan ha sönder i transmissionen, då man den här gången slog till med bakaxelhaveri, på väg från besiktningen till start- och målplatsen! Man kan inte annat än gråta en skvätt, för dessa galenpannor av rang!

 

I Ekonomi-klassen var det tunnsått, dels avverkades ju som berättat ett antal bilar i Boden, och dessutom var det nån jäkla mässa i Göteborg, som gjorde att varken Esa Makslahti eller Erik Wiklund (VOC) fanns på plats. Niklas Engström / Jimmy Engström vann tävlingen, trots att man tappat några minuter på SS3, och tabelltvåan Nils Sandström tvingades bryta med haveri, vid tidbilen på SS1.

 

Inser att jag suttit och rabblat kartläsare, överallt, utom för Kenneth x 2 i Appendix K. Hur är det man brukar säga?! Man sparar de bästa till sist! Inger Lundberg dikterar i Anderssons högerstol, och Per "Norrman" Johansson håller låda i Fröis högerstol - icket att förglömma!

 

Jag ber om ursäkt för mina egna tråkiga bilder, men för att få lite mer action har jag fått lov av min "lillebror", Örjan Larsson, att dela med mig även av hans fräcka bilder :

 

 

 

 

 

2016-10-08 FM-final Racingspecial, Kalix Motorstadion

Idag har jag haft en sån där rolig dag på Kalix Motorstadion igen - det är konstigt, men det har en tendens att bli roliga dagar när man samlar ett gäng motordårar på samma plats!

Robert gjorde ett försök att fixa Asconan efter hjultappet i Boden, men varken tid eller ork räckte helt enkelt till. Idag har jag haft bästa tänkbara foto-sällskap, då Bo-Göran "Boggie" Carlsson börjar bli lika foto-flitig som i fornstora dagar, och dessutom blev ju kartis-Hollis ledig för kameran när inte Robert hade nån högerstol med sig. Sen hade jag ju så klart världens bästa Gezze och Kent Englund med mig också - men de är så seriösa fotografer att de glömmer att motionera munnen (ler). Två omgångar sprang jag omkring som en yr höna vid banan, med kameran i högsta hugg. Men sen var jag helt enkelt tvungen att få mingla lite i depån och på publikplats, och då var det givetvis flera som passade på att göra dagens bästa laddningar. Tur Gezze är mer nitisk och stod kvar och fick även det på bild!

 

Innan jag går in på dagens tävlingar, måste jag bara dela med mig om hur det kan vara en fredag-kväll i det Hapasari-Niemi´ska äktenskapet. Trötta och slitna efter en i vanlig ordning tuff vecka, var det bastu på schemat, och det romantiska samtalsämnet var : -"Hur fungerar en bilmotor?!"
Stackars Robert har det inte lätt alltid, men i mina skrivarorgier stöter jag ju på saker som inte är så lätt att begripa alltid, och då måste man ju fråga! Robert tycker dock inte alltid mina liknelser är lika geniala som jag tycker - men det är för att han inte förstår! (skratt)
Så nu ska jag berätta för er hur en motor fungerar, i stora drag :

- Släpp kopplingen och tryck på gasen, så börjar jag från förgasarna. Där öppnar spjällen och en massa god mat kastas in till kamaxeln och ventilerna, ventilen är snäll och vill dela med sig till kolven, och går därför ner i öppet läge. Men kolven blir rädd och drar iväg till vevaxeln i en jäkla fart. Men vevaxeln vill inte vara med kolven, och skickar därför upp den igen. För att kolven ska veta var ventilen är, måste tändstiften tända lyset, och eftersom den goda maten består av bensin, förstår ni ju vad som händer när det tänds en tändsticka - en explosion! Explosionen får kolven att åka ner igen, och så där fortsätter det. Givetvis händer det ju saker åt andra hållet också. Vevaxeln är en riktig slavdrivare, och spinner nu fart på svänghjulet, som i sin tur får tryckplattan och kopplingen att utöva koppleriverksamhet. Det får den ingående axeln att sätta fart på lite hjul med konstiga kuggar på (som Kalle Anka sa i en upplaga på Medeltiden). Utgående axeln från växellåda får igång mellanaxeln, som inte heller den vill vara själv, utan den spinner i sin tur fart på pinjong och kronhjul i bakaxeln, och där blir kraften så osams att den går åt olika håll, dvs ut till respektive drivaxel och får fart på hjulen!
Utifrån den här logiken, har jag kommit på vad det är som händer och varför en motor övervarvas och går sönder. Det är helt enkelt så att det sitter lågenergilampor i tändstiften! Ni vet hur det är när man våldsamt nödig kommer in på en toalett, trycker på lysknappen, men ändå får famla sig fram till toastolen i halvmörker, för att lampuslingen tar så god tid sig att gå igång, så man är halv-färdig innan man har fullt lyse! Så måste det naturligtvis vara i en motor också - med lågenergilampor i tändstiften, hinner inte lyset tändas, och vid en övervarvning har kolven extra bråttom, så när det då är mörkt ser den ju inte vad den gör, och då krockar den med ventilen! Så enkelt så! Dessutom finns ju en super-enkel lösning på problemet - bara att sätta LED-lampor i tändstiften!
Ibland får jag nästan för mig att det inte är helt enkelt att vara gift med mig... (ler)

 

Till dagens äventyr :

 

2016-09-28
LIte mycket på flera fronter, har gjort att jag inte hunnit ta tag i bildskörden och härliga minnen från Kalix MK´s funktionärsdag, som vi hade ute på vår motorstadion förr-förra söndag (18/9).
Men å andra sidan får jag ju mer eller mindre återuppleva trevligheten igen idag då.

 

Under året har vi i Kalix MK genomfört ett gäng tävlingar i snart sagt alla grenar vi har på vår agenda, extra roligt att vi dessutom gjorde comeback som rally-arrangör - något av back to basic - lite lätt att glömma att vi som blivit något av en utpräglad rallycross-arrangör, faktiskt har våra rötter i framförallt banracing och rally!
Däremot är alla grenar lika viktiga, och lika viktigt som att få förarna att trivas och vilja återkomma till vår anläggning, är att ha tillgång till funktionärer som ställer upp i ur och skur! Det senaste har vi verkligen fått erfara i år, då vår herre tydligen hade bestämt sig för att öppna himlen på både Norrlandsveckan och SM-rallycrossen! Men nog stod de där likafullt, alla våra funktionärshjältar!
Idén har gnagt ett tag att man borde göra nåt tillbaka, så alla dessa fantastiska människor verkligen förstår hur mycket man uppskattar deras hjälp, och framförallt tror jag att det är viktigt att man får träffas under avslappnade former och bara umgås!
Till slut nämnde jag till Kalle Nilsson vad jag funderat över - och det visade sig att han, frugan Sandra och Ida Nyman hade haft liknande funderingar - och som den fenomenala tävlingsledare / arbetsledare han är - kopplade han ihop mig med Ida och Sandra, och resultatet blev en slags trivseldag på Kalix Motorstadion - under enkla, men roliga former!

 

Vi samlades redan klockan 12, och trots att vi hade haft föranmälan för att någorlunda kunna beräkna behovet av tillgång till förtäring, så var det spännande att se vilka som faktiskt dök upp. Det blev några färre än vi räknat med, men vi blev ett härligt gäng - trots att många fått tacka nej på grund av bland annat samtidig älgjakt. Alltid svårt att få till en helg som passar alla, i synnerhet med en så tight tävlingskalender. Men med tanke på hur dagen utvecklades, tror jag vi är många som känner att det här förhoppningsvis inte var en engångsföreteelse, och då kan man ju hoppas att vi lyckas pricka en dags som passar ännu fler nästa gång!

 

2016-09-06 - 2016-09-08

Skamligt länge sedan jag var igång med min finger-diarré på den här sidan! Men till mitt försvar kan jag säga att mina uppdrag som både media-ansvarig och förarkontakt på både Norrlandsveckans deltävling och SM-deltävlingen i rallycross i Kalix, så fanns inte mycket andrum över för att motionera någon kamera.

Jag tog väl igen det en aning i helgen i alla fall, när det var dags för något av årets rally-höjdpunkt - Kanonrundan i Boden! Den här gången utan DM-status, men lockade trots det nästan 40 bilar till start. Låter löjligt lite för er i södern, men rena rama trängseltrafiken för oss i norr!

Många fina bilar på plats, och även ett gäng långväga gäster.

Veckorna inför tävlingen var hektiska, då garage-motivationen inte varit på topp för min sängvärmare, och mitt i allt annat kom det in en YKB-utbildning hela näst sista veckan - med pendling 20 mil om dan. 
Det började med en massa matjord i fickorna, då wattlänken på Asconan kördes sönder vid senaste lektillfället i Karhuvaara i mars. När Robert tog ner locket såg han en metallflisa, som fick honom att göra en mer grundläggande undersökning - och farhågorna stämde, korset i diffen var trasigt! Turen fortsatte, då vi likt hamstrarna sparat på oss lite grejor, och även fått av kompisar genom årens lopp. Där fanns minsann en trasig diff, men där rätt del av korset var intakt, och grejorna kunde fixas galant. När det var dags att lägga om däcken, som användes till vår egen Ascona när vi åkte Back SM (senast 2010), blev det desto svettigare. För inte ville Michelinarna kliva på kanten på  fälgarna inte! När gubbarna till slut fick fason på ena däcket, passade det inte på bilen! Men med lite hjärngympa och spacers, funkade det till slut. Då var klockan så mycket att det inte var läge att väcka våra kvällströtta grannar med någon lastning, utan istället blev det tidig revelj på lördagsmorgonen. Våra tokiga kompisar från Örebro, Pia Klemming och Janne Gustafsson, kom upp för att köra tävlingen de med, och då Janne testade bilen på onsdagen hände nåt med styrningen. Efter ett tag kom man fram till att det var styrväxeln som gett upp, och hade även de turen att hitta en skatt i våra gömmor - så det blev i alla fall trevligt kompisskruvande i garaget.
Själv beslutade jag mig för att ta sovmorgon, då kartis-Hollis numera sköter mina gamla uppdrag när det gäller ordning på Robert och rekognocering. Tyvärr var sängen lite föööör skön, så det blev gode bra med stress, och jag hann inte ens rally-mingla innan jag fick hoppa in i högerstolen till säkerhetschefen Björn Törmänen, som lovat ta mig med och kasta av mig på lämpligt foto-ställe. Lämpligt fotoställe beslutade vi oss för att fanns på SS 2, och det beslutet fick jag ångra! Inte för att jag hade tråkigt eller att det var ett dåligt fotoställe - tvärtom hade jag super-trevligt sällskap av bl a Lisa Mannberg (racevalp till Tomas Mannberg) och Björn Eriksson (racevalp till Conny Eriksson).

Ingemar Svensson och Peter Lindqvist passerade som nollbil med sin skön-sjungande GrpH 940. De valde att kliva av som tävlande, eftersom man fick nya motorn på plats sent kvällen innan. En uppdaterad version av PF Racing (Peter Forlund i Lappträsk) med bla insprutning som ersättning för sina mecuni-gasare. Den hade ett härligt sound redan tidigare, men utan att överdriva kan jag säga att uppdateringen inte försämrade ljudkvaliteten!

Jag höll som bäst på att borsta ner stå-pälsen efter deras passage, när telefonen ringde!

Ni som varit på rally vet vilken hemsk känsla som drabbar en när telefonen ringer, och när jag såg Hollis namn på displayen förstår ni säkert vilken nivå pulsen drog upp till :
- Nej, jag vill inte prata med dig!, svarade jag.
Men vad hjälpte det, han pratade med mig i alla fall, med nyheter jag inte alls ville ha :

- Vi har tappat bakhjulet, så vi har brutit!
Många tankar hann gå genom huvudet, innan han fick fram det lugnande meddelandet att bilen var i princip oskadd. Precis i ett PRO-stint vägbyte, fyllt av bl a Bo-Göran "Boggie" Carlsson, Eilert Gezelius, mfl i silverrävs-klubben, gick samtliga hjulbultar av och hjulet drog iväg på egen vansinnesfärd. Efter mycket sökande hittade Hollis det, ca 150 m ner i en ravin! Enligt Gezelius kunde lika gärna Robert och Hollis ha hamnat där med, om hjulet släppt hundradelen tidigare. Robert och Hollis själva var mest glada att det inte släppte några hundra meter tidigare, då det gick "flat-out"... Tur i oturen kan man lugnt säga! Hjulet var helt intakt, och ena hjulbulten satt kvar med fälgmuttern i fälgen. Efteråt var det en del snack om dåligt dragna hjulmuttrar, de flesta dock på skämt, men en del även av oro - men i det här teamet dras däcken minutiöst med momentnyckel - däremot finns det väl en del av oss som kan glömma andra saker, typ tankning - men det är väl både gammalt, preskriberat och en helt annan story (skratt). Dessutom borde bulthålen i fälgen skadats om något sådant hade hänt, samt att det borde ha känts i bilen då något sådant inte bara plötsligt händer. Gubbarna i vägbytet har sett att man prickade en sten med bakhjulet (en liten sten som börjat komma upp i vägen), men det är inte ens nåt man ser på incar-filmen. Så det man kan spekulera i, är att det kan ha funnits nån gammal brottsanvisning eller materialuttröttning, spacers som gav en annan belastning och så blev stenen droppen. Eftersom många tror att jag är en Opel-nörd, har jag fått många kommentarer om att det är "Opel-quality" - för det första tycker jag inte om "Opel", utan bara Ascona B, och dessutom är det en Volvo-axel - men eftersom det tillsammans med Ascona B står skrivet "Volvo" över stora delar av mitt racehjärta, kan jag ju inte skylla på det heller (ler). Hänt är hänt helt enkelt, bara att spotta i nävarna och gå vidare. Men det var en enormt besviken chaufför, som blev snuvad på sina absoluta favoritvägar på Kusträsk i Boden! Dessutom gick bilen så bra den kan gå, och oron över felet som uppstod på Lappnatta i vintras, då den inte gick fullt på raksträckorna, kunde åtminstone helt stillas.

Men det fanns ju massor av godis kvar i rallyblandningen, så det fanns ingen anledning att deppa där jag stod i skogen. Det var en härlig körordning, där man inledde med fyrkrafsarna och Michael Wikström, som bjöd på rejält "lång-grus" och fartig fröjd, när han för andra året i rad tog hem totalsegern i Kanonrundan.

Kenneth Andersson, Jan-Olof Renberg och Marcus Nilsson showade de med, men det är ju få som är lika galna som Jan-Olof Marklund, som förutom sina härliga uppställ även låter som en sjövild älg-jägare där han drar fram med sin Lancia Delta Integrale, i sin klassiska VM-skrud.

 

 

Hur härliga dessa gubbar än är att se i skogen, så finns det ändå bara en THOMAS LAHTI!!! Vi stod nära målet på SS2, men eftersom start och mål låg så nära, så hörde vi när han släppte lös sina sjövilda Volvo-hästar, och pälsen reste sig över hela kroppen. Förväntningarna steg för varje minut som gick. Björn Eriksson stod redo och live-filmade för facebook :

... och jag stod där med lyft Canon. Luften vibrerade nästan av spänd förväntan, och när vi var redo för klimax... Dök det upp en liten Peugeot!

 

Men det är nu jag ska försöka ge er chansen att förstå hur fantastisk en sån här dag ändå är. För trots den stora besvikelsen att varken få uppleva Lahtis eller min egen gubbes framfart - så var dagen ändå sååååå trevlig och rolig i alla fall! För givetvis fanns det rallygodis kvar i påsen. Tokarna från Örebro, Pia och Janne, gick nu in och tog stadig topp-plats i "melodifestivalen" - för det var en riktigt arg basröst i deras 940.

 

Men nu kommer nästa jobbiga tillkännagivande, och det här är tufft, och det sitter långt inne... Dagens vinnare i "melodifestivalen", var en FORD!!!
Hoppas verkligen att inte mina värsta motståndare i "Volvo v/s Ford"-kampen, Bo-Göran "Boggie" Carlsson, Örjan Larsson, Mats Löfgren och Stig Hellberg, lägger dessa ord på minnet!
Men mina föräldrar har lär mig att säga sanningen, så jag får väl stå för det uttalandet och hoppas att det någon gång, helst snart, kommer en Ascona 400 som tar över tronen! Förhoppningsvis en där det står mitt namn på ägarbeviset (ler)

Hur 1000:an gick det till då? Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dag jag skulle fälla ett sådant påstående, och dessutom mena det! Men så hade jag väl inte heller räknat med att Peter Engström skulle sälla sig till samlingen av "återfallsförbrytare" i sporten, och det i en fd Latvala BDG-Escort! Herrejösses som han vrålade bland tallarna i skogen! Nästan så långflätan reser sig på huvudet när jag sitter och tänker på det i efterhand! Magiskt är en underdrift, men jag har inte ord som beskriver det bättre och mer rättvist!

 

 

2016-03-26
Vilken dag det här blev! Kan bäst sammanfattas som ett Kinder-ägg (på självaste påskafton). Där är det förvisso bara "tre önskningar i en" (enligt reklamen), men den här dagen var det snudd på att alla mina önskningar slog in! Tyvärr kan ju inte alla man tycker om vinna samtidigt, och givetvis fanns det nån plump i protokollet - men närmare en perfekt is-dag än det jag har upplevt idag, det tror jag är svårt att åstadkomma!

 

Dennis Bergström fick assistera NSD´s Maria Engström-Andersson att hitta ett bra "hål" till att lämna bilen.

Depån var förlagd alldeles intill långa målkurvan, men tyvärr låg solen lite taskigt till för skuggbildning i nosen på bilarna. Min kollega på NSD, Maria Engström-Andersson, är betydligt duktigare på det här med bilder än vad jag är, och ville vandra iväg direkt. Men jag har ju lite svårt att slita mig från depån, så jag blev kvar. Skulle lifta med Roberts kusin, Stig Lundströmer, som körde bärgare - problemet var bara att det inte blev nån bärgning. Till slut tog jag mig ändå till innerplan, men där träffade jag ju besiktar-gänget, och vem kan slita sig från dårar som Staffan Rönnmark, Fredrik Johansson och Janne Forslund, utan att slänga lite käft?! Det fick ju till följd att jag inte tog mig längre än innerplan innan långnabben släpptes iväg. Helt ärligt stod jag inte på ett riktigt bra fotoställe förrän andra rundan av långnabben - men vad 1000:an, jag har fotat i depån, jag har fått slänga massor av käft, och jag har haft en galet rolig dag! Jag vet ju att Eilert Gezelius tar en massa magiska bilder, så är det mästerverk ni vill se kan jag rekommendera Motor Norr-gruppen på facebook. När ni ser bilderna här på bloggen, kan ni väl tänka så här : "Ok då, men tjejen hade i alla fall skoj!".
Som parentes kan jag tillägga att när jag väl vandrat mig genom halv-djup snö, till banans bortersta kurva, då bröt en bil, precis där jag stod, så bärgar-Stig parkerade nästan vid mina fötter!
Slut-svamlat, dags för tävlingen :

 

Jag måste bara inleda med att visa er två guldklimpar som sällan syns, men om de inte finns på plats så märks det tydligt!

 

Elisabeth Eriksson, möter en alltid med ett glatt leende och ett klingande tonfall, närhelst man möter henne eller sätter sin fot inne i ett sekretariat - sedan många år flitigt arbetande för både Kalix, Morjärv och Överkalix, i synnerhet när det gäller istävlingar.

