Kanonrundan 2016

2016-09-06 - 2016-09-08
Skamligt länge sedan jag var igång med min finger-diarré på den här sidan! Men till mitt försvar kan jag säga att mina uppdrag som både media-ansvarig och förarkontakt på både Norrlandsveckans deltävling och SM-deltävlingen i rallycross i Kalix, så fanns inte mycket andrum över för att motionera någon kamera.
Jag tog väl igen det en aning i helgen i alla fall, när det var dags för något av årets rally-höjdpunkt - Kanonrundan i Boden! Den här gången utan DM-status, men lockade trots det nästan 40 bilar till start. Låter löjligt lite för er i södern, men rena rama trängseltrafiken för oss i norr!
Många fina bilar på plats, och även ett gäng långväga gäster.
Veckorna inför tävlingen var hektiska, då garage-motivationen inte varit på topp för min sängvärmare, och mitt i allt annat kom det in en YKB-utbildning hela näst sista veckan - med pendling 20 mil om dan. 
Det började med en massa matjord i fickorna, då wattlänken på Asconan kördes sönder vid senaste lektillfället i Karhuvaara i mars. När Robert tog ner locket såg han en metallflisa, som fick honom att göra en mer grundläggande undersökning - och farhågorna stämde, korset i diffen var trasigt! Turen fortsatte, då vi likt hamstrarna sparat på oss lite grejor, och även fått av kompisar genom årens lopp. Där fanns minsann en trasig diff, men där rätt del av korset var intakt, och grejorna kunde fixas galant. När det var dags att lägga om däcken, som användes till vår egen Ascona när vi åkte Back SM (senast 2010), blev det desto svettigare. För inte ville Michelinarna kliva på kanten på  fälgarna inte! När gubbarna till slut fick fason på ena däcket, passade det inte på bilen! Men med lite hjärngympa och spacers, funkade det till slut. Då var klockan så mycket att det inte var läge att väcka våra kvällströtta grannar med någon lastning, utan istället blev det tidig revelj på lördagsmorgonen. Våra tokiga kompisar från Örebro, Pia Klemming och Janne Gustafsson, kom upp för att köra tävlingen de med, och då Janne testade bilen på onsdagen hände nåt med styrningen. Efter ett tag kom man fram till att det var styrväxeln som gett upp, och hade även de turen att hitta en skatt i våra gömmor - så det blev i alla fall trevligt kompisskruvande i garaget.
Själv beslutade jag mig för att ta sovmorgon, då kartis-Hollis numera sköter mina gamla uppdrag när det gäller ordning på Robert och rekognocering. Tyvärr var sängen lite föööör skön, så det blev gode bra med stress, och jag hann inte ens rally-mingla innan jag fick hoppa in i högerstolen till säkerhetschefen Björn Törmänen, som lovat ta mig med och kasta av mig på lämpligt foto-ställe. Lämpligt fotoställe beslutade vi oss för att fanns på SS 2, och det beslutet fick jag ångra! Inte för att jag hade tråkigt eller att det var ett dåligt fotoställe - tvärtom hade jag super-trevligt sällskap av bl a Lisa Mannberg (racevalp till Tomas Mannberg) och Björn Eriksson (racevalp till Conny Eriksson).

Ingemar Svensson och Peter Lindqvist passerade som nollbil med sin skön-sjungande GrpH 940. De valde att kliva av som tävlande, eftersom man fick nya motorn på plats sent kvällen innan. En uppdaterad version av PF Racing (Peter Forlund i Lappträsk) med bla insprutning som ersättning för sina mecuni-gasare. Den hade ett härligt sound redan tidigare, men utan att överdriva kan jag säga att uppdateringen inte försämrade ljudkvaliteten!






