Kent Larsson
1952-03-15 – 2023-07-08
En stor profil inom bilsporten har lämnat oss, men för mig var Kent Larsson främst en kär vän. Kent var även en av min älskade pappas närmaste vänner, och när tiden gick mot sitt slut för pappa fanns Kent där mer än man hade kunnat förvänta sig av någon. Han tog sin husbil och kom och “campade” hos mamma och pappa, satt med pappa i många timmar och var även ett fint stöd för min mamma.
Pappas sista ord till Kent, när Kent skulle åka hem, var “Hej då kompis, vi ses nästa gång!” Med tårfylld blick åkte Kent hem, väl medveten om att det var sista gången han och pappa sågs i det här livet. Föga anade man då i november 2020, att även Kent skulle drabbas eller rent av redan var drabbad av samma hemska sjukdom; Fuck cancer!
Pappa hade cancer på levern, med spridningar till bukhinnan, vilket omöjliggjorde operation. Kent drabbades av en tumör i huvudet och opererades under 2021. Operationen gick bra, och även om det inte var möjligt att få bort hela tumören, så återhämtade sig Kent så pass bra att han till och med kunde vara i farten på tävlingar och kuska runt med sin husbil. Kanske visste han mer än han ville berätta... Oavsett vilket så vände formen åt fel håll under våren 2023, och Kent började kämpa i motvind. Tyvärr fortsatte det i fel riktning, och den 8 juli vandrade han över regnbågsbron. Jag hoppas verkligen det finns en annan plats där vi kommer att mötas igen, där pappa och Kent redan har återupptagit sina “loopingar” - pappa brukade säga till Kent på kvällen i samband med tävlingar, att “kom nu Larsson så går vi på looping”.
Kent var bondson, och liksom många finska rallyförare började han sin karriär tidigt bakom spakarna i en traktor. Han tog licens under tidigt 1970-tal, och första rallybilen var en Volvo Amazon. Det blev ett antal år i rally, men många av oss förknippar honom ändå mycket med en rosa Ford Escort Mk1 som allmänt gick under namnet “Rosa”. Att det blev just den bilen var något av en slump, då den egentligen var avsedd för hans dåvarande chef som planerade att börja tävla i isracing. Det bar sig dock inte bättre än att chefen deltog i en folkracetävling och slog runt inför ögonen på sin fru, som satte ner hälarna för fortsatt tävlande för honom. Det här banade istället väg för Kent som fick låna bilen. Det udda färgvalet till Escorten rådde chefens fru för, och var inget Kent själv hade haft som förstahandsval. Men med facit i hand blev nog tiden med “Rosa” extra uppmärksammad tack vare färgen. Billånet blev nästan decennielångt lån, och redan första året blev det SM-brons i isracing. Totalt under karriären skulle det komma att bli 3 st SM-brons, 3 st SM-silver, och tillsammans med “Rosa” kröntes karriären med ett SM-guld 1987. 1990 stod Kents egenhändigt byggda Ford Sierra klar för start, denna gång i färgerna röd och vit, designad med uppslag från en STCC-bil på den här tiden. Så här i efterhand är det faktiskt lite roligt att konstatera, att om man blandar färgerna röd och vit, så får man faktiskt rosa – som uppenbart var färgen som skulle följa Kent.
På den här tiden var det stora startfält i isracing, så att överhuvudtaget placera sig topp-10 var en bedrift. Jag minns en tävling när 1990-talet var ungt, när Kent inte hade någon race-klar egen bil, och därför lånade Alf-Erik Bäckströms Volvo 240 till en isracing-tävling i Piteå. Få hade nog räknat med några framskjutna placeringar, men pappa och Kents mekaniker sa redan innan start att “idag vinner Kent”, och så blev det.
Ett annat av många minnen jag har tillsammans med Kent, var när han lånade våran Ascona B till det prestigefyllda “Marknadsrallyt” i Råneå. Även detta var när 1990-talet var ungt, och på den här tiden fick endast de som bodde inom riktnummer-området 0924 (Råneå med omnejd) delta. Min pappa skojade och sa att “fruns faster bor ju inom 0924”, men det var stenhårda bud, ingen utanför fick vara med. Folk vallfärdade från hela distriktet för att titta på detta. Efter tävlingen var det sedvanligt tivoli “på byn”, som man säger i Råneå, och många galna upptåg. Tävlingen höll på att sluta innan den började, då min tekniskt okunniga mamma stod och tittade när Kent skulle montera luftfiltret, och frågade vad det var som låg inne i insuget. Där låg en liten mutter som ingen visste var den kom ifrån. Hade den legat kvar hade det inte blivit mycket skoj alls, men tur förtjänar man, och Kent slog till med seger i våran bil – delad glädje är dubbel glädje!
Kent tävlade förutom i isracing och rally även en del i rallycross, och var under en period väldigt aktiv i backe. Han har inte haft den tjockaste plånboken, och har med små medel och uppfinningsrikedom kommit längre än flertalet. Han har gärna ställt upp och hjälpt andra, och inte minst varit med och servat mig och Robert i rally. Han var den som hörde att Asconan inte gick som den skulle i Boden ett år, och fick oss att börja söka fel – fel fanns det och bilen blev som pånyttfödd efter Peter Forlunds handpåläggning.
För sina framgångar inom isracing, förärades Kent år 2005 med utmärkelsen “Stora Grabbar & Tjejers märke” nummer 194.
Förutom sina framgångar i motorsporten, lyckades Kent med två andra riktigt bra ting, nämligen sönerna Örjan och Magnus. Två väldigt fina människor, som båda fångats av motorsporten. Örjan har haft framgångar i framförallt isracing, och vann även första Drifting-tävlingen som anordnades i Övre Norra Distriktet. Idag är Örjan mest känd för sina fantastiska bilsportbilder, medan Magnus håller bilsportfanan högt i Drifting.
Bilsportfamiljen på andra sidan regnbågsbron växer, och jag väljer att låna pappas sista ord till Kent för att avsluta denna långa text: Hej då kompis! Vi ses nästa gång!
Bilder via Örjan Larsson / Kents arkiv