Dagens första junior-heat vanns av en ny bekantskap för mig, Andreas Bäckman, tävlande för Luleå MS. Fredrik Tiger har ett finger med i spelet som nåt slags mentor för den här grabben, och nog verkar han ju ha lyssnat på både ett och annat, inte bara när det gäller bilvalet! (BMW M3) Märkeskollegan, Julia Lundqvist, hade full fight med Madelene Axberg, än en gång, och de här tjejerna står verkligen för stor underhållning, i synnerhet då det är rena och fina tag trots att man växlar placeringar x flera! I första racet blev Eddie Lindvall-Carlsson 2:a, men det var så tight mellan honom och Julia, att inte ens Julia själv visste vilken del av pallen hon skulle stå på, vid efterföljande prisutdelning.
Andra racet var det Julia som var rappast iväg, men efter några varv fick hon vika ner sig för Andreas som var vass idag. Men ni ska inte tro att hon gav sig för att hon blev omkörd! Det blev full kubbning ända till mål! I den här klassen skulle jag vilja dela ut 2 st RM-tecken, men mitt ord väger givetvis inte tungt. Min åsikt är att det är väldigt svårt att få ett rättvist system, när man plockar poäng i olika bilklasser, men tävlar om samma medalj. Det har inte varit någon succé när vi haft så i rally DM, där grpH 2 wd och 4 wd tävlat om samma mästerskap under ett antal år, och därför är det ändrat även där så det numera är separata DM-tecken.
Sebastian Nilsson är den som kommer att tilldelas guldmedaljen, men jag utropar Madelene Axberg som inofficiell mästare tillsammans med honom - så här på min egen blogg har jag ju svårt att se att någon kan hindra mig!

Rally-dubbsklassen är lite svår att ha koll på, eftersom det i likhet med juniorerna prisbedöms efter olika bilklasser. Dock har det ju varit fler bilar här, och om jag inte är helt fel ute har det funnits deltagare från tre olika kategorier i årets serie. Men ljuspunkten med den här klassen, är att den till skillnad från övriga klasser har vuxit med tidens gång, och denna finaldags startfält var det största hittills i år! Kent "Kent-Isak" Isaksson inledde säsongen i stor stil, och så ut att gå mot ett klockrent RM-guld. Men så började det gå grus i maskineriet i både folkvagn och gubbe, och var den ena kry var inte den andra det. Idag var det växellådan som krånglade, och trots avsáknad av ett flertal växlar, slutade han trea i dagens första lopp - trodde han och hela publiken, ända till domarjuryn hade tyckt till. Det visade sig att en sammanstötning med en kollega på banan, hade bedömts så kraftig att Kent-Isak uteslöts och nollades i protokollet. Nu blev det riktigt tufft i protokollet. I synnerhet då Anders Andersson grusade sina guldambitioner via haveri nånstans i drivlinan, har gått genom mina öron att det var nåt med växellådan, men det låter jag vara osagt, blev det en ännu öppnare historia.

 

Första racet vanns av Kalix-föraren Anders Danell, som körde som ett skållat troll! Tvåa blev Henry Nilsson, som äntligen fått ordning på sin Golf. Henry hade planerat full säsong, och hade dessutom lagt ner extra mycket krut på att verkligen få fart på bilen, som fått extra många timmars kärlek efter fjolårets krasch. På Motor Nord hittade man nya friska kusar, och en nöjd Henry åkte hem. Men så fick bilen för sig att inte starta, och sen rann säsongen på, och innan Henry fått ordning på torpet var det dags för final. Den här karln började tävla 1976, det innebär att i år firar han 40 år i bilsportcirkusen! Gott folk, det om något är det värt att lyfta på hatten för! Som han körde också! Jag vill bestämt hävda att jag aldrig tidigare sett Henry köra så bra som han gjorde idag, och då förstår ni att den här andraplatsen var bara början!

 

 

 

Tre glada prispalls-invåndare : 1 Henry Nilsson, 2 Lars Wåhlberg, 3 Micke Johansson. 

Tack för underhållningen grabbar! Grattis till RM-titeln Lars Wåhlberg, och jäklar så skoj att en gammal Volvo 142 är still going strong! Silvret gick till Anders Andersson och brons till Kent-Isak.

 

Kortnabben såg ju länge ut att bara bli ett långt segertåg för Tommy Carlström, men som vanligt måste oturen grina honom i ansiktet, och i kraft av Daniel Loggerts dubbelseger i Morjärv, var det plötsligt liv i serien igen. Tommy hade under veckan fixat motorn för andra gången den här säsongen, och jag är så stolt över den här karlns vilja och egenskap att aldrig ge upp förrän det verkligen är över! All heder även till Stefan Tedestam, som slitit hårt även han, i kraft av motorbyggare till otursmotorn. Det lustiga i kråksången är att Loggert åker med en i princip identisk motor, med samma motorbyggare bakom sig - och det har spekulerats i vad det är som gått fel för Tommy - då båda teamen är seriösa ut i fingerspetsarna. Idag kom tyvärr replik från Loggerts bil...
Inför start diskuterade jag med Tommy om hur hans plan såg ut.
- Tar jag starten så går jag för seger, för vinner jag första racet är guldet klart!
Starten gick, Tommy åkte iväg som skjuten ur en kanon, och körde som om han hade stulit bilen! Dagens bana var också en bana som passar honom som handen i handsken, för när det blir snabba banor, då är Tommy extra vass. Han bemästrar alla ban-typer, men på banor som dessa glöder han!
Bakom honom tog Loggert rygg, med full huggning bakifrån genom Johan Riström, som i likhet med Carlström verkligen blommar ut när det blir mer likt banracing. Men först fick Johan problem och började tappa lite mark, vilket visade sig bero på att servopumpen gett upp, och med de hackiga rattrörelserna som blev då, är det svårt att hålla jämna steg med förare i Loggerts caliber. Han passerades också av Mats Savilahti, som verkligen fått upp ångan i sin Ford final-dagen till ära. Loggert hängde på bra bakom Carlström, även om han inte låg i attack-läge, men så slog oturen till mot honom och även hans Honda-motor gav upphov till ett stort rökmoln som såg dyrt ut! Tack och godnatt Loggert, och grattis Tommy Carlström till SM-guld nr 3!

Jag hann aldrig fram till Team Loggert innan de tackade för sig och åkte hem, men det pratades om något om kamkedjan - nån sån har man inte på en Volvo, och i min bröstmjölk har det bara serverats B20 och B23 - så som den Volvo-fan jag är, går jag inte djupare in på den analysen. Tråkigt var det i alla fall, för Loggert är en färgklick på banan! Även om jag fortsätter att tycka att han var ännu trevligare att se när han åkte Ascona B - har förövrigt äntligen kommit på vad den bokstaven står för - B = Bäst!!!!!!! (ler)

 

 

SBF sätter den slutliga SM-poängen, så som ni säkert förstår är det preliminära resultat jag kommer med.Dock är jag rätt säker på att även den slutgiltiga tabellen kommer att utropa Daniel Loggert som silvermedaljör, trots att han givetvis inte kom till start i andra racet, och jag bronspengen gick till Johannes Lundberg. Återstår att se vad som är fakta, när de finska deltagarna som inte kan ta SM-poäng blir utlyfta ur tabellen, men jag tror mina höftskott kommer att stå sig rätt bra.

 

Långnabb, långnabb, långnabb! Idag var det kul på riktigt, i synnerhet första racet! Benny Larsson hade fått ordning på Porschen, och for som en kanonkula av startplattan, snäppet efter Fredrik Tiger som deltog utom tävlan med sin fyrhjulsdrivna Ford Supercar. Några varv var det också full kubbning, men sen började Benny av någon anledning tappa mark och åkte rutschkana allt längre ner i fältet. Jag trodde det var fel på bilen, men det visade sig att Benny ramlat under veckan och slagit huvudet i isen, varefter han fortfarande hade ont i framförallt nacken. Porschen har som bekant inte den största cupén, och tränger man dessutom dit en störtbåge blir det inte alls gott om plats. De enorma krafter man utsätts för i långnabben, gjorde att Benny slog huvudet i bågen gång efter annan, och till slut kände han att han inte orkade mer. Nu har han lovat mig att uppsöka läkare under veckan, och jag hoppas verkligen han gör så också! Till pappa hade han dessutom berättat att han inte vågar riskera något, för han anser sig ha minst 10 år kvar i maskin-branschen - om inte jag är alldeles fel underrättad har Benny uppnått den ålder normala människor klassar som pensionsåldern (66 år), men vem har sagt att bilsportutövare är normala?! Det är väl en himla tur att vi inte är det!

Om någon trodde att Niklas Mörtsells framfart i Morjärv var en engångsföreteelse, att det var den lite knixigare bantypen som passade hans körstil, så var det bara att revidera den teorin omedelbums! Han åkte lika vackert i första racet i Kalix, och blev tvåa bakom Tiger, men i praktiken var det alltså andra segern denna debutsäsong i långnabb! Placeringen bakom honom tog regerande mästaren Niklas Sandström, som i elfte timmen äntligen hittat rätt med allt mickel i sin BMW. Håkan Johansson såg inte alls ut att trivas, trots att bantypen borde passa både hans körstil och hans PV. Men trots den blygsamma placeringen, fick jag ändå äran att inkassera en kram från en numera 18-faldig SM-vinnare! Det bästa är att Håkan lovat mig att verkligen ge Stig Blomqvist en match om att vara mesta mästaren i SM-sammanhang.
- Det var mitt mål redan innan jag slutade, klart som fan att det är mitt mål även nu!, meddelade en glad mästare.
Jag kan inte låta bli att skicka en passus till hans son, Kristoffer Johansson, som valde skotern före PV´n denna påskafton : - Jag hoppas du hade lika kul som oss Kristoffer, men jag tvivlar! Men du är välkommen åter i depån nästa år, för du saknades!!!

 

... medan Benny Larsson bytte till standardhjul och kastade in handduken.
 

Race nr 2 var helt plötsligt Håkan med i matchen igen, och hade full uppvaktning av Tiger under några varv. Sedan var helt plötligt Niklas Sandström också med i duellen, och Fredrik fick snart se sig passerad av sin mek. Undrar hur det sved i hjärtat för honom att se en BMW passera honom, där han satt i en sur gammal Ford?! Fredrik + BMW = Sant! That´s it! Jag tillhör de som inte gett upp hoppet om att en gång få se honom i sitt rätta element igen, dvs bakhjulsdrivet och i en äkta hederlig supernationell klass!

Fredrik hamnade nu mellan Niklas och Håkan, så någon större duell blev det inte längre frågan om. Niklas Mörtsell sa till mig innan racet att "bronset var klart", varefter jag ställde motfrågan om silvret därmed var kört. Det var det inte, så jag läxade upp honom, givetvis med glimten i ögat, och sa att han inte hade nån medalj alls förrän sista loppet var kört. Kanske tyckte fru Fortuna att han kunde nöja sig med bronset, för nu gick ett styrstag sönder, och Niklas kunde inte bjuda Kjell Persson på någon match om silvret. Själv är jag ju nöjd oavsett, för både Kjell och Niklas är stora favoriter!

 

 

2016-03-19
Idag var det äntligen dags att damma av de gamla is-takterna även på mig. Hade ju tänkt mig till Överkalix i slutet av februari, men styva -20 fick mig att inse att jag är en liten vekling, så jag skickade gubbarna och stannade hemma själv med mamma och hundgänget.
Idag var det bästa tänkbara förhållanden - men det visade sig att det var nog bara för mig, övriga fotografer och publik. Solen stod hög och värmde gott, så trots stundom snålblåst var man inte i närheten av att frysa. Men ta mig 1000:an om det inte var snörök i alla fall! Enligt rapport från Thord Thingvall fick jag då höra att det varit -15 på morgonen i Töre, och avståndet Töre-Morjärv är inte långt fågelvägen, så antagligen var det samma lika i Morjärv. Det blev aldrig plus-grader på dagen heller, även om solen ville lura en att tro det - så isen var riktigt besvärlig för de tävlande. Den var porös som en knäckemacka - smulades sönder lika lätt i alla fall, och gav förarna problem att hitta fäste. Det syntes i synnerhet i långnabben, där det var en hel del oväntade och otäcka kast.

 

När jag precis skulle ta mig till resultattavlan, för att försöka hinna bjuda tillbaka en aning i alla fall, till alla de som servat mig med resultat när jag varit på hemmaplan, var juniorerna på väg ut. Det blev alltså tvärnit och handbromsvändning på hela halv-tanten, och precis uppkommen på vallen får jag se Julia Lundqvist få till en riktig startpärla! Juniorerna må ha varit få till antalet, fyra stycken närmare bestämt, men jäklar så spännande final! Jag var helt färdig i halvtid, och började vänta på målflaggen, som jag till slut var övertygad att man hade glömt bort. Men inte det! Precis i kurvan jag fotade, hade Julia lite problem att få ett riktigt bra spår, medan Madelene Axberg satt det som smäcken. Varv efter varv satte hon in stöten där, medan Julia svarade och man gick jämsides långa partier. Ett varv måste man ha krokat ihop eller åtminstone gjort nåt som bäddade för att Eddie Carlsson-Lindvall fick en lucka, och gick upp i ledning från tredjeplats. Men så började hans bil gå orent, och han tvingades bryta. Fighten mellan Julia och Madelene fortsatte ända till näst sista varvet, då Madelene satt in en stöt som ledde till ett jätte-kast, så Julia fick en lucka och fick köra sista varvet med någorlunda lugn, i alla fall jämfört med de 6 första varven. Måste säga att dessa juniorer är fantastiska - jag såg aldrig någon plåtkontakt under alla dessa varv, trots att man hade sån fight. Sen måste jag berömma dessa tjejer - för oavsett vad många som har samma reservdelar som jag i underbyxorna säger, så är det inte alls vanligt att tjejer är lika duktiga som killarna när det gäller bilkörning - men det här är två tjejer som bekräftar att det finns undantag. Med tanke på att Julia bara är 16, och Madelene är 23, så har de dessutom åren på sin sida och kan hinna utvecklas mycket än! Skitkul, är ordet som bäst sammanfattar dagens juniorrace! Sebastian Nilsson blev trea, dock rätt distanserad som sig bör, med tanke på att han kämpar med en VOC-S40 mot övrigas 2150 cc rallycrossbilar. Tanken är rätt att ha alla juniorer i samma klass, men jag kan inte säga att jag tycker det känns rätt på vilket sätt man prisbedöms - för i och med att Sebastian är ensam, får han ju full poäng så fort han går i mål, medan övriga måste slåss om saken. Så i praktiken är RM-guldet redan i hamn för Sebastian, som bara måste komma i mål i Kalix. Ingen skugga över Sebastian, som åker fantastiskt bra, men i år känns det som om det verkligen hade varit läge för första tjejen i topp i en mästerskapsklass på isen. I den bästa av världar hade man delat ut 2 guldmedaljer i år!

Dags för kombiklassen igen, och nu var jag uppställd på plogvallen, redo för att ta lite bilder och verkligen redo för att få se Johan Sandows uppkörningar. I vanlig framkrafs-ordning var han i det närmaste sist från plattan, och sedan försvann man in i snöröksdimman för mig. Sen tog det ett tag innan man såg några bilar, och snabbt kunde jag konstatera att någon röd Golf fanns det inte med i den körande ensemblen. Tyvärr skymtade jag något blått och något rött som stod kvar i första kurvan - givetvis såg jag rätt, det var Harry Johansson och Johan Sandow - tävlingens äldsta (tror Harry är 73 år) och tävlingens yngsta (tror Johan är yngst med sina 23 år) stod kvar efter en hejdundrande smäll! Ingen vet riktigt hur det gick till, men det var flera bilar inblandade. Till slut hamnade i alla fall Harry på tvären framför där Sandow satsar på yttern, i tron om att där är tomt i snöröken. Tyvärr säger rapporten att Harry bröt nyckelbenet i kraschen, medan Johan klarade sig undan med stukade kronjuveler. Asconan såg inte vacker ut, men i jämförelse med Golfen såg den ut att ha klarat sig bra - men när man börjar kolla på djupet kan ju läget vara annorlunda. Sen måste jag erkänna att jag såg inte omstarten av denna klass - var mest inne i att hitta Johan och kolla att han var ok. Men det blev Lars Wåhlberg som knep segern, före Anders Andersson och Mikael Nordvall.

 

 

I kortnabben var det planerat att Tommy Carlström skulle låna Harry Johanssons Ascona B, men de planerna spolierades givetvis efter kraschen, och Tommy fick stå bredvid och se Daniel Loggert inkassera ännu en fullpoängare. Pallen blev en repris från första omgången, med Johannes Lundberg och Martin Åberg jämte Loggert på pallen.
Johan Riström hade fixat den hyrda Peugeoten, efter rullningen i Överkalix, men tyvärr blev det inte så mycket körning nu heller. Enligt uppgift var det bakaxeln som gav upp den här gången. Ibland går det troll i saker och ting, så är det bara.

 

 

Långnabb igen, och snabbast av plattan var Lasse Englund, men innan man var framme i andra kurvan, hade Håkan Johansson passerat hela gänget på yttern, precis som han brukade göra i fornstora dar! Det besvärliga föret bekymrade Håkan, som på förhand berättat att han lagt om hela sin strategi för körningen till detta andra race. Trots det fick han några oroväckande kast, men körde sedan som på räls. Lasse Englund hängde bra med, men som en repris av första racet kom Niklas Mörtsell ångandes upp i fältet. Första läckerbiten var när han kom på två hjul ut på start och målrakan, och innan man hunnit svälja tillbaka hjärtat på rätt plats, hade han ändå fått med sig så hög fart, att han passerade självaste Kjell Persson på yttern av första kurvan! Nu var jakten på Lasse Englund igång igen, och det tog inte länge innan Lasse hade hela backspegeln full av en gul S40, och då Lasse fick ett lurvigt kast, gick Niklas om och började snabbt ta in även på Håkan! Det utvecklades till en rysare, i samband med en varvning, då Håkan blev mer hindrad än Niklas, och precis över mållinjen lyckas Niklas ta sig en liten aning före - och alla trodde att han än en gång hade snuvat nestor Håkan på segern. Men precis innan den eminenta speakern, Claes Lundqvist, skulle utropa dagens vinnare på prisceremonin, meddelade man från tävlingsledningen att det var kört ett varv för mycket, och därmed var det Håkan som varit först efter rätt antal körda varv. Niklas, som i nåt slags eufori lyckades med att köra ytterligare ett varv, fick frågan av Claes om hur det blev såg : - "Men det är ju så jäkla kul", blev svaret från en racer som verkligen vet hur man tar plats i en ärrad racebruds redan överfulla hjärta!

 

Ett stort TACK till Morjärvs MS, för en väl genomförd tävling - nästan väl så snabbt kan jag tycka, för jag hann ju knappt med hälften av vad jag hade tänkt, innan tävlingen var över. Med förhoppning om repris nästa år!

 

Lev å må!

 

2016-03-22
Ber om ursäkt att det tog lite tid innan jag hade allt på plats här i bloggen - planen var att jag skulle varit klar i förrgår eller nåt. Men som sann tidsoptimist vill liksom inte tiden räcka till. Tycker att jag redan lever i 180 knyck, men det blir till att öka farten eller sova mindre - för prioritera bort något vet jag redan att jag inte klarar!
 

Nu stundar Kalix om bara några dagar, och så härligt kalla som nätterna är nu, är jag absolut inte orolig för att tävlingen inte ska bli av! Vi ses väl på Kalixälven på lördag?!