 
 
Jag höll som bäst på att borsta ner stå-pälsen efter deras passage, när telefonen ringde!
Ni som varit på rally vet vilken hemsk känsla som drabbar en när telefonen ringer, och när jag såg Hollis namn på displayen förstår ni säkert vilken nivå pulsen drog upp till :
- Nej, jag vill inte prata med dig!, svarade jag.
Men vad hjälpte det, han pratade med mig i alla fall, med nyheter jag inte alls ville ha :
- Vi har tappat bakhjulet, så vi har brutit!
Många tankar hann gå genom huvudet, innan han fick fram det lugnande meddelandet att bilen var i princip oskadd. Precis i ett PRO-stint vägbyte, fyllt av bl a Bo-Göran "Boggie" Carlsson, Eilert Gezelius, mfl i silverrävs-klubben, gick samtliga hjulbultar av och hjulet drog iväg på egen vansinnesfärd. Efter mycket sökande hittade Hollis det, ca 150 m ner i en ravin! Enligt Gezelius kunde lika gärna Robert och Hollis ha hamnat där med, om hjulet släppt hundradelen tidigare. Robert och Hollis själva var mest glada att det inte släppte några hundra meter tidigare, då det gick "flat-out"... Tur i oturen kan man lugnt säga! Hjulet var helt intakt, och ena hjulbulten satt kvar med fälgmuttern i fälgen. Efteråt var det en del snack om dåligt dragna hjulmuttrar, de flesta dock på skämt, men en del även av oro - men i det här teamet dras däcken minutiöst med momentnyckel - däremot finns det väl en del av oss som kan glömma andra saker, typ tankning - men det är väl både gammalt, preskriberat och en helt annan story (skratt). Dessutom borde bulthålen i fälgen skadats om något sådant hade hänt, samt att det borde ha känts i bilen då något sådant inte bara plötsligt händer. Gubbarna i vägbytet har sett att man prickade en sten med bakhjulet (en liten sten som börjat komma upp i vägen), men det är inte ens nåt man ser på incar-filmen. Så det man kan spekulera i, är att det kan ha funnits nån gammal brottsanvisning eller materialuttröttning, spacers som gav en annan belastning och så blev stenen droppen. Eftersom många tror att jag är en Opel-nörd, har jag fått många kommentarer om att det är "Opel-quality" - för det första tycker jag inte om "Opel", utan bara Ascona B, och dessutom är det en Volvo-axel - men eftersom det tillsammans med Ascona B står skrivet "Volvo" över stora delar av mitt racehjärta, kan jag ju inte skylla på det heller (ler). Hänt är hänt helt enkelt, bara att spotta i nävarna och gå vidare. Men det var en enormt besviken chaufför, som blev snuvad på sina absoluta favoritvägar på Kusträsk i Boden! Dessutom gick bilen så bra den kan gå, och oron över felet som uppstod på Lappnatta i vintras, då den inte gick fullt på raksträckorna, kunde åtminstone helt stillas.
 
 
 
Sekvensen innan hjulet släpper - och här ser den klarsynte att muttrarna sitter kvar (längst in på bulten, det är ingen "skalle" på muttern).

Samarbete mellan NMS Boden och Kalix MK är inget nytt påfund, men något som uppenbart fungerar väldigt bra - här är det Mikael "Hollis" Hollström NMS Boden som lotsar Robert Niemi Kalix MK - bakom kameran står Bo-Göran "Boggie" Carlsson, NMS Boden, som back in the good old days lotsade min galna pappa, Henry Hapasari, Kalix MK. Fler exempel finns, och det man absolut inte kan låta bli att  nämna, är Thomas Lahti NMS Boden, som lotsas av Thomas Wikström, Kalix MK.
 

Något som är allmänt känt, är att när något går sönder på en bil, så är det av någon finurlig anledning ofta på kartläsar-sidan. Vanligen bucklor förvisso. Många äro de förare som genom åren som försökt skylla ifrån sig på sina kartläsare också - och givetvis måste vi väl skylla att höger bakhjul lossnade, på att kartis-Hollis är för tung! (ler) Men den eventuella "övervikten" fick han givetvis motionera bort, först reglementsenlig promenad med varningstriangel...
... och sen var det dags för promenad med förrymt bakhjul!
 
Här finns en incar-film från den enda sträcka Asconan mäktade med den här gången :
https://www.youtube.com/watch?v=VVoHHDhrTuQ&feature=youtu.be
 
Här ett filmklipp utifrån, filmat av Tok-Patrik Johansson :
https://www.youtube.com/watch?v=2wyJASkc_Lg&feature=youtu.be
 
Men det fanns ju massor av godis kvar i rallyblandningen, så det fanns ingen anledning att deppa där jag stod i skogen. Det var en härlig körordning, där man inledde med fyrkrafsarna och Michael Wikström, som bjöd på rejält "lång-grus" och fartig fröjd, när han för andra året i rad tog hem totalsegern i Kanonrundan.

För andra året i följd, om jag inte är alldeles ute och cyklar, blev det Michael Wikström och Lennart Nilsson som tog hand om den åtråvärda vandringpokalen i Kanonrundan. Segermarginalen till Jan-Olov Marklund blev ca 50 sekunder.

Trots att mitt namn på bilden säger annat, så är det Robert Niemi som tagit bilden. Han är "pappa" till några andra också, men måste väl i alla fall få cred för denna, då han fick tugga ordentligt med lång-grus under herrar Wikström-Nilssons framfart! Nån nytta kunde jag ju i alla fall ha av min sängvärmare, när han nu inte deltog i underhållningen speciellt länge.
 
Michael Wikström har tagit över tyngdlyftarjobbet av Jan-Olov Marklund, dvs att bära det stora och tunga vandringspriset. Det är svårt att jämföra prestation i flera klasser, för oavsett hur bra eller dålig bil man  har, så kör de sällan av sig själva.
Galenskap i vanlig ordning, för det är givetvis många av dessa rattvirtuoser som fullständigt äääälskar (eller inte) att posera för kameran UTAN bil (ler) Här var det dock tal om friarställning, och både Micke och Lennart svor sig fri från att veta hur man gör, eftersom båda "lever i synd" med sina respektive.
 

Galnaste supportrarna, nästan i paritet med forna tiders "Skene-liga". Observera hur fyndiga man varit med WRT - som givetvis betyder Wikström Rally Team.
 

Kenneth Andersson, Jan-Olof Renberg och Marcus Nilsson showade de med, men det är ju få som är lika galna som Jan-Olof Marklund, som förutom sina härliga uppställ även låter som en sjövild älg-jägare där han drar fram med sin Lancia Delta Integrale, i sin klassiska VM-skrud.
 

Dagens 2:a, Jan-Olov Marklund och David Arhusiander.
 

Alltid lika svårt att välja bilder på denna galenpanna från Umeå AK - han har en körstil som är lika bred
som det härliga leende han ständigt vandrar omkring med på läpparna. En härlig profil i sporten!
 
 
 
 

Jan-Olov Renberg och Janne Stenberg tvingades bryta på sista sträckan, med transmissionsproblem. Innan dess hade man haft problem att hänga med i det höga tempot, och upplevde att bilen kändes lite kraftlös. Efter SS4 upptäckte man att turbotrycket sjunkit med ca 0,5 kg, och det visade sig att en slang hade börjat separera. Inför sista sträckan hade man åtgärdat problemet med hjälp av silvertejp och ett flyttat klammer, men då gick alltså troligen något i bakaxeln sönder. "Det som inte går att laga med silvertejp är trasigt" - citat från någon klok människa.
 
Marcus och Lars Nilsson slutade 4:a, 18 sekunder efter Kenneth Andersson. Spelar ingen roll hur bra han än kör med den här farkosten, jag skulle ändå helst se honom i den härliga Volvo 240 han vann DM-guld med en gång i världshistorien. Då var det musik mellan tallarna!
 
 
 
 

Kenneth Andersson och Inger Lundberg slutade på en fin tredjeplats.
 