 

Lev å må!

 

 

2016-03-13 Lappnatta

2008 var senaste året Kalix MK´s anrika tävling, Lappnatta, kördes. Det var en del turer som gjorde att kärntruppen i rallyverksamheten, inklusive undertecknad med familj, kände att glädjen med att arrangera försvann. Men tiden fixar mycket, så även minnet på somliga. Robert har pratat nåt år om att han är sugen, och till slut har det nått Ingemar Svenssons öron. Han i sin tur har spridit det vidare, och vipps fick vi erbjudande av ett gäng underbara  människor från NMS Boden, att de skulle hjälpa oss ro iland en tävling. Helt otroligt vilket kunnigt och genomarbetat gäng! Faktiskt låg det mycket i det pappa sa halvt på skämt, när jag tackade Svensson för all hjälp, när dagens tävling var över.
- Vaddå, varför tackar du Jenny?! Det borde ju vara NMS Boden-gänget som tackar Kalix MK som varit med och hjälpt dem på deras tävling!
Det var våran tävling, och vi hade många fantastiska funktionärer ute i skogen och på besiktningen (på besiktningen hade vi dessutom god hjälp av Luleås Råne-folk!). Men förutom Fredrik Tiger som tävlingsledare och Daniel Nyman som domare, hade flertalet i tävlingsledningen NMS Boden som klubbtillhörighet. Men det ser inte jag som ett nederlag, jag ser det istället som att det måste ju vara något som är bra med oss, som gör att alla dessa fantastiska människor vill hjälpa oss! Den tongivande känslan är tacksamhet!

 
Kalle Nilsson i funktionärsväst - han såg ut att trivas ungefär lika
illa som mina hundar i regntäcke!

 

 

Nu till tävlingen. Det var ett kompakt arrangemang, med en sträcka på nästan 1,5 mil, som kördes tre vändor. Sträckan går i princip runt ett skjutfält, så den mer eller mindre utgick från serviceplatsen och gick i mål på serviceplatsen. Nästan så att start- och målbilar såg varandra! Serviceplatsen var dessutom densamma som start- och målplats, med både servering och tidsrapportering (tidkortsbyte varje varv).

Inför tävlingen hade Jan-Olof Renberg berättat för mig, att han och Kenneth Andersson hade pratat om att det aldrig hade hänt, att de båda hade gått i mål med hel bil, samma rallytävling. De två är inte bara klubbkompisar, utan goda vänner även privat.
Kenneth öppnade vassast, och var 12 sekunder före Jan-Olof och Thomas Lahti som var sekundlika på andraplatsen. Men sen var det som om den lede flugit i Jan-Olof, som nu började ta i ordentligt. På SS2 var han snabbast, 5 sekunder före Kenneth, och på SS3 var han 7 sekunder snabbare! Plötsligt befann vi oss i sitsen att Piteå-herrarna var sekundlika! Då inget var angett angående särskiljning i inbjudan, innebar det att SS 1 enligt reglementet avgjorde, och trots sin fantomavslutning, fick Jan-Olof ändå se sig slagen och se Kenneth lyfta Lappnattas vandringspris som äntligen fått dammas av!

 

Thomas Lahti hade inga problem att ta hem GrpH 2 wd, i synnerhet då den på förhand tilltänkta största konkurrenten, Dan Thörnevall, rullade sin Honda efter ca 2/3 av första sträckan. En halv-stygg rullning, utan personskador, men väldigt ovacker bil, tyvärr.

 

 

 

Min egen sängvärmare, Robert Niemi, hade en dag i moll. Han hade länge ångest över vilken klass han skulle köra, men valde till sist GrpH med Alf-Eriks Ascona B. Dock med brasklapp - mekar-Tobbe plockade med Amazonen i morse, för om Asconan skulle gjort som alla andra Oplar i länet gjort den här säsongen, skulle Robert kunna byta till Amazonen och köra 0-bil - för så fin som vägen var ville han inte missa ett enda varv!
På första sträckan trodde han att han lyckats ställa om varvtalsregulatorn, för bilen varvade inte mer än 5500 varv - ganska obra generellt, och i synnerhet på en väg som bitvis var rejält snabb. Nästa vända insåg man dock att problemet snarast låg i bränsletillförseln, för bilen ville fortfarande inte varva, trots att regulatorn nu var stadigt ställd på 7500. På tävlingens längsta raksträcka toppade han 120 km/h, där t o m VOC-bilarna kom över 150 km/h och där åtminstone både Lahti och Renberg knäckte 200-sträcket, är det inte så bra. Så dålig är inte ens en frisk Opel! Det tråkiga i sammanhanget, var att de kurviga partierna gick riktigt bra! Sista varvet försökte man fixa till bränsleproblemet, men det lyckades så där. Dock var det som tog mest tid en snurrning där man dessutom la fast röven i plogvallen när man skulle vända. Här försvann inte mindre än ca 2,5 minuter - suck! Nåja, det var enligt uppgift kul i alla fall, även om humöret var rätt långt ner på skalan ändå.

I VOC blev det som väntat Lasse Johansson i topp, före Alexander Pettersson och Göran Ahlström.

Per "Norrman" Johansson - den här mannen är sååååå välkommen tillbaka till rallyskogen! Han kan
lätt charma den hårdaste gråsten till att le! Den här dagen hade han dock övergett sin vapendragare
Kenneth "Fröhandlarn" Johansson, och lotsade istället Pålacken runt Lomben. Innan start övade han sig
på att säga att Volvo var bra, men Opel dåligt - till skillnad mot vad man annars brukar säga i teamet!
Här måste jag ju inflika en story från veckan inför rallyt. Jag fick ett skämtsamt SMS från högerstolen i Alexander-bilen (där heter man Alexander både till höger och vänster) om att de och Ahlström ville komma och träna på sträckan, för nu jäklar skulle de ge Lack-Lasse (Lasse Johansson) en match! Tiden mot tävlingen gick, men det kom ingen anmälan från Ahlström, och till slut fick jag veta orsaken. Säsongens tredje växellådshaveri fick musten att gå ur de annars alltid lika spralliga och tokiga Boden-gubbarna. Jag skickade PM till Alexander och sa att han får klara sig utan sin klasskollega, men dagen efter hade jag svar. Alexander x 2 åkte till Boden och bytte lådan, utan att Ahlström visste om det! Vissa människor går lite utöver det mesta - så är det bara!

I VOC fick vi även se Kenneth "Fröhandlarn" Johansson, i Thomas Lahtis anrika "LER" (Volvo 940) - en snurrning gjorde att han tappade nästan 2 minuter - men sånt ingår i tävlingen, och jag hoppas sonen Mattias har retat honom att han fick däng! För er som tycker jag låter sarkastisk, så är det med glimten i ögat - för det här är en super-mysig familj, där det tävlas i både det ena och det andra, och verbalt är fadern den mest uttalade tävlingsmänniskan - men Mattias är en ulv i fårakläder - och han går från klarhet till klarhet med sin körning. Med den vinnarskallen höjer jag en varningens flagga!

Ett trevligt återfall, var forna super-junioren Samuel Miettinen - vilken laddning i skogen!!! Jisses, i vägbytet där jag stod, var alla säker på att det skulle komma en plantering - men det blev ett skit-snyggt vägbyte! (på ren svenska).

Roligt återfall var det också i form av Erling Bohman, som köpt Roger Erikssons stiliga Grp H Light BMW - som nu ska bli en renodlad Grp H.

Dagens otursgubbe får jag ju heller inte glömma. Lars-Erik Henriksson kom så långt som till besiktningshallen. Där efterlämnade han reservdelar från sin Peugeot, som Kalle Nilsson lyckades spåra till honom med hjälp av google. Det visade sig att bromsarna höll på att ramla isär, och handduken fick kastas in redan innan den hunnit användas! Vad händer då?! Jo, då kommer hans kartläsare Maria Aldenlöv, och erbjuder sig att vara funktionär! Så hon och hennes sambo, Jens, tog hand om mållinjebilen hela dagen istället. Jag frågade om hon hade nån penna, när de skulle åka iväg. Då vände hon sig om och skrattade:
- Jag har ju rallyväskan!
Dessa Aldenlövare!

 

På mötet inför tävlingen, pratades det om projektor och andra nymodigheter till resultatrapportering, då Fredrik Tiger kläckte ur sig "att kan vi inte ha såna där remsor som vi hade förrut" - alla tittade på varandra och blev så där lagom nostalgiska i blicken - och sen var det spikat! Jag hade lite tankar om vad det skulle bli för reaktioner - men alla jag hörde var idel positiva - för det är verkligen lätt att se, och samtidigt lite spänning när man står och väntar på var en tidremsa ska hängas upp. Man ser bra på långt håll också - oavsett hur mycket silver man har i håret!

 

Efter tävlingen rymde vi ett gäng, och betalade tillbaka lite åt dessa hjältar som ställer upp som funktionärer i skogen. Så det blev åkturer med några snälla rallyförare - vilket uppskattades!
Martin Dahlén kommer nog tyvärr aldrig mer att tycka "pappa är bäst", i alla fall inte bakom ratten - då
han fick chansen att åka med Thomas Lahti en runda! En skaplig efterskotts-present, till Martin som påbörjade
20-talet under veckan före tävlingen!

Jag hade dammat av min gamla faster Maria (som i själva verket bara är ett år äldre än mig, och jätte-ung!) som ställde upp och hjälpte till som sjuksköterska på tävlingen - så henne skickade jag i Thomas Lahtis högerstol.

 

När jag såg Marias leende där hon satt i stolen, vaknade helt plötsligt mitt bortflugna sug efter att åka igen - så jag dristade mig till att inta samma högerstol som henne (om inte annat för att hon inte skulle kunna reta mig att hon hade åkt med skogens konung, men inte jag!) - fy tusan vad skoj det var! Den där karln har koll på vad han sysslar med, och det går inte att komma ifrån : - VOLVO ÄR VOLVO!!!

Stort TACK till alla inblandade i dagens aktiviteter - dvs alla funktionärer, tävlande, publik och vad man kan tänkas ha haft för uppgift. Det var en rolig dag, och jag hoppas Lappnatta är här för att stanna!

 

 

Lev å må!

 

 

 

2015-12-04
Eilert Gezelius är en både kär och gammal vän, ja, inte gammal till sinnet, men vän sen länge! En dåre som saknar motstycke, men med hjärtat på alldeles rätt plats - rätt lik min kära pappa!
När han fyllde 50, lånade vi en rally-Amazon, klädde ut oss till tomtar och spatserade in hos honom och kidnappade en smått tagen Gezze. Det blev högerstol med pappa till vänster, som föråkare på det årets Kanonrunda. Sen tog vi med honom hem till vår lägenhet (bodde i Boden då) där vi hade dukat långbord, och sen stumlade det in tomtar som höll i ett rim jag hade gjort, baserat på minnen de hade tillsammans med Gezze. En fantastiskt trevlig kväll, men tyvärr sånt man gör alldeles för sällan.

Eilert har aldrig tagit betalt för sina bilder av förare, varken på tiden för papperskopior, eller med dagens digitala system - guld värt för en aktiv, men en dyr historia för en galning som åkte på 40 tävlingar för ideell verksamhet 2015. En tjurskalle som inte vill ha en rejäl glugg till kameran, utan helst står med ena foten på banan. På årets sista tävling, racingspecialen i Kalix i början av November, visade jag honom min nya kompis, ett Sigma 18-300 - dvs ett objektiv som funkar både på prisutdelning och på banan, till en lagom trevlig peng. Någon dag senare hade jag PM där det stod att jag skulle beställa en sån till honom. Sagt och gjort, men dagen innan vi skulle leverera det till honom, slog det mig att jag skulle kolla av om det fanns något intresse att hjälpa mig att subventionera priset på gluggen. Fredag kväll skapade jag en grupp på facebook, bjöd in några vänner och gav ett förslag om att satsa en hundring per familj för de som ville - helt kravlöst, och angav mitt swishnummer, samt uppmanade till att bjuda in de man trodde att ville vara med. Oh my god! Den responsen hade nog ingen kunna ana sig till! Telefonen blev som tokig, och på en halvtimme hade vi fått ihop till HELA gluggen - det fortsatte att plinga och till och med jag började sakna ord! Det slutade med en summa man inte vill prata om officiellt, för då blir skattmasen intresserad av att vara med och dela!
Camilla Lindfors kom med det lysande förslaget, att köpa ett par Icebugs (dubbade skor), så vi ska undvika fler kullerbyttor av det slaget herr G gjorde i våras på isen. Vi vill ju gärna ha kvar honom. Men även efter avdrag för presenter, blev det en ansenlig bunt pengar i skattkistan vi levererade - och herr G som alltid har svar på tal, blev en rätt tystlåten man, och så förblev han hela kvällen!

Familjen Lindfors gjorde oss äran att följa med vid överlämningen, och hade bara herr G haft ett större hus, hade det varit fantastiskt om vi alla som var med på överraskningen hade kunnat vara med - vi får helt enkelt fixa en ny Motor Norr-träff sommaren 2016, utomhus!
Det blev en helt galen grej det här, och jag måste tacka alla som ställde upp så helhjärtat och gjorde det här för vår gemensamma vän!!!

2015-11-04

Idag måste jag göra ett inlägg som inte har med motorsport att göra – eller också kanske det delvis har det, om man kör den långsökta kopplingen att det är en mansdominerad sport.
Jag läste ett delat inlägg på facebook, som jag inte tänker dela här, för det förtjänar inte att få den uppmärksamhet jag är övertygad om att tjejen som skrev det är ute efter.
Kort sammanfattat så hade hon skrivit att hon anser att farsdag borde avskaffas, för att så många män inte förtjänar en sådan dag. Jag hade förväntat mig att fortsättningen i inlägget skulle handla om män som fysiskt eller psykiskt gjort sina barn illa – men istället kommer en lång harang om att karlar inte gör hälften hemma, inte kliver upp på natten när barnen gråter, inte skjutsat till träningar, etc, etc, etc.
Kort och gott, hon hade beskrivit min pappa, nästan på pricken!
Låt mig beskriva min ”hemska” pappa :
Han har aldrig förstått vitsen med en dammsugare, förrän han blev upplyst om att rören passade perfekt som kylarrör i Asconan när vi bytte till Volvo-motor, där de förövrigt sitter kvar än och glänser så fint.
Han kan laga mat – typ steka korv och ägg, och han säger själv att ”det är ingen konst att steka korv, konsten är att få lös dem från pannan”.
När mamma hamnade på sjukhus, medan jag ännu bodde hemma, så delade vi på sysslorna – han stökade och jag städade, jag lagade mat och han åt – var man på rätt plats liksom!
Men samtidigt så dammade han mattor för första gången på de 17 år han och mamma hade varit tillsammans vid den tiden (idag är det 41 år) – det är enda gången det har hänt, men å andra sidan, vi kommer ihåg det än!
En annan gång när mamma blev sjuk, så försökte han ta hjälp av grannen Erik, för att få igång diskmaskinen, men då inte de två lyckades med gemensamma krafter, blev jag inringd som livlina – och det slutade med att vi gemensamt ändå fick ringa mamma på sjukhuset för att hitta diskmedlet som hon hade ”gömt”.
En annan gång kom han in hemma och såg förvirrad ut. Jag stod och pratade med rallycrosskompisen Katarina Sjögren (numera Strömberg) och frågade vad han sökte. Svaret blev –”Sopsäckar! Hon sa att de är i städskrubben, men var är den???”. –”Där du har dina öl”, svarade jag , och jag lovar att det var en som skrattade gott i andra änden av telefontråden, och kommenterade att –”Det kunde man ju förstå, att Henry inte har koll på var städskrubben är!”. Pappas svar på min kommentar gjorde inte att Katarina skrattade mindre : -”Vem har lovat henne att ha städsaker i barskåpet?!”
Det var en kort beskrivning av den pappa som den här tjejen alltså tycker att vi ska förakta. Nu tänker jag fortsätta att beskriva samma pappa, inte ens en annan del av honom, utan samma underbara, tokiga, knäppa pappa :
Han var jämt borta när jag var yngre, i synnerhet när jag var liten då han jobbade som resande reparatör i skogsmaskinsbranschen. Jag saknade honom, absolut! Vid ett tillfälle saknade jag honom extra mycket, och lyssnade på ett barnband med sånger (ni vet ett sånt kassettband, som dagens ynglingar inte ens har sett) . Tonerna av ”Pappa kom hem”, som jag kallade den, men den heter väl egentligen ”Brevet från Lillan”, fyllde rummet, och plötsligt kommer min pappa in genom ytterdörren! Helt oplanerat, inget som vi visste om! Gissa om jag blev lycklig! Detta lyckades hända en gång till, samma sång och pappa kom verkligen hem – men efter det trodde jag så benhårt att det hade nån koppling, att jag försökte spela låten så fort han gick utanför dörren – lyckades inte fler gånger tyvärr.
Men trots att pappa var borta mycket, så har han ALLTID funnits där om jag behövt honom – ALLTID! Dock kopplar jag inte samman ”behövt” med att jag behövt skjuts nånstans eller liknande.
Det där med träningar hade han väl lite tur med, min kära pappa, då träning för mig inte innebar att han tvingades sitta och titta på nån fotbollsmatch eller liknande. Han fick koppla släpet bakom bilen och åka på först folkrace och senare rallycross med mig.
Många hade åsikter om att man tvingat på mig bilintresset, men det är djupt genetiskt rotat. Snarast för sökte han nog slippa undan att ta med mig i garaget i yngre dagar, men så snart de förhatliga blöjorna var avskaffade, har han fått dras med sin ohängda dotter. Minns bland annat att mormor en gång ville köpa biljetter så jag och min moster skulle få gå och se Herreys, våra idoler ca 1985, då de skulle komma till Kalix. Visst ville jag gå, men det krockade ju med DM-rallycross i Umeå, så det var bara att glömma – jag skulle till Umeå! Icke förhandlingsbart!

Nu kom jag ifrån ämnet, jag har lite lätt att få sladd :
Min pappa har aldrig använt pekpinne, snarast försökt lära istället för att moralpredika. Istället för att bli arg när man varit disträ och tippat ut drickaglas fler än en gång när man suttit fördjupad i sina böcker, har han fortfarande haft förmågan att se kalla fakta – Det var inte meningen!
Själv skulle jag förmodligen ha gått bananas, men inte pappa, han kan konsten att se tanken bakom en handling, och ser alltid ett ”halvfullt glas” istället för ett ”halvtomt” – det är så han är helt enkelt.
När jag behövt hjälp med läxor, i sanningens namn inte så ofta, men det hände nån gång med matte. Om jag inte förstod hur han menade, så backade han bandet längre och längre tillbaka, till jag förstod, och så fortsatte han framåt i lagom tempo så jag hängde med. Han gav mig ett självförtroende, istället för att förstöra det.
Varken han eller mamma har haft några krav på mig i skolan, dem har jag stått för själv, och de har varit sinnessjukt höga. Jag hade 4,5 i medel när jag gick ut gymnasiet, enda trean var i idrott, resten var fyror och femmor – idag kan jag själv se att det var bra, men då var jag inte nöjd om det inte var en femma! Mamma och pappa kunde stolt titta på varandra när jag kom hem med betygen, och ifrågasätta om jag var en bortbyting! De har snarast fått dämpa mig och försöka få mig att förstå att jag är bra, då jag inte själv har förmågan att se det. Tyvärr vann jag över dem på den punkten, jag har fortfarande svårt att se saker jag är bra på, men har väldigt lätt att se saker jag borde kunna bättre!