Hur härliga dessa gubbar än är att se i skogen, så finns det ändå bara en THOMAS LAHTI!!! Vi stod nära målet på SS2, men eftersom start och mål låg så nära, så hörde vi när han släppte lös sina sjövilda Volvo-hästar, och pälsen reste sig över hela kroppen. Förväntningarna steg för varje minut som gick. Björn Eriksson stod redo och live-filmade för facebook :
 
... och jag stod där med lyft Canon. Luften vibrerade nästan av spänd förväntan, och när vi var redo för klimax... Dök det upp en liten Peugeot!
 

Lars-Erik Henriksson och Maria Aldenlöv hade bra ladd, men det hjälps ju inte, för hur hårt eller fort man än kör, kan ju aldrig en liten Peugeot jämföras på samma veckodag med en Volvo 940 GrpH!
 
 
Förstår ni känslan? Ingen skugga över Lars-Erik Henriksson som rattar sin Peugeot fantastiskt bra, och trots sin dåliga smak när det gäller bilar är han en hyvens karl också. Dessutom ser ni hur härligt ladd han hade!
Men det är svårt att leva upp till förväntningarna, när man väntar sig det längsta lång-gruset i historien, med en stor-sata-Volvo med kung Lahti bakom spakarna - och så kommer det en liten framkrafsare som nästan skulle rymmas i kofferten på 940´n! Var 1000:an fanns herrar Lahti-Wikström???
Det visade sig att man efter en fantomstyrning på SS1, tvingats bryta med kopplingsproblem på SS2 - och där stod jag och väntade förgäves. Jag kan tänka mig att det förmodligen skulle känts likadant för ett litet barn som troget väntat på tomten en julaftonskväll, och när han väl dyker upp har juklapparna tagit slut!
 

Lars-Erik och Maria fick vika ner sig i sekundstriden om tredjeplatsen i GrpH 2 wd, med ynkliga 9 sekunders marginal, mot kompisen Anders Bergström.
 
 

Ännu färre sekunder skiljde i striden om andraplatsen, där Anders och Linnea Bergström fick se sig slagna med 3 sekunder, av Staffan Johansson (vars kartläsare jag inte har namnet på).
 
 
 

Staffan Johansson, lugn och försynt som få i depån, men i skogen tar han ton med sin skönsjungande Volvo 240, och bjuder på både lång-grus och ståpäls! En fin andraplats i trimmat tvåhjulsdrivet blev dagens resultat!
 
 
 
 
 

Om det var tight mellan övriga platser i GrpH 2 wd, så stod Dan Thörnevall och Magnus Kitti i en liten egen division, då de vann med styvt 1,5 minuter!
- Det var för att Lahti bröt, var hans ödmjuka kommentar efteråt, men enligt vad jag lärt mig, så ingår det i en rallytävling att köra alla sträckor, så segern är både hedervärd och odiskutabel!

 

Men det största priset, även om det inte är särskilt stort i antal kilo än, hämtade Dan hem i Juni, dottern
Alma.
Fru Thörnevall... Nä, vad konstigt det känns, Theres både är och har alltid varit en äkta Aldenlövare!
 
Men det är nu jag ska försöka ge er chansen att förstå hur fantastisk en sån här dag ändå är. För trots den stora besvikelsen att varken få uppleva Lahtis eller min egen gubbes framfart - så var dagen ändå sååååå trevlig och rolig i alla fall! För givetvis fanns det rallygodis kvar i påsen. Tokarna från Örebro, Pia och Janne, gick nu in och tog stadig topp-plats i "melodifestivalen" - för det var en riktigt arg basröst i deras 940.
 
Skönsjungande med brutalt ladd, det var en bra sammanfattning på Janne Gustafsson och Pia Klemming, två "stöllprov" från Teknis MC (Örebro). På första sträckan blev de utan batteri till sin intercom, och hade bränsleläckage. Med det fixat var ju givetvis nåt nytt tvunget att hända på SS2, så då gick styrservon sönder. Trots det blev det en dag med mersmak, och kanske lyckas vi lura upp duon redan till vintern 2017!
 