När jag var nästan 15 år fyllda, och längtade som mest efter att få börja med juniorfolkrace, lyckades jag och min bästis övertala en vän till familjen att vi skulle få prova köra hans bil – lång historia kort, det slutade i en tall, med mig bakom ratten! Vi hade änglavakt, och klarade oss med skrapsår och blåmärken. Bilen blev skrot, men det var ändå bara en Saab (ler).
Vi skulle inte berätta något hemma, och jag gick så stort och la mig utan att yppa något. Men det tog nog inte fem minuter så var jag uppe igen, och berättade vad som hänt.
Reaktionen hos mina föräldrar var nog inte den som många andra föräldrar hade haft – mamma skrattade och berättade att hon gjort likadant i sin ungdom, men det hade ”bara” blivit en resa på två hjul, som dock slutade lyckligt. Pappa sa bara helt lugnt ”jag trodde det var jag som skulle få lära dig att köra bil” – psykologin bakom de orden – ni anar inte! Det var mycket värre än att han hade skällt ut mig!
Men det var också för att mina föräldrar var såna som de var, som jag aldrig har haft några hemligheter för dem, och aldrig medvetet har gjort något för att göra dem illa eller ledsna. Jag har bara haft en önska n att de ska ha anledning att vara stolt över mig, och det har jag levt efter.

När jag skulle på krogen första gången, 18 år fyllda, var det inte heller nån moralpredikan om att vi inte skulle dricka alkohol. Istället sa pappa till mig –”NÄR, inte OM, du tar första groggen, känn var den tar innan du tar nästa!”. Kanske hade det att göra med att de var så unga när de fick mig, att han hade sin egen ungdomstid i starkt minne, men nog visste han att ungdomar kommer till ett stadium där man vill prova dumheter – då är det ju bättre att jag får göra egna misstag och inte upprepar dem han redan har gjort!
Pappa är den jag ringer när himlen håller på att ramla ner, eller att det åtminstone känns så - han behöver bara lyfta luren och säga hej, så mår jag mycket bättre. Bara för att jag vet att han alltid finns där för mig, i både med- och motgång och likaväl i sol som i regn!
Min pappa – världens bästa, knäppaste, galnaste pappa – ska inte han ha rätt att firas på farsdag för att han fick mig tillsammans med världens bästa, underbaraste mamma, som ville vara hemma och ta hand om både mig och hemmet?!
Hur kan man ens tänka tanken?
Det finns säkert pappor som varit hemma och gjort hälften av alla måsten och sina plikter enligt alla feministiska regler, som varit tjuriga gubbar som mått dåligt för att de gjort saker under tvång – har de nån större rätt att firas på farsdag än min pappa som inte gjort en tiondel av alla ”måsten”, men som i gengäld varit den bästa vän en dotter kan önska?
Det finns garanterat pappor som gjort hälften och varit underbara de med, men då har de förmodligen varit hemma för att de haft den viljan och det har passat bäst för båda parter.
Nä, min pappa behöver ingen farsdag, och min mamma behöver ingen morsdag – jag älskar dem lika mycket varje dag, och behöver inte ens bli påmind om att visa dem vad jag känner. De är lika mycket mina bästa vänner, som mina föräldrar, och jag har förmånen att bo nära och dela intressen med dem, så jag umgås frivilligt med dem varje dag.
Men att avskaffa farsdag på grund av ett feministiskt tänk – hmmm… Hur går det då med den där så kallade jämlikheten vi sägs eftersträva?! Jämlikhet gäller faktiskt även för männen, det är inte bara när det passar oss kvinnor! Så det så!
Det finns verkligen ställen i samhället, kanske många gånger främst utanför vårt land, men givetvis även här, där jämlikheten lyser med sin frånvaro och verkligen är ett problem – nä, ta och lägg krutet där det behövs istället! Exempelvis kunde vi lägga krutet på något positivt, som att beundra dessa mammor som tagit hand om oss och samtidigt orkat med hemmet och "hemska" karlar som min pappa - istället för att fokusera på det negativa!

För er som har orkat läsa så här långt – ta hand om era nära och kära som förtjänar att älskas, oavsett farsdag eller inte! Lev å må!

2015-10-03
Klubbmästerskap är alltid roligt, på ett eller annat sätt. För givetvis är jag ju medlem i världens bästa klubb - och det hoppas jag alla ni andra där ute också är - oavsett vad det står på era medlemskort! Alla klubbar har problem, och de flesta av oss har säkert uttalat ett och annat negativt ord om våra egna föreningar genom åren. Med all rätt ibland, och mindre befogat ibland. Men har man i åtanke att alla klubbar dras med samma problem och möjligheter, så inser man att det sällan löser ett problem om man bara flyr ifrån det. Med Fredrik Tiger som frontfigur, har i alla fall våran klubb tagit ett stort steg för att främja samarbete mellan klubbarna. Vi ska inte värva medlemmar av varandra, vi ska hjälpas åt! Den som besökte våra härliga rallycross-tävlingar i sommar, såg säkert att det var en salig röra av klubbtillhörigheter på olika funktionärsposter - och tillsammans gjorde vi två jäkligt bra arrangemang! Vi har en fin arena i Kalix, och det är dumt att inte använda den. Därför kom det suveräna förslaget i somras, att alla medlemmar tränar gratis, inklusive stödmedlemmar. Det innebar att alla som ville träna, kunde träna hela sommaren för 100 kr (eller hel familj för 150 kr), oavsett vilken klubb man tävlar för. Kalix får en skjuts i medlemsantal, och dessutom förhoppningsvis nöjda kollegor i andra klubbar. Nu när det var klubbtävling körde man samma koncept - medlem i Kalix, men struntade i vilken klubb man tävlade för. För Rickard Fallberg som ensam RC-åkare i NMS-Boden blev det perfekt - han kan tävla för klubben han har i hjärtat, men då de saknar RC-bana kan han göra gemensam sak med våra RC-killar. Att ordna fullskaliga rallytävlingar är väl så dyrt och tungrott idag, åtminstone lite overkill för att göra som klubbtävling. Så här var det trevligt att se att vi kunde ställa upp 11 förare till start, med klubbtillhörighet från Morjärv, Boden och Kalix - och en riktigt rolig slinga hade man tagit fram. Perfekt för mig och Gezze som var ute och motionerade kamerorna - där vi stod på varsitt ställe, täckte vi i princip upp hela slingan! Synd bara att jag är så dålig på att vara asocial och bara umgås med min kamera... Svårt att hålla munnen utan motion särskilt länge... Så det hände väl att jag smet från min post ibland och lät orden flöda lite lätt... (ler)
Tyvärr missade jag rallycross och folkrace, då jag behövde åka hem till våra fyrbeningar och frigöra mamma till mattjänstgöring. Men jag vet att Anders Danell höll sitt löfte, och vann superfinalen i rallycross, tätt följd av Fredrik Tiger!

 

 

Hur gick rallyt då? Jo, det gick så bra, så hade jag kunnat redigera resultatet på förhand hade det varit svårt att få det bättre! Eller, jo, nån liten "detalj" hade jag så klart gärna ändrat på, men... Nä, det här var bra! Till sak :


Med Golf-åkande Anders Andersson och Honda-mannen Anders Bergström i startfältet, kändes det som om det var nån av dessa duktiga sprintspecialister som skulle bli vassa, i synnerhet med "felhjulsdriften", som tyvärr är en fördel när det är bökigt.

Men så kommer Robert ut med Alf-Erik Bäckströms Ascona B, och kör som en solig dag i favoritbackarna Sorsele och Örebro! Han körde rent magiskt, och jag fick pirr i kroppen och tillbaka av lite gammal hederlig backkänsla. Några tider visste jag inte, men det kom att visa sig att han var klart snabbast i två första åken! Herrejösses, gubben kan än! Tredje då? Blev inget av det, för då stod växellådan pall, troligen kulissen. Men att få visa vad man kan på hemma-plan smäller så högt, att det faktiskt inte gör nåt, och i synnerhet inte då en av jordens snällaste människor slog till och vann.

Kartis-Joel

Micke Sandberg får jag inte glömma - den karln åkte rent vackert med vår gamla VOC-240. Jag föreslog att han skulle skicka sin sambo på lite "utomhusverksamhet" för att fixa pengar i vinter, så han har råd att åka Back SM nästa sommar - där har killen stordåd att utföra. Synd bara att han inte har fattat det själv än! Han delade bil med sin lillebror Samuel och kompisen Micke Johansson. Micke Johansson är en kille som är starkt på G, med några riktigt stiliga hårnålstagningar. Hoppas verkligen han satsar på rally, för med lite finslipning kan det bli riktigt bra!!!

Så till dagens bästa. Det finns religioner där man brukar sig av omskärelse och "Bahr mitzva" (eller hur det nu stavas) för att få pojkar att bli till män. Men i religionen rally, blev Rickard Bergström man idag - på riktigt! Killen kör som en biltjuv med sin Ekonomi-Golf i vanliga fall, och vann sprintcupen för ÖNBF i år. Men då han hade lite "herrejösses" för sig med den på Kanonrundan, så är den fortfarande i behov av en hel del kärlek, och därför delade han bil med Göran Ahlström idag - VOLVO 240!!! Som han körde! Ett riktigt fett uppställ framför min kamera redan i första omgången - tyvärr i kraftig motsol - men vad gör väl det när man får vara med om att se en pojke förvandlas till man, i ett härligt långt grussprut!

 

Göran "Kangen" Ahlström, den säkraste mannen i bakhjulsdrivet när det gäller sprint, var nog inte riktigt nykter i första åker (skrattar) då han höll på att köra vilse två gånger om. Men han reparerade sig och placerade sig helt ok innan allt var klart.

Kangen är också en sån där filur som får saker att bli trevligare, bara med sin blotta närvaro. Idag bjöd
han oss på extra skratt, i sitt förvirrade första åk, då han sånär körde fel två gånger om. Kangen är
annars en utpräglad sprintspecialist, och om jag inte alldeles är ute och cyklar, så blev det FM-guld i

bakhjulsdrivet i spintcupen även i år.

Anders Bergström var mitt förhandstips till segern, men han tyckte tydligen det var tråkigt att köra, då han körde ett varv för lite i andra omgången och fick tidstillägg. Anders Andersson verkade å andra sidan trivas lite för bra, då han körde ett varv för mycket och tidstillägg även han, dessutom två gånger om.

till i släptåg, och sa "vi tar hoppet" och promenerade vidare. Kalle tittade sig lite förvånat om, och hann
nog fundera vad det var för en konstig typ som var så frivillig! Det är härligt att ha att göra med sånt folk!

 

Det bästa sparar man till sist - Kenneth "Fröhandlarn" Johansson, i en Opel Ascona B, Appendix K! Med en "normal" lungkapacitet på knappa 50% och dagen till ära dessutom en pågående lunginflammation, ska det baske mig inte ens vara möjligt att en delta! Men det gjorde han, och visst såg man på nåt ställe att han hade jobbigt, men det var nog för att jag visste om det och visste hur det ser ut i vanliga fall - men under stundom var det ren rally-propaganda! Trots att han har kvar sin egen skicklighet har han lyckats dela med sig av talangen till sonen Mattias. Eller också är det mamma-Siw som gett sina gener. Helt fantastiskt att se hur han utvecklas varv för varv, och att dessutom veta att han kör med en hockey-förvärvad nackskada, gör inte saken sämre. Hatten av för herrar Johansson!

Kul också att se att "svansen" av "silverrävar" följer med när det börjar brumma, då bland andra rally-adel som Svenne Boldén fanns med i dagens publik. Det eggas hårt att han ska göra comeback även han, och nog glittrade det rätt bra i ögonen, så man kunde känna ett visst hopp om framtiden!

Jag får inte glömma världens bästa mekaniker, Tobbe Hansson, som ställer upp i ur och skur. Fjolårets klubbtävling hade vi inte ens pratat med honom, kändes lite onödigt att hoppa i bilen och åka Boden-Kalix för en klubbtävling - men där stod han i depån, rent före vi själva var där! I år tog han med sig hela familjen, inklusive stackars Malin som vakade av jobbet klockan sju i morse! Malin är en guldklimp att ha med sig - inget sitter fast, hon är inte den som syns, men när hon är med fungerar allt! Hon är en "mamma" ända ut i fingerspetsarna, och får t o m mig få i mig lite mat - vilket är en bristvara under tävlingar då jag liksom har käkarna glappandes mest hela tiden av annan anledning... (ler)

Min egen underbara mamma, var hemma och tog hand om mina käraste pälsklingar, och fixade lite mat! Pappa har så klart också varit med, och jag hoppas att han sover sött ikväll, efter att ha fått bort en större mängd ord från sin tunga!

 

2015-03-30 Måndag

Så var det redan dags för att summera årets SM i Isracing. Lite som att äta en godis - man hinner precis känna hur god den är, så tar den slut!
Inledningsvis måste jag bara få skryta över mina fantastiska klubbkompisar, som slitit som djur för att möjliggöra att det alls fanns en bana att köra tävlingen på. Först var det såna snömängder, att det var svårt att ens få banan upplogad. Men det fixades maskiner från snälla medlemmar, och Lasse Englund köpte ny snöslunga till sig själv, för att kunna låna ut. Sen visade det sig att hans traktor var i minsta laget för slungan - då bytte karln traktor! Banan blev upplogad, och såg fin-fin ut. Då kom blidan, och då menar jag BLIDA!!! Här var det inte frågan om plus-grader i några dagar, utan VECKOR! För ca 2 veckor sedan, var det på sina ställen under 40 cm is, vilket är på tok för lite! Det löste man genom att spola isen. Man kan nog inte ens föreställa sig hur många timmar dessa eldsjälar lagt ner på vår bana, men man kan i alla fall ana sig till att det är många, då jag berättar att tävlingsdagen var isen 70 cm! Det är alltid farligt att bara plocka fram enstaka namn, för då är det alltid någon som blir trampad på tårna. Men jag sticker i alla fall ut hakan med en liknelse :

Om man har en hög med fin ved, så gör man inte mycket med den utan eld. Men utan ved gör man inte så mycket med eld heller. I det här fallet var det Fredrik Tiger som var tändstickan, och Lasse Englund tändvätskan - och tillsammans med veden (ett gäng hjälpvilliga) blev det en riktigt fin eld!
Tävlingsledare Peter Norman skötte sig toppen, och det var trevligt att se att posteringarna var bemannade från flertalet klubbar i den här delen av distriktet (ja ända ner från Ö-vik i form av härliga Anna Hallams!) - samarbete ger framgång!
Tack alla ni som gjorde det här både möjligt och trevligt, allt från härliga Claes Lundqvist som speaker, hamburgerföräljarna (hörde att de var sjukt goda, men provade dem inte själv) plogningsarmadan, alla ni som lånat ut er själva och era maskiner - kort sagt alla ni som gjort det här möjligt - NI ÄR FANTASTISKA!

I kortnabben var förutsättningarna att den enda som hade möjlighet att utmana Tommy Carlström om guldet, var Viktor Johansson, men då var han mer eller mindre tvungen att vinna båda tävlingarna, under förutsättning att Tommy tog poäng i båda. Tommy tog starten i första, men blev överraskad av att det redan var så mycket modd i ytterspår, så Daniel Loggert kunde passera. Tommy tog sedan tillbaka, då även Loggert drev ut i modden.
- Jag klantade till mig och trodde det skulle vara bättre grepp på yttern, och då släppte jag förbi Loggert. Men sen gjorde han likadant och bjöd tillbaka mig, konstaterade Tommy efteråt.

På de tre sista varven började Lexusen bete sig lite skumt, och i samma veva hade Viktor Johansson fått upp ångan, passerat Loggert och flåsade Tommy i nacken. Det var så tight, att endast en halv billängd skiljde de två åt i målgången, till Tommys favör. Tommy var skum över vad som var på G i Lexusen, och stängde inte ens av bilen under prisutdelningen. Men inget verkade galet när han kom in i depån, och läget var lugnt till man skulle starta bilen igen. Då är bilen sten-död! Hela Team Ökvist var i, på eller bredvid kofferten och skruvade, medan Team Loggert fixade grejor. Till slut fick man nästan springa till sina egna bilar då det var dags att köra, och Lexusen kopplades på lina för att dras igång. Var bara det att den gick inte igång! Förutsättningarna för guld var att om Viktor vann, behövde Tommy bara ha kört ett varv för att få tillräckligt med poäng för guld.
När Jonas Ökvist såg att Lexusen inte var samarbetsvillig, var han på väg att hoppa ur sin Corsa, och erbjöd Tommy att låna den. Tommy trodde dock inte att det var tillåtet, och tackade besviket nej och ställde in sig på ännu ett haveri som kostat honom ett guld. Men då började det ageras i teamet. Kunde man kanske skicka ut Tommy i Hondan, som hans pappa Peter Christoffersson körde i klass 4 (Iscup för rallybilar och 2150 RC) med. Den var ju inbesiktad och godkänd för klassen. Fredrik Tiger förklarade att det kunde vara ok, men då behövdes skriftligt godkännande från alla deltagare i klassen. Övriga bilar stod redan på startplattan, så det blev liv i luckan. Medan Team-chef Dennis Bergström ringde tävlingsledare Peter Norman, sprang undertecknad till startplattan och kollade med förarna. På i princip ingen tid han jag även fixa tolk för vår finske stjärna, Kimmo Anttila, så att allt verkligen skulle gå rätt till (1000 TACK Stig Lundström, Falc Bärgning och TFT i Övertorneå!!!). Inte en enda förare tvekade - flera la dessutom till kommentaren "självklart". Få i depån trodde det var möjligt, men jag VISSTE att det är sanna sportsmän vi har att göra med. Inte ens Viktor Johansson, som visste att han tog bort sina egna möjligheter att vinna guld, tvekade ens en hundradel. Dessutom vann Viktor tävlingen, och fick silver med en ynka poängs marginal :
- Inte vet jag om jag tänkte rätt, men jag tror nog jag kan vara bra mycket stoltare över det här silvret, än jag hade varit över ett guld med Tommy kvar i depån, konstaterade han efteråt.

Jag är så stolt över dessa grabbar, så mitt race-hjärta svämmar över! Jag skulle kunna sitta här i timmar och ösa ur mig alla superlativ jag kan eller kan hitta i uppslagsböcker, men jag nöjer mig med att säga : Kimmo Anttila, Viktor Johansson, Martin Åberg, Daniel Loggert, Johannes Lundberg och Jonas Ökvist - ni är fantastiska!

Rallyklassen, som inte är nån rallyklass, utan en kombination av rallybilar och 2150 RC, i år inget mästerskap heller, utan kort och gott "is-cup". Hade inte Tommy Jakobsson varit med, kunde det kanske ha blivit lite spännande om guldet, men karln kör ju som i trans! Spelade ingen roll om han var först eller dåligt med i starten, han tog sig till spets innan det var färdigt oavsett, och 5 av 6 segrar säger väl det mesta. Min klubbkompis, Anders Danell, körde inte i Morjärv - jag hoppas han ångrar sig med tanke på finaltävlingarnas resultat - trea i första och tvåa i andra, i strid om seger! Mäktigt Anders, det här var ju din grej! Hoppas verkligen vi får se dig från start i nästa års serie! Jag ska inte sticka under stolen med att jag hade en favorit framför alla andra i klassen, i form av Alexandra Karlsson i sin Ascona B. Jag har ju liksom en svaghet för dessa bilar, och så kör hon ju som en hel karl! (utan att vara sexistisk eller vad 1000:an det nu heter). Tyvärr blev det två brutna lopp, med motorhaveri i det andra racet. Synd, det här hade kunna bli hur bra som helst! Snälla Alexandra, behåll pärlan och gör ett nytt försök nästa vinter! Jag tror stenhårt på dig!

Långnabben är ju känd för att gå hårt åt materialet, men årets upplaga blev nästan väl så extrem. Några försvann redan i Morjärv, och även om det inte var några krascher i Kalix, så fick bärgaren jobba på en hel del. Andreas Sandberg låg i tabelltoppen inför finalkörningarna, och han var även i ledning i första racet, när bilen slår tvär-pall. Orsaken kan vara både en och flera, men tyvärr är den troligaste orsaken att motorn gett upp, och därmed var det i så fall familjens andra haveri för dagen. Förmodligen rätt skönt då, att det var kompisen och fjolårsmästaren Niklas Sandström, som slog till med dubbel-seger och tog hem guldet, före Lasse Englund och brons till Andreas. Trippel Kalix MK i långnabb - vem hade tippat på det i förhandssnacket?!

Håkan Johansson hade problem med varmgång även den här dagen, men fick ändå avsluta med två andraplatser, efter att ha varit upp i ledning i båda! Det är rent så lång-håret reser sig på skallen, när han börjar sina upphämtningar på yttern, efter att ha varit sist i flertalet starter. Den här karln har nåt som ingen annan har, och då menar jag inte bara Sveriges snyggaste PV, en superhärlig familj eller 17 SM-guld (i fyra olika klasser, varav tre olika discipliner), 4 SM-guld samma år, med samma bil, glimten i ögat, en talang som få. Nä, han har nåt som för oss i motorkretsar blir ungefär som när Stenmark frälste hela landet på sin tid - stannade landet när Stenmark åkte, så slår hjärtat extraslag när Håkan Johansson kör. Kanske som Fantomen - När Fantomen rör sig står blixten stilla?! Nånting ditåt. Får citera nyss nämnde Stenmark - Hä löns int å förklar för en som int begrip! Ni som vet, ni förstår hur jag menar!

Juniorerna fortsatte att imponera. Första racet rödflaggades, då Julia Lundqvist och Eddie Lindvall-Carlsson bröt och stod olämpligt till. I omstarten gick bromspedalen av för Madelen Axberg, så hon blev långt efter, trots en formidabel start. Jesper Carlsson vann, i tight match mot Otilia Lindblad. Andra racet fick Madelen till det och vann, före Jesper och Julia. I en tight lista, innebar det RM-guld till Jesper, före Madelen och Otilia (- tror jag. Har inte fått en fastslagen slutställning i min hand i denna skrivande stund!)

2015-03-22
När det stod klart att Håkan Johansson skulle göra comeback i vinter, började man vänta på isracing-premiären, likt en unge som väntar på tomten! Att Överkalix sen tvingades erkänna vädrets makter som övermäktiga, var som att hålla fram en godisskål och rycka undan den precis när fingrarna nuddade vid den.



Bara att tagga ner, och ladda om för Morjärv. Igår var det dags, och jag hade nästan ont i magen av förväntan! När det väl blev dags var det ju inte bara Håkan som gjorde comeback, utan även min barndomsidol Peter Christoffersson, i sonen Tommy Carlströms Honda, och lägg till det att 80-talets stora namn, Kent Isaksson (mest känd som "Kent-Isak") också hittat tillbaka till sporten, 26 år efter han "slutat! Som om det räckte med det godiset, nix, nej, icket! Två super-rookies i form av sommar-giganterna Daniel Loggert och Viktor Johansson slog till med debut i isracing denna redan stora dag till ära, och som grädde på moset fanns Thomas "Rådis" Rådström på plats och körde uppvisning med en av Andreas Erikssons Supercar Lite Fiesta. Rådis körde både lång- och kortnabb, men utom tävlan. Enligt vad jag förstår, så var det bara formalia som saknades för att bilen skulle kunna ingå i långnabb, för den lär uppfylla alla kriterier. Men jag låter det vara osagt, för jag har det inte verifierat.

 

Hur gick det då?! Jo, det blev en kraschernas dag, och det var mycket snack på publikvallen. Många ville hävda att snöröken inte alls var något problem, men när rutinerade förare säger att det är bland det värsta de varit med om, då finner jag ingen anledning att inte tro dem. Jag kan dock tro att den super-härliga sol vi förärades med, kan ha förvärrat siktproblemet, men det spelar egentligen ingen roll. Helt klart är i alla fall att Staffan Johansson inte såg att Henry Nilsson låg och körde sakta i race-line, utan körde rätt in i honom, snurrade och blev påkörd av B-O Näslund. Stackars B-O var i en varvningssituation, och låg som fin-fin 2:a efter suveräne Tommy Jakobsson. Att han körde lånad bil, tillhörande Roland "Micro" Åström, gjorde väl knappast att kraschen kändes roligare. Men enligt gårdags-uppgifterna var det "bara" bilarna som fått fula skador.

Även Fredrik "Freddy" Johansson fick en otrevlig upplevelse i Kortnabben, då heatet rödflaggades, och precis när Freddy ser flaggan, smäller han in i finske Kimmo Anttila som tvärbromsar framför honom. Freddy var öm i nacken, men hade svårt att avgöra vad som var hönan och ägget, eftersom han har en "ofrisk" nacke även till vardags.

 

Den smäll som såg otäckast ut på håll, kom i långnabben, där Finske Jari Pääkölä fick problem med styrningen och åkte av i ledning. Bakifrån kom en Anders Nyman i full karriär med sin Metro, och såg förmodligen ingenting när han ränner rätt in i den finska Forden. Jari berättade för min svärfar att han hade hunnit se i backspegeln att det skulle smälla, så han hade inte hunnit spänna lös sig, och var i alla fall så förberedd man kan hinna bli på någon tiondel av en sekund. Jari klarade sig oskadd, och var själv med när vi hjälpte honom att lasta bilen senare. Nyman var enligt gårdagsuppgifterna inte synbart skadad, men med tanke på smällen så tog man en försiktighetsåtgärd och förde honom med ambulans till sjukhus. Därför valde man också att avsluta tävlingen, och man fastslog ett resultat i den ordning man senast passerat mållinjen, och utdelade full poäng.

För er som funderar över varför det blev så många krascher igår, och ingen idag, så hjälpte dagens blåst dels till att skingra snöröken fortare, men framförallt ska man komma ihåg att det är väldigt små marginaler i isracing, många bilar samtidigt på ett begränsat utrymme, och den här dagen var uppenbart dagen då marginalerna inte var på förarnas sida. Ibland kan man uppleva att ett agerande ser lite konstigt ut, där man står som "förståsigpåare" på publikplats, men betänk att förarna sitter i sina bilar, med fokus på både bilen, sin egen körning (var de befinner sig på banan), bilarna runt omkring dem och dessutom flaggsignaler från posteringar / tävlingsledning. Nån förare har nån gång sagt till mig, att "det är som att sticka huvudet i en mjölpåse" att köra isracing. Daniel Loggerts kommentar efter första loppet, när mekarna frågade hur han tyckte det gick, var både klockren och beskrivand : - Ingen aning, för jag såg då ingenting!

 

En parallell man kan dra när någon undrar om sporten är för farlig - i störtlopp pratar man aldrig om att ändra reglerna, oavsett hur mycket krascher man har. Man nöjer sig med att säga att de aktiva vet vilka risker de utsätter sig för. Jag säger inte att den sporten har mer rätt, men lite har vi att lära, för även om säkerhetsarbete är viktigt, så kan man aldrig försäkra sig mot all olycka!

 

 

Lite roligare information då, vi börjar med Kortnabben :
Thomas Rådström vann givetvis i stor stil, med sitt fyrhjulsdrivna lilla vidunder, och vem hade trott något annat med en sån chaufför bakom spakarna?! Det var ögongodis, på riktigt! Kimmo Anttila slutade tvåa i första, med sin Toyota Mr2, med mittmotor. Tommy Carlström hade honom på halstret i första kurvan, men när snöröken slog till släppte Tommy en aning, så finnen tog sig iväg före. Tommy hävdade själv att han "fegade", men jag har vetorätt och anser att han var klok! Anttila byggde till att börja med upp ett rätt bra avstånd, men sen knaprade Tommy in allt mer, och jag undrar vad som hade hänt om det hade varit ett varv till?! "Om inte om hade varit, hade fan varit kung". Nåväl, spelade ju faktiskt ingen större roll, för det blev ju ändå Tommy som tog full pott i SM, eftersom man måste ha svensk licens för att kunna vinna SM. Viktor Johansson närmast bakom, och sedan Johannes Lundberg. Andra racet har jag ju redan berättat att det blev rödflaggat, men för att gå in mer på djupet så var Tommy Carlström riktigt giftig i starten, och låg tvåa bakom Rådis när det flaggades av. I omstarten gick det lite sämre, och han var senare iväg, och hamnade i "mjölpåsen" av snörök, men slutade ändå fyra och hade SM-ledning inför söndagen.  Daniel Loggert var längre ner i första loppet, tror femma, men är inte alldeles säker. Men i race 2 fick han ställa sig på pallen! Han låg ett tag tvåa efter Rådis, men tappade varv efter varv ut bilen i en moddig kurva, och fick se sig passerad och snuvad på fullpoängaren av Niklas Mörtsell. Mörtsell som i sin tur hade brutit första racet med en bil som lät allt annat än frisk, och dessutom hade spenderat veckan innan tävling med att byta tak på sin bil, efter en 3-varvsrullning på träning, var mer än välförtjänt av denna seger! Att sen få stå på pallen och diskutera med Rådis, var nog rätt trevligt det med! Mörtsell och Loggert fick alltså stå 2:a och 3:a på pallen, men sett ur SM-tabellens synvinkel var de 1:a och 2:a, och Viktor Johansson slutade 3:a. Viktor Johansson slutade trea i andra racet, och var han inte nöjd med sin debut, ska han ju nästan ha stryk. Var inte han nöjd med sin debut, ska han ju nästan ha stryk.

 

 

I söndagens första lopp var det Tommy Carlström som tog spets direkt, och ledde hela vägen över mållinjen. Men det var ett tufft lopp, där åtminstone de fyra första låg på pärlband. Daniel Loggert låg 2:a till det var ca 1½ varv kvar, då Niklas Mörtsell som kört upp sig från ca sjätte plats, snuvade även honom på en placering. Jonas Ökvist körde sönder växellådan på lördagen, men skruvade heroiskt hemma i Piteå till 1-snåret i natt, men på plats i Morjärv var man i tid i morse, och det belönades med en fjärdeplats i första racet. Viktor Johansson slutade 5:a.
I andra racet tog Tommy Carlström starten än en gång, men efter ca ett varv slog Viktor Johansson till med en snygg omkörning och förvaltade ledningen till en seger! Carlström slutade 2:a, Niklas Mörtsell 3:a, Daniel Loggert 4:a, Johannes Lundberg 5:a, och Jonas Ökvist bröt i sista kurvan. Inte fått nån rapport om varför (än).

 

 

Juniorerna var på förhand ett bättre startfält än vanligt, men diverse teknikproblem decimerade dem efterhand. Ett gäng "race-valpar" stod att se, och Anders Nilssons dotter Otilia Lindblad inledde med seger, före fjolårsmästaren Eddie Lindvall (barnbarn till Göran Lindvall) och Jesper Carlsson (son till Anders Nilssons super-mek Bertil).

Andra loppet fick Otilia tekniska problem, och slutade sist, medan klubbkompisen Jesper Carlsson vann. Eddi Lindvall blev tvåa, och Madelen Axberg 3:a. Julia Lundqvist, dotter till Jens och Jenny Lundqvist, i Magda Anderssons fjolårs-BMW, slutade 4:a.

På söndagen fanns inte Eddie Lindvall med i startuppställningen (av okänd orsak), men Jesper Carlsson hade fått rejäl luft under vingarna av lördagens framgånger, och följde upp med ännu en seger. Madelen Axberg slutade tvåa, medan Otilia Lindblad som fick något problem i starten och var halva startrakan efter från start, körde upp sig till en tredjeplats. Julia Lundqvist 4:a.

Helt otroligt vilka städade och skickliga körningar dessa juniorer bjuder på, vilken framtid man har att hoppas på!
I andra racet var det än en gång Jesper Carlsson som gick till spets, men när endast ca ett varv återstod hände något med bilen, och han tvingades bryta och överlämna sgern till Otilia Lindblad. Medelen Axberg 2:a och Julia Lundqvist 3:a - lite ovanligt med en hel pall full av tjejer!

 

I rallyklassen dominerar Tommy Jakobsson, än en gång! Håller bara bilen, är det få som har en suck mot denna rutinerade gigant! På lördagen blev det dubbel-seger, och tyvärr försvann den enda som riktigt var med i matchen då B-O Näslund kraschade, vilket jag redan berättat om. Alexandra Karlsson började få till fina spår och ett bra tempo redan i andra racet, och låg fyra när hon tvingades bryta med trasig bakaxel. Hon styrde upp i drivan för att inte vara i vägen, så det var många med mig som trodde att det var pga en avåkning hon bröt. Peter Christoffersson missade helt att komma till start i första loppet, men i det andra fanns han med, och första metrarna av startplattan var det bara Tommy Jakobsson som kunde matcha honom. Tyvärr föll han tillbaka direkt, och avkläddes sin bakre kofångare redan på startrakan. Som genom ett mirakel klarade alla att undvika den, innan funktionärerna kunde få bort den efter första varv-passeringen. En slutlig 5:e plats kändes ändå som en godkänd början för min gamla idol! Kent Isaksson kom inte iväg i starten med sin folkvagn i första racet, men slutade ändå femma, men i lopp två var han i ledning något varv, innan först Tommy och sedan även Anders Andersson kunde passera. Det visade sig att Kent-Isak´s armstyrka mattats av under dessa 26 år i träda, så det var en riktigt nöjd "gubbe" (ålderspensionär!) som fick kliva upp på pallens tredje plats! Harry Johansson har hunnit bli 73 år, men blommar som aldrig förr i sin Ascona B - 3:a i första racet och 4:a i det andra.

 

 

Till söndagens lopp hade Alexandra Karlsson fixat ny bakaxel, och fortsatte sin fina körning. 2:a plats bakom Tommy Jakobsson i första, var den rapport jag fick. Men jag blev relativt snabbt nedknuffat från min euforiska plattform, när jag fick besked om att hon uteslutits för omkörning under gulflagg. Men tävling två fick hon äntligen den pallplats hon så väl förtjänade, då hon slutade 3:a. Tommy Jakobsson vann första, före Anders Andersson. Han ledde även andra, men kan eventuellt ha fått nåt problem när han tappade till Anders Andersson och även först tappade mark, men sen började plocka in igen, dock för sent.

 

 

Man brukar spara det bästa till sist, men med ett hjärta som klappar för 2400 så är det lite dött lopp i mitt racehjärta på den fronten. Men visst var det extra speciellt med Håkan Johansson på startplattan! Synd bara att varken Mikael Jansson eller Sören Häggström kom till start i år - två färgklickar båda två.

Håkan ringde mig för ca ett år sen och frågade om jag hade en aning om var hans gamla PV fanns. Jag bad att få återkomma, och drog en enkel livlina då jag precis var mitt uppe i jobbet med Tiger-boken, och med hjälp av Fredrik kunde Håkan snabbt kopplas ihop med dåvarande ägaren. Bilen befann sig i Norge, men flyttade snabbt tillbaka till Umeå, och är nu i samma fantastiska skick, och även samma härliga färger, som den var när det här seklet var ungt! Bara att se den i depån gjorde att man kände sig hemma, en kram av Håkan och välkomnande av Kristoffer direkt man kom in i depån gjorde ju inte saken sämre. Hustru Maria satt i kåpsläpet och sken ikapp med solen : - Som jag har längtat efter det här, och Carolin säger att äntligen kan man börja längta efter vintern igen!

När bilarna linades upp på startplattan och de stod under startens kommando, kände jag hur jag rent började skaka i benen! Håkan missade i starten, men påbörjade sin karakteristiska uppkörning på ytterspår, och adrenalinet var nog på minst lika hög nivå hos mig, som hos honom själv! Men tyvärr började bilen gå varm, och han fick backa av. Finske Jari Pääkölä tog sig snabbt förbi alltid lika startsnabbe Anders Nyman, och vann i stor stil före Thomas Rådström (utom tävlan), Niklas Sandström (som därmed tog full SM-pott) och Niklas Lundström. Till andra loppet skulle det vara ordning på värmen i PV´n, men då gick en spindel av och Håkan tappade framhjulet! Jag, och många med mig, stod precis och höll koll på vad som hände med Håkan, när den otäcka kraschen inträffade mellan Pääkölä och Nyman. Resultatet blev nu efter hur man senast passerade mållinjen, och det innebar Niklas Lundström i topp, Andreas Sandberg 2:a och Niklas Sandström 3:a.

 

 

Söndagen bjöd på ett klart decimerat gäng, då Håkan tvingats kasta in handduken, trots att han fick invadera Hans Rönnlunds fina verkstad. Pääkölä hade också åkt hem, och Nyman låg kvar för observation på sjukhuset. Kjell Persson körde sönder blockpackningen på lördagen, men fixade det och var snabbast iväg i första racet. Efter drygt ett varv passerades han av både Niklas Sandström och Andreas Sandberg, och kort efter det bröt han med tekniska problem. Andreas uppvaktade Niklas, och lyckades till slut ta sig förbi i en stilig omkörning. Tyvärr tvingade även Niklas senare bryta, och nästa Kalix-förare, Lasse Englund, fick ställa sig bredvid Andreas på pallen. Niklas Lundström fick problem i sista kurvan, och jag är osäker på vem som slutade 3:a.

 

Lopp 2 Var det Andreas Sandberg som ledde från start till mål. Niklas Sandström låg 3-4:a nånting, men körde upp sig till andraplats. Lasse Englund låg 2:a ett tag, men fick nöja sig med en tredjeplats. Körde som en på-nytt-född enligt Robert. Ove Salomonsson åkte bra idag, och även han var ett tag uppe och kände på andraplatsen. Niklas Lundström bröt efter han varit ihop med Salomonsson i ett försök till omkörning, med något trasigt i styrningen.

 

Nu har jag skrivit så fingrarna glöder - håll till godo! Nu väntar stenhårt jobb med bokprojektet, till det är dags att förlusta sig i Kalix nästa helg! Ber att få tillägga att jag jobbat med preliminära resultat, så vissa justeringer kan komma att ske!

 

 

Lev å må!

 

PS. När jag lagt in alla bilder och bara hade bildtexterna kvar, försvann hela mitt jobb - så risk finns att någon korrigering eller något komplement försvunnit på vägen. Men nu är jag totalt slut i skallen, så det får jag helt enkelt bjuda på i så fall!  DS.

2014-10-06

I lördags var det tävlingsdags, och efter ett uppehåll från Månstråket i början av året, var det bara att damma av Robert och Amazonen. Själv hade jag för skarpa minnen av fjolårets "wet-race", i dubbel bemärkelse - regn från ovan och en spygatt i bilen. Funkade ju ok på Månstråket med åksjuke-plåster, men efter att ha blivit lite åksjuk i vanlig bil senaste tiden, kände jag att nån annan fick prova mitt "jobb" som omväxling. Micke "Hollis" Hollström fick uppgiften, och bara att köra rekognoceringen med Mickes nya bil, en Renault Cenic (eller hur det nu stavas) blev en utmaning för Robert.

- Jäkla pling-plong-bil! Först hittade jag ingen startnyckel, vilket berodde på att det var startknapp. Nyckeln hade Micke i fickan. Sen hittade jag ingen handbroms att släppa, men det var visst bara att gasa så fixade bilen det själv. Det plingade och lät mest hela tiden, men till slut vande man sig och det funkade bra!

 

Själv tog jag sovmorgon, då gubbsen åkte hemifrån redan 05.30. Penske och jag tog mammas "slangbella" - en Mercedes Automat från tidigt 90-tal. Öknamnet har den fått av en spjuver som jobbar åt oss, som tycker att den är som en slangbella - dvs man trycker på gasen och det tar länge innan nåt händer, men när det väl händer så går det fort! Nåja, fort är väl en överdrift, men fort-ARE i alla fall! Jag piskade på latmasken rätt bra på väg till Boden, och åstadkom t o m 3 omkörningar i uppförsbacke på väg dit!

Väl på plats var den första jag stötte på ingen mindre än den levande legenden Ingemar "IP" Persson, och med en kram från honom kunde ju inte dagen få en bättre start. Uppföljt av en kram av Kenneth "Fröhandlarn" Johansson och perfekta dagen var ett faktum! Det blev helt enkelt en sån där lördag som man gärna har i minnet och plockar fram och påminner sig om, när man har en sån där "tycka-synd-om-sig-själv-dag" nån gång.

 

Det här var första gången sedan 1995 som man använde en speciell sträckning av vägarna runt Pagla-området i Boden. Det var nämligen här jag och Robert träffades i ett vägbyte, på en December-upplaga av Kanonrundan det året. Jag är en katastrof när det gäller att hitta till olika platser, och inte mycket bättre på att känna igen mig. Men hur det nu vart, hamnade jag som publik i detta vägskäl, medsläpad som nån slags pratsalig ballast åt pappa och Tobbe Hansson.

Uppkliven på en sten försökte jag motionera kameran, men den här dagen var ingen bra foto-dag helt enkelt, och jag lyckades med nån inställning så det blev mest skräp av de bilder jag tog. Jag lyckades även med bedriften att ramla ner från stenen, skakig i benen som jag blev av alla skön-sjungande Volvo-bilar! Som tur var stod Thomas Fredriksson nedanför och lyckades fånga upp mig, och hindrade mig från att göra nåt slags ryggplask i buskaget.

 

 

Robert körde som om han hade stulit bilen - vilket han snudd på hade gjort i och för sig, med tanke på att det är pappas bil. Han fick givetvis stryk av fenomenale Arne Rådström i sin 240, med ett vrål under huven som nästan fick håret att smita ur knuten det satt fastbundet i, och ställa sig rakt upp på mitt huvud! Vilken bil!!! Man hörde musiken på kilometers avstånd, och det var en allvarlig konkurrent till Thomas Lahtis evige melodi-festival-vinnare i skogarna. Går ju inte riktigt att jämföra 240´n mot vår Amazon, och på ett klassiskt rally skulle de inte tävla i samma klass heller. Lägg till det att Arne är nån slags superhjälte bakom ratten också, och kan ta vara på de läckerheter som placeras i hans händer. Jag kan inte hela hans stamtavla, men så mycket har jag ju i alla fall koll på, att han blev 2:a i Svenska rallyt, efter sekundstrid med Petter Solberg i en BDA-Escort! Icke desto mindre är väl meriten att han vunnit Sverigeserien i Volvo Original. Rolig kuriosa, är att det var 20 år sedan Robert senast mötte honom i en Kanonrunda. Året var då 1994, och slutresultatet blev då totalseger för Rådström, med Robert på andra plats (även då!) - men för Robert innebar det DM-guld, så han var inte särskilt ledsen över nederlaget då heller.

Vi brukar skoja internt, om att Robert förmodligen skulle slå sina egna tider med Amazonen, med vilken som helst av de övriga klasskompisarnas bilar (här uppe i norr alltså!) - men det spelar ingen roll, för han har så jäkla skoj med Amazonen! Visst, det vore rätt trevligt om vi slapp trumbromsarna, och rätt nice hade det också varit om vi hade fått ha en lite lägre utväxling så vi lite lättare kan nyttja det vi har ned-framför vindrutan. Men å andra sidan - det räcker ju fantastiskt långt som det är redan nu.

Det var rätt jämt i klassen, förutom Rådström som var i nån slags klass för sig, på alla sträckor utom dagens längsta, en 2-milare på Kusträsk. Här gav sig Robert attan på att inte ge nån något gratis, och ögonen lös också på honom på servicen efteråt :

- Inte många gassläpp där inte! Har de slagit mig där, då har de kört bra!, konstaterade han nöjt.

- Men det var jobbigt! Efter halva sträckan rann svetten i ansiktet på mig, och jag kände att jag började mattas av och tappa lite tempo. Men då piskade jag på mig själv och fick upp tempot igen!

26 sekunder blev mariginalen till närmaste man bakom i klassen! Dyngstryk av Rådström såklart, men mindre än väntat. Efter att alla tävlingar hittills ha legat nånstans i mitten av VOC (om man jämfört med den klassen), hade Robert plöstsligt delat snabbaste tid med Lasse "Pålacken" Johansson, och snabbare än Brage Lundmark!

Sluttiden efter fyra sträckor, skulle också ha räckt till en andraplats i VOC, 20 sekunder efter Pålacken, som är en välkänd fantom bakom ratten, och det i synnerhet på vägarna i Boden!

 

 

Nog om Roberts prestation, Arne Rådström var dagens näst snabbaste tvåhjulsdrivna bil - slagen av Thomas Lahti med endast 53 sekunder, på fyra mils körning! Lahti är ju en historia i sig, men jag har avverkat så många superlativ om honom genom åren, så det börjar förmodligen bli tjatigt. Jag nöjer mig med att säga att den här dagen fanns det två kungar i skogen - den ena var brun och hade stora horn, den andra lystrade till namnet Lahti och hade förmodligen också horn, men i aningen mindre format! Idag blev det en total tredjeplats för Lahti, slagen med en ynklig sekund av Mattias Rönnqvist i en Mitsubishi EVO 9 och en drös sekunder ytterligare till dagens totalsegrare, Jan-Olov Marklund med sin gamla Lancia. Gammal är väl förmodligen bäst, för det börjar vara ett gäng totalsegrar i Kanonrundan för det här ekipaget. Mycket sevärd i skogen, för det händer alltid något kring det här teamet! Men DM-titeln gick till Lahti, och hur man än vänder och vrider på steken, kommer jag bara fram till samma slutsats : - "Volvo rules!"

 

I mitt snabba språng från Rådström till Lahti, hoppade jag ju över resten av Appendix. Idag blev ju alltså dagen då jag äntligen fick se min barndomsidol, Anton Mattsson, i föraroverall och rattandes en Volvo 142 igen!!! Med dottern Erika i högerstolen körde man sekundlika med Curt Jonsson, som via särskiljning i kraft av bättre tid på SS1, drog det längsta strået. Nu envisas man ju dock med att dela upp alla bilklasser i förarklasser, så Curt Jonsson blev 3:a bland A-förarna och Anton 2:a bland B-förarna bakom Leif Jonsson. Själv tycker jag det läggs för mycket krut på förarklasser, och tycker väl att åtminstone i Appendix som inte är nån jätte-stor klass, kunde man gott ha endast ett totalresultat. Inte bara i denna klass, utan i flertalet klasser, är oftast bästa B-förare så bra med, att han får pokal i alla fall. Med de startfält vi har idag, tycker jag gott klubbarna kunde skonas i alla fall för några utgifter. Pokaler ska ju vara prestige, och något man får kämpa för. Kanonrundan är en av de få tävlingarna man åker hem från, där man har klart för sig vem som totalvann tävlingen, dvs vem som faktiskt varit snabbast av alla i skogen. Detta för att man har sitt anrika vandringspris, som Marklund får släpa med sig för jämnan. Men annars blir ofta prisutdelningarna en lång och utdragen historia, där det är ytterst få av de tävlande som åker hem utan pokal.

 

I VOC var det ju som tidigare nämnts Lasse "Pålacken" Johansson i topp, före Göran Ahlström och Brage Lundmark. Detta räckte för att Brage skulle bärga ännu en FM-titel till Svensbyn och Piteå MS.

Dennis Jönsson inledde denna sin första tävling som A-förare på bästa tänkbara sätt, och hade rent sex sekunders övertag på Brage i halvtid. Men på SS3 tappade man tvåans växel och 10 sekunder, och sen ytterligare 9 på SS4. Men redan på SS1 var man i trångmål, då bromsarna kokade och funktionen uteblev. Men ett rådigt agerande med växelspaken, gav till slut ett snyggt uppställ och perfekt kurvtagning, som om det hade varit planerat från start.

- Oj, det blev svettigt!, konstaterade Dennis till co-driver-Jimmy, som gav en frågande motkommentar.
- Vi hade inga bromsar, så det var nära det där, fortsatte Dennis.

- Vaddå, det var ju snyggt! Kör nu!, blev svaret, från denna alltid lika coola storebror i högerstolen.

 

Med facit i hand och lite distans till tävlingen, är Dennis ändå nöjd.

- Det räckte ju till silver i förbundsmästerskapet, och dessutom vann jag ju byamästerskapet!

"Byamästerskapet" var det alltid lika viktiga slaget om Råneå, där Dennis denna gång lyckades slå Alexander Pettersson med hjälp av särskiljning, då man var sekundlika efter dagens övningar.

Alexander fick däremot med sig min utmärkelse, för snyggaste kurvtagning i fallande vänstern i målet på Södra skjutfältet - dock talade hans min i bilen om att det inte riktigt var planenlig körning. Men oavsett planer, är det ju resultatet som räknas!

 

 

I ekonomi-klassen var gula gänget från Skellefteå med i matchen - och därmed kändes servicplatsen med ens komplett. Familjen Forsman ska vara med, that´s it! Tyvärr håller de inte med mig, men drömma och önska är både tillåtet och gratis.

Det blev så klart seger för Tobbe och Jonas i killer-Citran, men det satt längre in än i alla fall jag hade kunnat tro på förhand. Tvåa bakom dem blev Jonas Snäll, som inledde året med nybyggd Opel Astra, som lades på tak direkt i säsongspremiären i Morjärv. Sen har man arbetat sig tillbaka, och gav nu Forsman en rejälv match. I halvtid skiljde bara 2 sekunder, där man bland annat åkte jämt skägg på Kusträsk, och slutmarginalen blev enast 10 sekunder. I kraft av detta tog Jonas därmed hem FM-titeln till Piteå, och det är bara att buga och bocka. Extra kul med denna satsning, är att Jonas åstadkommit en nytändning hos sin far, Per-Åke Nilsson. Per-Åke tillhörde kärntruppen i Kalix MK´s funktionärsstab på 80-talet, och fanns med som både utbildningsledare, tävlingsledare och allt man kan tänka sig. Var bland annat utbildningsansvarig när jag tog junior-folkrace-licens! Per-Åke har även tävlat själv, men det tillhör nog nästan forntiden!

Fjolårets komet, Dan Thörnevall, knäckte ett styrstag redan på SS 1, och eftersom service inte var förrän efter SS2, fick han köra halva Pagla och hela Kusträsk med en väldigt vinglig bil. På service kunde inte annat göras än justera det som justeras kunde, för varken tid eller material fanns att tillgå. Tiderna är rent fenomenala med tanke på tabernaklet, men tyvärr får man inga stilpoäng i form av tidsavdrag, även om det ibland känns befogat. Tvåa bland B-förarna måste ändå klassas som ett jäkligt bra resultat, i den konkurrens som råder där.

 

 

I fjol i regnet, vill jag minnas att det inte var en enda avåkning av sån dignitet att man blev kvar i skogen. I år blev det tyvärr tre rullningar. Sånt som händer, och inget allvarligt, men man tycker ju alltid synd om den det drabbar då man vet hur mycket garagetimmar som väntar.

Roger Fransson och Lotta Holmqvist - VOC-cheferna i Sverige, drabbades i alla fall av det mest udda. Precis i starten känner Lotta hur det sticker till på halsen, och skriker till. Sen sticker det till ytterligare ett antal gånger, och givetvis är hon inte helskarpt med i noterna efter det. Roger får lita på sin intuition, och det vet vi ju hur det kan vara med karlar och sånt! (ler) Så det slutade med rullning i ett dike.

Lotta hoppar ur bilen, undersöker overallen, och hittar en geting!

- Var skönt att hitta den, för man trodde ju nästan att man var knäpp! Men den är död nu!, konstaterar hon med ett skratt. Mysiga Lotta, vilken tur att det var henne och inte Roger som getingen fattat tycke för, då det är ett känt faktum att Roger är överkänslig mot getingstick!

Där jag står och får min rapport om deras äventyr, kommer Roland "Micro" Åström, tävlandes för Vännäs MK även han, och berättar att han rullat han med, bara en liten bit bortanför Roger och Lotta.

- Men jisses, konstaterar jag, det är ju inte till att släppa ut er Västerbottningar i rallyskogen!

Jag hoppas alla förstår med hur mycket ironi det uttalandet kom. Det var två stora favoriter jag pratade med, och detta att det faktiskt var ovanligt många Västerbottningar som deltog, gjorde att dagen blev extra rolig!

Sen var det ju också en super-Norrbottning som rullade, måste väl erkännas. Allas vår rallycross-kung, Viktor Johansson, la pappa Staffans 240 på tak. Här har jag faktiskt ingen koll på vad som hände, men jag kan tänka mig det var nåt i stil med Juha Kankunen, då Ove "Påven" Andersson frågade om han hade kört för fort när han åkte av : - No, the speed was alright, but the corner was to tight!, blev svaret...

 

 

 

NMS Boden svarade för ett arrangemang av toppklass, som vanligt. I Boden blir man alltid trevligt bemött, både av funktionärer och folk runtomkring, och det är en perfekt avslutning på säsongen. Robert lovordar vägarna, och Kusträsk har tydligen aldrig varit roligare än nu, då man skippat ett antal farthinder. Enligt vad jag förstått, var det inget som medförde fler olyckor heller, så det är förhoppningsvis ett beröm man tar till sig av!

 

Hollis gjorde ett så bra jobb i högerstolen hos Robert, så risk finns att det blir repris. Jag hoppas få tillbaka gnistan så jag orkar med nån fler tävling i alla fall. Månstråket och Kanonrundan brukar ju vara mina favoriter, så vi får väl se.

Hollis var lite skamsen när han berättade för mig att han varit sen med en not på sista sträckan.

- Jag kände att jag var sen och försökte rabbla ikapp, men jag borde ha hoppat över och berättat om H1 i vsk (vinkel höger i vägskäl) på en gång istället.

Jag frågade Robert om detta, och fick ett stort skratt till svar.

- Jag höll ner över krönet och tänkte att det måste gå att bromsa senare, men det blev uppenbart för sen. Inte var det Hollis fel, jag hade full koll på vad som väntade. Vi tappade inte mycket tid heller, för då det var en fyrvägskorsning slapp jag backa, utan fixade bara en väldigt rund och vid kurva istället. Nä för tusan, Hollis gjorde ett bra jobb. Jag är nöjd!

 

"Lillebror" Örjan Larsson, gjorde som vanligt ett fantastiskt jobb, med både stillbilder och filmer denna gång. Sen sägs det att karlar inte har simultankapacitet... (ler)

Dessa filmer hittar ni om ni söker på hans youtube-alias, orjansierra, eller testar dessa här länkar :

https://www.youtube.com/channel/UC5rcuOzbdlahVOwJ17Cc0yw   (alla Örjans filmer)

https://www.youtube.com/watch?v=ivHT9XW5GF4&feature=youtu.be (Appendix K, SS1)

 

Anders Blomqvists fina bilder, för er som saknar Facebook och Motor Norr :

 

2014-02-02

Med Kanonrundan i lite för färskt minne, var det med blandade känslor man såg att Månstråket och årets premiär nalkades. Men på tips från Sofie Lundmark fick jag nu utskrivet åksjukeplåster. Eftersom jag fick så mycket biverkningar av tablett-varianten av detsamma, så tog jag på plåstret redan i förrgår. Lite biverkningar fick jag, men inte värre än att det var ok; torr i munnen, lite yr och svårt att fokusera blicken så jag ser suddigt på nära håll.

 

Men det var även fler faktorer som talade för att jag inte skulle åka. Var ute med spark med våra underbaringar i torsdags, och tyvärr lyckades min Niki fastna med benet i draglinan, och Pirelli fortsatte springa så hon slet loss linan från Niki som ylade till. Det blev ett fult jack i benet, men tack och lov inte några senskador. Men det blev ett gäng stygn hos veterinären i alla fall - allt med bara lokalbedövning! Till och med veterinären var imponerad över hur bra det gick! Nu ska ju då hon vara i stillhet minst två veckor, då vi till att börja med tar stygnen. Inte så lätt ordnat med 6 till i flocken. Min söta mamma som t o m tagit semester för att vi skulle kunna åka, tyckte dock att det inte var något problem. Själv hade jag totalångest, och när sen mamma däckade i förkylning gav jag i princip upp och fixade en plan B-kartläsare som stod redo. Inger Lundberg måste vara en av jordens snällaste människor! Hon skulle inte åka tävlingen, hade tänkt sig en ledig helg. Men när hon hörde hur läget var, kunde hon tänka sig att hoppa in i alla fall! Ni anar inte hur skönt det var att ha den reservplanen när det var hur jobbigt som helst i min dumma tjej-hjärna! Så sent som klockan 06 i morse tog jag beslut om att åka trots allt.

 

Var lite tight om tid för rek, så mina snälla "lillebror" Örjan Larsson, ställde upp och besiktade Amazonen. Såg rätt skoj ut när näst intill 4 m långa Örjan knösade in sig bakom ratten i Roberts baby-stol! Det var typ knän upp till hakan, och jag kan förstå att han fick frågor om han tog sig ut för egen maskin! Dessutom fick vi ett par gula glasögon av honom, för våra egna var ju givetvis bortsprungna när vi som bäst behövde dem. Gjorde susen!

 

Jag hittade en ledig toa, gör det jag ska, reser mig upp och ska spola - men spolningen fungerar inte! Vad f-n gör man då? Jag tittar mig runt, och får syn på en toalett-borste i ett hörn. Som tur var, fanns tvättställ inne i toan, så jag fyller hållaren till toaborsten x flera, och får bort pappret som simmade i vattnet. Puh, made it! När jag så fått på mig overallen som den ska, vrider låset och försöker få upp dörren, så har dörren gått i baklås! Panik! Lugna ner dig Jenny, lugnt och metodiskt. Vicka, vicka, juck, juck - yes, dörren gick upp! Made it!

 

Han mingla lite med mysigt rallyfolk, men ganska snart var det dags att bege sig till skogs, för vi gick ut först av alla tävlingsbilar idag. Helt underbara sträckor! Trots att det låg lite fjun på vägen, och att vi har numera 17 år gamla däck, så gick det jätte-bra. Halkigt, tja, klart det är, men vi vet ju om våra förutsättningar och kör efter det.

 

 

På service efter första varvet kom goaste Brage Lundmark och frågade mig hur det funkade med plåstret som hans dotter tipsat mig om. :

- Jo tack, jag har inte mått illa, men är ganska yr, svarade jag.

Då fick jag tipset att jag skulle plocka bort plåstret, för det fortsätter att ha sin verkan ett tag efter, men styrkan minskar successivt. Sagt och gjort, och baske mig om det inte blev väsentligen mycket bättre! Glömde ju säga att vi hittade inga åksjuke-armband här hemma, så jag fick låna min goa "lillasyster" Theres Aldenlövs. Körde något av "både hängslen och livrem" idag.

Andra varvet bättrade vi tiderna på båda sträckorna, och nu började vi flyga rätt bra också. De precis Sellholm-servade dämparna som även injusterats lite hårdare, var klart bättre än tidigare, men skulle nog ha svalt ännu lite hårdare på kompressionen bak. Men man kan ju inte få allt. Ibland flög vi så jag tvivlade på att vi skulle hinna landa innan nästa kurva! Men bra gick det. Vi vann klassen och slutade 11 totalt!

Tyvärr tappade vi en klasskompis redan innan första sträckan, då Curre Jonsson och Lars Nilsson fick el-fel på 142-blå, så de blev stående på E4 och försökte få igång bilen. Jag vet inte alla turer, men en lastbil rammade dörren på bilen och Curre hade änglavakt nog att precis ha hoppat in i bilen! Slutade med en demolerad dörr, men man vågar knappt tänka på vad som hade kunnat hända!

 

Annat anmärkningsvärt idag, var att Jan-Olof Renberg slutade totaltvåa, endast fem sekunder efter Peter Johansson! Thomas Lahti var grymmast fram till hans gaswire gick av på SS3. Inte konstigt den slits ut, med tanke på hur han gasar!!!

Alltid lika roligt att se hur Theres Aldenlövs fotbollsspelare, Dan, utvecklats till en grym rallyförare. Blev seger i FWD-standard idag igen!

Att Brage Lundmark vann RWD-standard, förvånar mig inte ett ögonblick, men däremot stod Alexander Petterson och Dennis Jönsson för bedriften att vara 2:a och 3:a totalt i den klassen, inte alls långt efter Brage!

 

Här finns ett filmklipp från rätt många av oss som var med idag, filmat av Örjan Larsson :

2013-01-22
Tänk, det är konstigt att vissa saker aldrig verkar förändras. Vissa saker ska vara på ett visst sätt, och är man av annan åsikt ska det "rätta" bankas in i skallen på en, om inte annat genom hjärntvätt i form av upprepad idiotförklaring.

Som hundägare stöter man jämt på dessa "allsmäktiga allvetare", och deras "sanning" är den allenarådande. Detsamma gäller i rallyskogen, i alla fall när det kommer till noter.

Arrangörsnoter har funnits sedan 1991 i Sverige, före det skrev man egna noter, om inte annat via tjuvträning. Kanske inte riktigt legalt, men å andra sidan en rätt klar indikation på att folk vill ha noter.

Men så fort frågan höjs, så är det i princip bara notmotståndare som höjer sina röster, och noter ska vi minsann inte ha. Ibland är de farliga, ibland vinner man tävlingar enbart pga av noter, och det senaste är att det bara är ungdomar som vill ha noter, för de "programmeras innan svängen". Utan noter ska det tydligen inte bara bli två spår på vägen, utan hela vägen nyttjas, och de som är duktiga på att läsa väg gynnas... Suck!

 

Jag förstår liksom inte problematiken - noter är frivilligt! Finns de att köpa är det upp till var och en om man vill ha dem eller inte. Då ges man i alla fall valmöjligheten.

I år ska det inte tillämpas noter på Midnattsolsrallyt. Skit tycker vi, som aldrig kört på vägarna i södern. Noter hade i alla fall varit en liten trygghet mot en del farligheter i alla fall. Men hur kan vi tycka att det är skit? Min chaufför är 45 år och hon som ska lotsa honom fyller "det heliga jämna" i år - men vi får väl klassa dem som ungdomar ändå, om not-intresset är kriteriet?!

Jag uttryckte min besvikelse i en grupp på facebook, och fick direkt en massa påhopp om att vi som gillar noter kan köra andra tävlingar. Midnattsolsrallyt är minsann historiskt, och då ska det inte vara några noter. Hej och hopp, jag trodde det historiska skulle ligga i bilarna! Det är många andra saker som inte är detsamma som då, rent regelmässigt, men det struntar man i. För somliga verkar tro att det är noterna som är skillnaden mellan seger och inte. Här uppe var det en del teorier i samma ton, men så hade vi ett rally utan noter, och det var minsann samma förare i toppen ändå! Sen att de tyckte att det inte alls var samma glädje att köra utan noter, det får man inte säga högt.

Jag blir så less, vi talar om återväxt och hur vi ska få nya in i sporten. Men sen säger vi att "återväxten behöver inte köra Midnattsolsrallyt" (citat från facebook-gruppen). Snacka om dubbel-moral! Jag säger inte att alla ungdomar vill ha noter, och inte heller att alla 50+ är mot, för så är det så klart inte. Undrar vad vi ska göra med MSR när dessa mossiga tanter och farbröder inte orkar köra längre, vilket är i en ganska nära förestående framtid? Vi som är less på att tjaffsa om allt, har då garanterat också gett upp vid det laget!

 

Observera att jag inte försöker banka in noter i huvudet på någon, absolut inte! Jag fortsätter att säga som jag säger om mycket annat - låt oss välja själva!!! Vi som tycker det är roligare med noter, låt oss babbla på i bilen, medan de som föredrar karta ska få samma möjlighet till det.

Precis som vi inte är överens om vad som användes i våra bilar historiskt sett, kommer vi aldrig att bli överens om det här med noter heller. Men respektera oss som tycker om noter, vi är förmodligen betydligt fler än er motståndare. Flertalet av oss, undantaget undertecknad som inte kan låta bli att skriva ur mig mina frustationer, orkar bara inte bråka!

 

Tack för visat intresse, oavsett om vi är överens eller inte!

 

 

2014-01-12
Vilken klassiker, inledde givetvis dagens inlägg med att skriva fel år. Nåja, upptäckte det ju rätt snabbt och gav ingen chansen att anmärka på det i alla fall! (ler)
Termometern hemma visade -17, och det blåste på rätt bra, så jag kan just tänka mig hur det var uppe i Morjärvs-skogarna! Själv var jag hemma i go-värmen med trollen, medan "gubbarna" pälsade på sig och drog iväg på tävling. För en gångs skull, har jag inte särskilt mycket matnyttigt att dela med mig av, mer än ett gäng bilder i alla fall. Kanske räcker rätt bra med det?!

 

Däremot kan jag berätta att i ÖNBF´s DM verkar man nu ha slopat klassindelningen över Ekonomi och VOC, och kör numera med en framhjulsdriven (FWD) och en bakhjulsdriven (RWD) klass. Förstår inte riktigt vilken

skillnad man tänkte åstadkomma med den indelningen, men så är jag ju också både blond, blåögd, norrbottning och tjej!

Snyggaste karlarna i depån! I alla fall om mannen till vänster, Lasse "Pålacken" Johansson får säga det

själv. Mannen han håller om, Peter Johansson, borde inte se så glad ut, åtminstone inte om man ser till
att han fick bryta tävlingen med trasig drivaxel.

 

Foto : Robert Niemi

2013-10-31

Det är krångligt och påfrestande att vara bilsportutövare i Sverige!

Jag brukar vara den förste att försöka få folk att tänka på sportens bästa, och inte bara att se till sig själv. Men visst, till syvende och sist är det ju inte ens konstigt att var och en är sig själv närmast. Med så många utövare som vi trots allt är i de olika grenarna, är det givetvis självklart att alla ska ha en möjlighet att göra sin röst hörd, men lika självklart att allas åsikter inte kan tillmötesgås.

Det tråkiga är att när någon som verkligen ser till sportens bästa påtalar att något är fel, så är ofta första reaktionen tystnad eller ignorans. Orkar man ta steget vidare och höjer sin röst och börjar få gehör på fältet, då blir reaktionen ofta ilska och motåtgärder. Det sistnämnda i form av hårdare regler eller hot om avhopp eller annat som man oftast inte alls varit ute efter. Oftast är man ute efter en dialog, där båda parter har lika stora öron och lika stor mun, och framförallt lika stor respekt för varandra!

Det är tråkigt att se hur tonen har blivit i flera grupper i synnerhet på facebook, att respekten i många fall försvunnit. Jag säger inte att grupperna är av ondo, det kan vara både positivt och negativt, men i vissa fall är det ren nät-mobbing i mina ögon. Att exempelvis kalla min underbara vän Roger Fransson, cupgeneral i VOC Mekonomen, för ”gestapo” och andra hårda ord som jag inte ens vill komma ihåg, bara för att man inte delar alla hans åsikter när det gäller VOC Mekonomen, är ju bara helt sjukt! Jag har aldrig påstått att jag håller med Roger om allt han säger, vi har haft många givande diskussioner han och jag, där vi båda lyssnat på varandra, men inte säkert att vi varit överens i slutänden ändå. Men inte påverkar det min syn på vare sig Roger som cupgeneral, eller som min vän. Snarast är det väl en styrka att han kan lyssna och ta åt sig, men samtidigt inse att han måste välja vilken väg han ska gå, hur hårt det än kan storma från vissa håll, men alla kan aldrig få sin vilja igenom. Vi är för många individualister, det är ett känt faktum vid det här laget. Sen får man inse att allt inte kan gynna en själv, men om man ser till sporten i stort ser det oftast annorlunda ut. Så har det varit både med Carl-Eric i ledning, och så upplever jag även Roger. Men det här skulle inte handla om VOC Mekonomen, det skulle handla om min älskade bilsport!

Som sagt, jag vill se till sportens bästa, men närmast mitt minne blir så klart det självupplevda. Inse, om ni fortfarande orkar läsa så här långt, att det här handlar i många fall om småsaker. Men lägg ihop det till en summa, och försök sätta er in i hur det känns som enskild bilsportälskande idiot, som trots avsaknad av med född ”guldsked i mun” ändå kämpat för att få vara med! Betänk även att jag nu bara kommer att plocka fram det negativa som hänt under min och familjens bilsport-resa – det roliga övervinner med hästlängder, och är så klart anledningen till att man rest sig efter varje käftsmäll och pungspark (som gjort lika ont för mig som saknar bollar!). Egentligen brukar jag anklaga oss själva internt i sporten för att det är vi själva som får andra att se på vår sport som negativ, det här är ju tyvärr inte positiv historia, men dock kanske en tänkvärd resa för oss som håller på med sporten att själva fundera över vad vi håller på med. Min negativa resa blir ett blogg-inlägg, men min positiva resa håller på att nedtecknas till en hel bok!

När jag som 15-åring äntligen fick börja köra folkrace, var min lycka gjord, och även om det här skulle vara en negativ story kan jag inte låta bli att flika in att det här var något av de roligaste åren hittills i mitt liv! Många av de vänskapsband vi knöt då, finns kvar än idag!
Jag fick låna min morbrors motorcykel-hjälm, en integralhjälm som vägde bra precis kilot, dvs några hundra gram lättare än min pappas jet-hjälm! Jag älskade den hjälmen, snygg som få, läckert lackad i blå metallic. Inte heller behövde jag köra med skyddsglasögon ifall min glasruta skulle får för sig att gå sönder. Men så fick man i styrande led för sig att man inte fick köra i täckta bilar med integralhjälm! När jag ifrågasatte fick jag till svar att det handlade om vikten och att tunga hjälmar var farliga för nacken. Jo, jag hade kunnat köpa argumentet, men då borde man väl ha satt en viktgräns istället?! ”Min” integralhjälm var inte godkänd, trots att den var lättare än min pappa jet-hjälm som var tyngre – logik i det?!
Jag fick då en ny hjälm, en tok-snygg AGV som jag blev sponsrad med av en vän i Härnösand. Det tog ett tag att vänja sig med denna nya sak, jag kände mig lite ”naken”, och dessutom var jag ju nu mer eller mindre tvungen att använda skyddsglasögon. Men det var ju köra jag ville, så självklart la jag inte så mycket energi på ämnet som det låter här. Men det ironiska var, att jag inte hade hunnit avsluta den korta tid som man faktiskt är junior i folkrace, så kom nästa besked på hjälmfronten, nu var det Bilsporthjälmen som gällde.
Kontenta : 3 hjälmar under min juniortid!

Till försvar för bilsporthjälmen kan jag säga, att när man vant sig med hörselkåporna, var det en väldigt skön hjälm. Även här var det lite skumt vid införandet av hjälmen – man satte nu en viktgräns för hjälmar, men den gränsen var högre om man hade en hjälm med intercom! Hmmm… Sen när har intercom en stärkande funktion på nacken? Om nacken ansågs klara den högre vikten med intercom, så borde väl det förnuftiga ha varit att lägga viktgränsen på den nivån, och så hade det inte varit något konstigt med det. Jag hade en insändare i Idrottsbladet om detta, men fick aldrig nåt gehör. Liten skit-unge som man var. Men jag anser fortfarande än idag, som halv-tant, att jag hade rätt i min åsikt på området, något som inte blev mindre stärkt när jag skaffade mig min sjukgymnast-utbildning.

Tåget går vidare, men det behövde inte tuffa särskilt långt.
Det året jag fyllde 19, 1994, fick jag en rallycrossbil av mina föräldrar. Inte den bästa på marknaden, för de pengarna har vi aldrig haft, men gissa om min lycka var gjord?! Jag som alltid drömt om rallycross. Det var en Volvo 142 med chassi nr 313 (Kalle Anka har reg nr 313 på sin bil).
Min debut blev i Jokkmokk, men den blev inte särskilt lång. Redan på träningen krökte jag en vevstake, som än idag hänger på min vägg som en tavla. Men med så många hjälpsamma i min omgivning, så fixades grejor från när och fjärran och det skruvades hela natten. På söndag morgon stod jag redo för heat-körning. Det gick ett varv, men sen gick det som alla hade trott, haveri igen. Men min debut var gjord, och i min värld var framtiden ett ljust hav av möjligheter och massor av rallycross!
Men så blev det så klart inte. Nu var det dags att förbjuda lite bilar, det var ju pinsamt att PV´n fortfarande skördade framgångar, och att Volvo inte fick fram några nya bilar som kunde slå den. Så sa man i alla fall, sanningen vet jag inte.
Men jag var för hungrig och sugen på mer, så jag och min supportande familj spottade i nävarna och begav oss in i garaget hela den vintern, och den 17 Maj 1995 stod min pärla, en Volvo 242, nästan redo för debut. En debut som inte blev nästgårds direkt, utan i Tomelilla i Skåne, den 20 Maj. Jag minns att vi stannade till på Biltema och köpte de sista tillbehören för att jag skulle kunna köra. Inte ens provat bilen – man var rätt galen på den tiden. Men bakom en del av den galenskapen, låg nästa steg i mitt negativa tåg. Under den här tiden hade man börjat nagga på tjejklassen i rallycross. Man hävdade att det fanns för många SM-tecken, att RF sagt ifrån att man måste se över armadan. Vid färre startande än 12, skulle SM´et ryka – och det hotet stod vi med från tävling till tävling. Vilka andra dårar än jag vågade bygga bil under de premisserna? Typ ingen! Om man helst hade kunnat säga vid säsongens början, att ni får det här året, men sen utvärderar vi och ser om det finns någon framtid. Men icket, kniven mot strupen varenda tävling var det.

Sen plockades SM för tjejerna, och man försökte ett år med RM, med då var vi verkligen få och det förstår jag att det inte var mycket att bygga på. Jag fortsatte köra på DM-nivå, men även där var det hela tiden prat om andra klasser som vi skulle satsa på, etc, etc. Så när jag då träffade min rally-gubbe, blev det att kliva över till högerstolen istället. Dock var det inget självvalt att sluta, utan än en gång kom man på att jag hade för ”gammal” bil, men om vi bytte bakskärmar till den nyare modellen skulle det vara ok. Projektet påbörjades, men det slutade med att bilen såldes till Kiruna.
Men rallycrossen var fortfarande mitt hjärtebarn, trots att det var i rally allt började med pappa (men det är en annan story, som kommer i min bok). Pappa fortsatte ju att köra, och efter några år fick vi Robert att inse vilken pärla pappa hade, och efter ett inhopp i Asconan 2005 i Sorsele, blev både han och vi såld på Back SM. Där levde vi livets glada dagar ett antal år, men efter ett tag insåg vi att våran klass, RC 2400 cc, ofta var störst jämte rally, med god konkurrens och härliga fighter, kändes styvmoderligt behandlad utan SM-värdighet. RM var helt ok för oss som var med, vi hävdade att det handlade om hur man säger det, typ Svensk Riksmästare är väl inte så fel det heller. Men då vi insåg att man inte ens får poäng till ”stora grabbars märke” för RM-meriter, fick vi upp ögonen för vad förbundet ansåg om klassen. Vi började då kämpa för SM-värdighet, mycket även för att det fanns RC-åkare i klassen som visade intresse om det kom ett SM-tecken.
Det var mycket tjaffs under de här åren, och vi fick många hugskott tillbaka. Som slutvinjett kom det en riktig kalldusch – japp, ni får SM, men då får inga ”gammelbilar” vara med! Ungefär halva klassen som det hade sett ut fram till denna dag, var alltså eliminerad. Jag räknade ut att av armadan vi hade i distriktet som tävlade i RC, för detta gällde även med ett SM-tecken till RC, så skulle det drabba nästan 60%! Det här var något vi fick veta efter avslutat säsong, ca en vecka innan ett möte då det skulle spikas. Vi gjorde en namninsamling via telefon, och fick ihop en bra bit över 100 namn på denna korta tid. Men vi fick bara svaret att det var för sent, det var redan spikat. Ett besked man fick i början av november 2009, som skulle träda i kraft i januari 2010… Då gick luften ur oss kan jag säga.
Till skillnad mot vad många uppenbarligen trodde då, är det inte riktigt ”bara” att ”slänga” över inkromet från en bil till en annan, och framförallt inte gratis heller!
Vi jobbade fram en dispens, och fick gehör i klassen  och hos vår back-ansvarige, så backen valde att åka med RM även 2010 och därmed fick gammelbilarna vara med. Vi var med, och vi försvarade vårt guld, men sen gick luften totalt ur vår bubbla.

Även annat tjaffs har förekommit, som när man helt ville frångå SM-reglementet i Backe och låta ett parallell-race i Västerås ingå med helt andra regler. Men då stod vi eniga i backen, och när undertecknad var uppe på juridiska för rådfrågning, fick vi äntligen gehör, och kom i alla fall fram till en kompromiss.

Jag medger att den oenighet som många gånger uppstår på fältet, pga de individualister vi faktiskt är, ställer till det och åtminstone inte underlättar för våra styrande. Men en fungerande dialog mellan styrning och fält hade underlättat massor.

Men tro inte att krånglet är slut där. Det kommer mera.

Efter en tid i träda, vaknade så klart det slumrande suget igen. Med Amazon djupt ingrott i våra gener och hjärtan, såddes ett frö och utvecklades till en plan och ett förverkligat bygge till Appendix K. Gigantiskt många timmar plöjdes ner, och i Juni 2013 stod bilen klar. När en vän till oss besiktade två veckor före oss, behövdes inte sprinkler i bilen, men när vi besiktade blev vi tvungna att sätta in ett sånt. Under hösten blev det kravet framflyttat igen – innebär att det förmodligen inte var just någon fler än vi som fick det kravet på oss. Tror det idag står att bilar som ny-besiktas måste ha det, men tror inte att de som redan är besiktade har tvingats sätta in det än. Idag känns det som en parentes, det är ju trots allt bra att ha om det skulle börja brinna en gång. Men visst är det lustigt hur vissa av oss ska drabbas av det mesta?! Framförallt – hur genomtänkta beslut är det man kastar ur sig av och till egentligen?!

Nåväl, vår Amazon blev godkänd och klar, så Robert åkte förbil på Kanonrundan i Boden för att testa grejorna lite. Reg-plåtarna kom samma vecka som tävling, så några större test hanns inte med så klart. Sen var det inte fler tävlingar förrän efter jul, då vi i runt 30 minusgrader fick en genomkörare och en klass-seger.
Sen kom nya gemensamma regler – nu var det dags för ny overall, ny hjälm, HNRS (skydd), nytt underställ och fan och hans moster.
När det påtalades om vilka kostnader detta innebär, sa vissa viktig-pettrar att ”det är bara att köpa lite färre däck så har man råd”. Tjena, vi åker med min svågers IsSM-vinnare från 1997, svårt att ha mindre däckbudget än vi då. I vårt fall handlade det inte om ”några” tusenlappar heller, utan i runda slängar drygt tretti lakan eftersom vi var två om potatisen.
Jag var själv väldigt skeptisk och på krigsstigen mot HANS-skyddet som alla pratade om, vilket jag fortfarande är, tror inte det funkar bra i rally! Men som tur var gjorde Hybriden sig gällande på marknaden, och den tror jag mycket på! Dock kostar även den pengar, och jag tror på frivillighet och att man själv kan få ta konsekvensen för sitt säkerhetstänk och agerande.  Är det frivilliga saker kan man investera över tid, och kanske ex välja att vänta med nya overaller, etc, etc. Dessutom hade det varit fullt möjligt att använda befintliga hjälmar om man kompletterat dem med fäste för skyddet, men givetvis blev inte det tillåtet. Gnäll, sa många – ja, kanske det, men även verklighet för många som inte har obegränsade ekonomiska möjligheter!

Här kom Ola Strömberg på sin vita springare som en räddare i nöden, och efter halva säsongen kom en ko-vändning från förbundet, som släppte overaller, underställ och skydd i de nationella rallyklasserna. Äntligen ett gehör, efter så många år.

Nu hoppades man på lugn, men då började det storma igen, och riktigt mycket på sina håll. Känns väl som att vi är hyffsat skonade i Appendix, men givetvis blir alla påverkade.
Vi har ju även vår VOC 940 som vi haft några år och tävlat sporadiskt med – och folk får säga vad de vill, men med den bilen i den klassen, har det inte varit nåt krångel alls. Inte en massa fördyrande måsten, utan klara och lättfattliga regler, men korta och raka beslutsvägar med nära dialog mellan ledning och fält. Som sagt, inte alltid överens, men klart nöjd!

Jag har säkert glömt nåt, och en hel del har jag utelämnat för att det ska bli någorlunda hanterbart, men nu är jag trött i fingrarna, och jag misstänker att somliga av er gett upp för länge sen. Men det här var min lilla story, och jag tror inte den är unik. Sen funderar folk över varför deltagarantalet sinar – hmmm… sug på den!

 

 

 

2013-09-29
Rally-debatten har varit både lång och i en hej-dundrande berg-och-dal-bana, och det tycks alltid finnas nya heta potatisar att diskutera och älta. Man blir berörd, man blir upprörd och man blir arg, och ibland drabbas man av tillstånd av likgiltighet för att måttet blir rågat.

 

Men så händer det alltid något som får en att börja reagera igen. Den här gången på nära håll.
Under helgen var det många vänner som åkte iväg på något av sitt livs rally-äventyr, till Castrol Ralli Finland som kördes som en deltävling i Sverigeserien i VOC Mekonomen Rally. En tävling som avgjordes på kungliga VM-vägar, av underbart härligt snabb karaktär. Alla jag pratat med efteråt var lyriska över både tävling och vägar, och öser lovord över VOC-ledningen som åstadkommit detta. De enda som hittar något att klaga på, är de som inte varit där...

 

En mycket kär vän, Dennis Jönsson, kraschade kungligt med sin 940, men både han och co-drivande brorsan Jimmy klarade sig helt oskadda. Ja, självklart lite blå efter bälten som gjort sitt jobb, men inte ens mör i musklerna! När jag ser en krasch som deras som rullar flitigt på youtube, så tänker jag "vilken fantastisk sport vi har, när man kan klara sig oskadd från en sån resa". Sen går man ut på lite forum på internet, och inser att i våra egna led söker man istället hitta fel och brister, och vilken farlig sport vi har... Va`?! Är sporten farlig om man i 120 knyck kan rulla fyra rejäla varv och kliva oskadd ur bilen???

 

Man börjar prata om att C- och B-förare kanske inte ska få åka på såna äventyr för att det är för snabba vägar - men visst har vi väl snabba vägar i Sverige också?! Går inte rally ut på att vi ska åka fort?! Sen pratas om begränsningar och hittan och dittan, men jisses, olyckor kommer vi aldrig att komma ifrån! Nån kläckte ur sig att det bara är B- och C-förare som chansar, och att det är därför de kraschar oftare... Hmmm... Förvisso är Dennis B-förare, men som yrkeschaffis dagligdags har han rattvridar-timmar som få och är en fantastisk chaufför. Lite galen - ja, men visst, och det är ju det som gör honom till den han är, och det är väl därför han valt den sport han har valt! Men vid samma tävling fanns en annan film som visade när tre av det här distriktets vassaste förare daskar av i samma kurva! Riktiga ratt-virtuoser alla tre, men nog 1000:an chansar även A-förare! Skulle man aldrig behöva chansa för att komma nån vart, skulle adrenalin-kicken aldrig bli densamma och sporten vore inte vad den är. Sen väljer vissa att kalla det för "kalkylerade risker", men jag skulle nog vilja säga att det är en annan benämning på en "chansning".

 

Detta med begränsningar slår aldrig väl ut, oavsett var man drar gränsen. Min egen sängvärmare vann DM som B-förare - var nog helt ok som rattvridare redan då med andra ord! Min kära far däremot, blev aldrig mer än C-förare trots att han på vissa sträckor haft sekundstrid med några av Sveriges bästa förare. Men snöskottning var för vanligt förekommande för hans del. Trots drygt drygt 30 år i sporten lever min far i allra högsta grad, och det trots att han fått köra som han önskat och kraschat en och annan gång. Två olika sidor av samma krona.

 

När det gäller Dennis, så vore det väl underbart om han kunde klonas, eller åtminstone om folk kunde börja tänka och bete sig mer som honom! Pratade med honom i telefon idag, och han var precis densamma som han alltid varit. Lika nära till skratt och skämt som vanligt, och att finnarna döpt honom till "Crazy Ruotsi" var inte nån större sensation för mig. Första gången jag såg Dennis köra folkrace var i Kalix, och det i kombination med att prata några ord med honom, gjorde att jag utsåg honom till en "reinkarnation av min pappa". Det får jag stöd i, gång efter annan. Inte bara av framfarten i rallyskogen och att även min pappa gjort en krasch som det ännu pratas om i Finland, utan även för deras fantastiska sätt att tackla motgångar och vända det till något positivt.

I familjen Jönssons garage står redan en kaross redo för byggnation, och till vintersäsongen räknar man med att vara igång igen.

Jag uppfattade via filmklippet på youtube att det var väldigt mycket otur med i Dennis krasch, vilket jag sa till honom. Det bemötte han med ett as-garv:

- Nä du, det där rådde jag helt och hållet för själv! Jag körde för fort redan i kurvan innan, så jag var fel ute hela vägen!
- Håll käft, sa jag och skrattade tillbaka åt honom. Här håller jag på och försöker ge dig helgon-gloria, och så säger du emot mig!

- Ja, men jag behöver ingen sån, det var mitt fel helt och hållet, konstaterade han.

Jag sa då till honom att "normala" förare skulle försökt skylla ifrån sig på allt möjligt, om inte annat notskrivaren eller kartisen.

- Noten var perfekt skriven och levererad perfekt, det var bara mitt fel!, upprepade Dennis.

Men till slut gav han med sig, att det var nog Jimmys fel ändå, i och med att han ville åka med till Finland! (ler)

 

Tänk vilken trevlig stämning det skulle kunna bli i rallyskogarna, om folk fick möjligheten till mer självbestämmande, och kanske därmed även lära sig att själva ta konsekvenserna av sina handlingar och stå upp som Dennis och ta nederlag som en man, och till och med vända dem till nåt positivt :

- Fan, jag blev ju krasch-kung i både Sverige och Finland, kolla vad många som sett filmklippet!, konstaterade Dennis med ett rungande skratt! Dessutom har Colin McRae kört av på samma sträcka, men ca en kilometer längre in!

 

Dennis har några fysiska fördelar. Han har tränat mer eller mindre hela sitt liv, förvisso fotboll, men ok det får väl duga (ler). Dessutom är han är sambo med en blivande sjukgymnast (hon pluggar än) och hon lär honom vilka muskler som kan vara vettiga att träna. Det handlar om de små musklerna, de som aldrig syns, men som märks om de inte finns. De små musklerna, som tränas med "fjantiga övningar", som bl a att ligga på rygg och "vicka lite med huvudet" (citat Dennis), inte nåt manligt som att lasta på skrot på en skivstång och pressa fram lite svett.

 

Det här är det jag efterfrågat i många debatter kring säkerhet. Tänk om SBF skulle kunna ta lite av alla de

licens-pengar vi levererar in, och ta hjälp av exempelvis en sjukgymnast för att få fram ett generellt träningsprogram som kan utföras av "normal-friska" individer, för att förebygga problem i synnerhet i nacken, men givetvis hela kroppen. Ett program som kompletteras med hur många gånger övningen ska utföras och hur många gånger i veckan programmet ska göras. Ett program som enkelt ska kunna laddas ner via sbf.se och vara tillgängligt för alla som önskar!

Jag har ingen utopi om att folk kommer att hurra över programmet, eller bli jätte-duktiga på att utöva det. Men får man nån att nappa, är väldigt mycket vunnet och till bra mycket mera vinst generellt för hela livet för den enskilde, till avsevärt mycket mindre penninginsats än vad alla andra skydd vi påtvingas medför!

 

För er som inte sett Dennis krasch, är det bara att följa länken :

 

Lev å må!

2013-08-19
I lördags, 17/8, var det årets sommar-händelse på rallyfronten i norr, nämligen den 53:e Kanonrundan i Boden! Arrangemanget blev precis så trevligt som det brukar, med ett gäng guld-klimpar både i tävlingsledning och ute i skogen. Det enda som inte var med oss den här dagen, var min egen hälsa och regnvädret.
Men vi tar allt från början.
Bäst vi satt här hemma i godan ro, och avnjöt en förträfflig middag tillsammans med mamma och pappa i vanlig ordning, plingar det på min telefon. Ett MMS från min "storasyster" Pia Klemming, med en bild på en skylt som det står "Haparanda" på... Men... här hade man sagt att Janne inte fått ledigt, så det skulle inte bli nån Kanonrunda för dem som de hade funderat på tidigare. Då har de murvlarna fått med sig NMS-staben på att inte anslå deras namn i startlistan, bara för att lura hela HN-gänget! Kan man göra så va`?! Ingo Svensson den nidingen, har både varit hit och lånat 940´n, och pratat med mig x flera i telefon, och inte med ett end litet ord har den ordbajsaren försagt sig! Vilka vänner man har va`! Men... Är det på nåt sätt man ska bli grundlurad, så är det av sina bästa vänner på det här sättet! Så jäkla glada vi blev! Så det blev en massa bus och upptåg tillsammans med Örebro-dårarna, trots den knappa tiden inför tävling.

Känns ju i alla fall skönt att veta att man tydligen duger så pass bra, att inte ens min åksjuka avskräcker att han vill ha mig med!

När vi kom tillbaka till startplatsen la jag mig och vilade, och lyckades faktiskt somna några minuter. Lagom till förarmötet kände jag mig rätt fräsch, och när det var dags för start på SS1 var jag riktigt laddad för uppgiften! Tyvärr var diagnosen på dagens väder "Heavy rain", men första sträckan var helt ok ändå. Halkigt? Självklart! Men klart hanterbart, och vägarna på södra skjutfältet kan aldrig bli så dåliga av vädret, att de ändå inte är helt makalösa! Vid ett enda tillfälle kom illamåendet över mig, men det försvann lika fort och notläsningen satt som smäcken och Robert skötte sig exemplariskt bakom spakarna. Vi fick förvisso stryk med 12 sekunder av Ascona-åkande Leif Jonsson, men det kändes som ett hedrande resultat med tanke på väghållningsskillnaderna mellan bilarna och att Leif är en så skicklig chaufför! Tyvärr ville inte Asconan vara med längre än så i blötan, så vi fick inte chansen att mäta oss fler gånger, utan fick inrikta oss på att hålla Curre Jonsson bakom oss i alla fall. SS2, Brotjärn. Här hade både vi och uppenbart många andra, oroat oss för att asfalten på sträckan skulle bli halkig. Men här visade det sig att det var gruset som blev rena rama såpan! Jisses, vi spann på alla växlar och for omkring som "prästens lilla kråka" över vägen. När vi kom till asfalten var det fäste som bara attan, tvärtom mot förväntat. Den här sträckan var ungefär samma sträcka som man körde på NMS-svängen i våras, men åt andra hållet, och ironiskt nog var det ganska precis där vi bröt med trasig växellåda i vintras, som jag nu kände att det var dags att sluta läsa noter och vika bort mikrofonen... Jag klarade mig precis förbi närmaste passagen mot service-platsen på publikprovs-delen av sträckan, sen var det dags att inviga spy-påsarna av lassaretts-typ som mamma fixat till mig! Glädjande att inse att de funkar perfekt i alla fall! När publikprovsdelen var klar, var jag redo att läsa noter igen, men tyvärr han sträckan ta slut innan jag hittade tillbaka i noterna. Nåja, andemeningen fanns i alla fall! En riktigt bra tid i förhållande till Curre, så vi fick vara nöjda i alla fall.
Dags att köra första sträckan en gång till, och den här gången var det betydligt bättre fäste. Regnet hade avtagit, och 4-hjulingarna som startat bakom oss hade skött sig exemplarsikt med att sprätta bort en massa löst från vägen. Körning och notläsning funkade prima, mycket bättre attack än första varvet, och trots att bilen började gå lite illa efter ca halva sträckan, så bättrade vi tiden från första varvet med 9 sekunder! Tyvärr mådde jag inte jätte-bra efter sträckan, och det blev inte bättre trots att jag fick sitta och hundflämta lite genom fönstret på transporten till service. Kul att då veta att det var dags för Brotjärn igen, där jag mått lindrigt sagt dåligt varvet innan... Det blev samma visa igen, trots en mycket lugnare satsning med en bil vi bitvis inte trodde att skulle orka i mål. På precis samma ställe blev det stopp i notläsningen igen, och på samma ställe som innan var det dags för nästa påse. Den här gången var det dock inte tal om att börja läsa noter igen, för nu var det knappt jag hade spytt färdigt innan vi kom till målbilen. Tur det var Peter Lindqvists härliga dotter Ina med sambo som satt i målbilen!

Bilen orkade i mål, och vi tog en klar seger över Curre, som även han fått lite problem på sista sträckan då gasstaget lossnat. Jag mådde fortfarande inte jätte-bra, men i sällskap som detta kan man ändå inte låta bli att mysa och trivas. Dessutom kom solen lagom till prisutdelningen!

 

Man har ju inte jätte-koll på vad som händer runt omkring en när man är med och tävlar själv. Men Thomas Lahti kan man inte undgå att ha koll på. Han hade så klart inte mycket att sätta emot flerfaldige Kanonrundan-vinnaren Jan-Olof Marklunds fyr-kraffsare i detta väglag, men tro mig att han försökte! Han var och surrade med Robert inför start på Södra, andra varvet.

- Vi hade i alla fall 220 på mätarn här inne!, konstaterade han med det ständigt lekande leendet i mungipan.
Oh my god! Andra varvet var fästet betydligt bättre, och vi var upp i 170 km/h med Amazonen - 50 knyck till... Tja, då ville man nog minst sitta i en 940!

Det här blev i alla fall till slut säsongen då Lahti en gång för alla fick göra upp med sitt DM-spöke, och fick det åtråvärda guldet som hans gedigna samlingar så länge saknat. Flera gånger har han vunnit FM i VOC, men så många gånger har han snubblat på mållinjen i DM.

En som fällt honom flera gånger, är kompisen Magnus Lundgren. Dagen till ära fick han låna en av Lahtis VOC-940 och göra en liten comback efter dryga tre års bortavaro. Kungen av Södra Skjutfältet var tillbaka, och inte alls oväntat så blev det seger! Men den här gången bara med en ynklig sekunds marginal till Brage Lundmark! Säga vad man vill om Lundgrens prestation, men jag ser snudd på Brages som större! Att vara så nära att klå Bodensarna på deras så väl in-pinkade domäner, det är stort!

FM i VOC blev en tight historia även detta år, och än en gång var Lasse "Pålacken" Johansson snubblande nära ett guld, så nära att han nästan kunde känna smaken av det innan det rycktes från honom. Lasse slutade trea, trots att han kört båda fjäderbenstornen genom huven. Med årets poängberäkning medförde det att Göran Ahlström behövde en poäng för att vinna, och det var precis vad han åstadkom på ett underlag han inte alls trivdes i. Trea slutade Dennis Jönsson, som varvade topp-tider med smärre fadäser. På ett ställe var han av en aning, men kom upp på vägen igen.
- Vad hände?!, ropade han till kartisen, tillika storebror Jimmy.
- Har vi bromsar?, blev hans svar, och efter Dennis jakande svar ropade han bara :

- Kör!

Coolare kille får man leta efter, och man kan inte annat än avguda hela den underbara Jönsson-ligan, med pappa Palle i spetsen!

 

Tobbe Forsman tog sin sjunde titel i Ekonomi. Det blev en komfortabel seger sedan ärkerivalen Jonas Rönnlund tvingats bryta med motorproblem redan på första sträckan. Trots krokig bakaxel och ett antal intermezzon lyckades Dan Thörnevall med co-driver Theres Aldenlöv knipa silvret i klassen, detta Dans första kompletta säsong i klassen! Stort!

 

2013-08-21

Igår genomgick Amazing Red sitt sista vatten-bad innan han fick komma ner från släpet och släpptes in i garaget. Då fick han sina största skador på hela sin korta karriär som rallybil, då stänkskyddet hakade i släpet och både det och det blå-eloxerade fästet slets sönder. Skit! Nåväl, var ju inte så illa som det först lät när jag hörde mästaren på fula vokabulär morra i höga toner i alla fall. Är ju länge till nästa tävling, så vi får helt enkelt fixa nytt! Värre var väl då att bilen fått nytt bränslefilter, och det gamla har sågats itu för att konstatera som inte alls igensatt. Så där var inte felet. När Robert nu startade bilen gick den ännu sämre än i Boden, så nu återstår att hitta felet. Hoppet står fortfarande till nåt med bränslet, typ nålventil eller nåt munstycke i webrarna. Annars blir det större operation, tyvärr. Nåja, som sagt, bra tajming med så långt till nästa tävling!