 
Bildbeviset på att det blev en "nästan-snurr" precis i "mitt" vägbyte på SS2.
 
 
 
Pia Klemming, co-driver till Janne Gustafsson.
 

Inget fel på Raimo Tunkkari´s  ladd! Här på SS2. Tyvärr tvingades han och kartläsaren Jukka Vottonen bryta efter fem sträckor.
 
 
 
Arto Tunkkari´s Ascona B pratar vackert i skogen, och även om "Volvo´s webrar sjunger bäst", skottade det bra. Duon Arto och Martti Tunkkari slutade på femteplats i trimmat 2 wd.
 
 
Men nu kommer nästa jobbiga tillkännagivande, och det här är tufft, och det sitter långt inne... Dagens vinnare i "melodifestivalen", var en FORD!!!
Hoppas verkligen att inte mina värsta motståndare i "Volvo v/s Ford"-kampen, Bo-Göran "Boggie" Carlsson, Örjan Larsson, Mats Löfgren och Stig Hellberg, lägger dessa ord på minnet!
Men mina föräldrar har lär mig att säga sanningen, så jag får väl stå för det uttalandet och hoppas att det någon gång, helst snart, kommer en Ascona 400 som tar över tronen! Förhoppningsvis en där det står mitt namn på ägarbeviset (ler)

Hur 1000:an gick det till då? Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dag jag skulle fälla ett sådant påstående, och dessutom mena det! Men så hade jag väl inte heller räknat med att Peter Engström skulle sälla sig till samlingen av "återfallsförbrytare" i sporten, och det i en fd Latvala BDG-Escort! Herrejösses som han vrålade bland tallarna i skogen! Nästan så långflätan reser sig på huvudet när jag sitter och tänker på det i efterhand! Magiskt är en underdrift, men jag har inte ord som beskriver det bättre och mer rättvist!
 

Peter Engström och Thomas Nilsson slutade tvåa i Appendix K
 
 
 
 
 
Peter hade sekundstrid med min gamla idol, Kenneth "Förhandlarn" Johansson, men la krokben för sig själv då han gjorde en dikesvisit och tappade en dryg minut. Även Leif Jonsson var inblandad i Appendix K-striden, men tvingades ge upp med en oljetryckande motor i sin Ascona A.
Häftigt i sig att herrar Johansson x 2, dvs Fröis och hans kartis Per "Norrman" Johansson, som firade 40 år med Kanonrundan, fick göra det med klass-seger! För er som inte känner Per, så kan jag meddela att han är knappt "rumsren" när han sätter igång, och han kan nog baske mig få till och med en gråsten att le!
 
Kenneth & Per Johansson vann med 15 sekunder till godo på Peter Engström, i Appendix K.
 
 
 
 
 
Curt Jonsson och Lars Nilsson blev trea i Appendix K, 10 sekunder efter Peter Enström på andraplats.
 
 
 
 
Leif och Daniel Jonsson inledde med sträckseger i klassen på första sträckan, men fick ge upp efter SS2, då
Asconan började trycka olja.

 

"Grattis kompis, det här gjorde vi bra", var nog inte riktigt vad som rann ur ordflödshålet på Per "Norrman" Johansson, men det var nog ungefär det han menade i alla fall, då man precis konstaterat att man vunnit klassen (Appendix K)
 

Så här såg de ut på den tiden de hade mindre silverfärg i håret.


Så här ser duon ut idag.
Per "Norrman" Johansson är pappa till hårdrocksgruppen Sabattons nya gitarrist. Själv håller han här precis på att göra en lap-dance eller ta några steg ur den döende svanen... Eller nåt!
 

Månstråket 1976, tävlingen efter Kanonrundan det året.
Dessa bilder har jag fått av Per "den tokigaste" Johansson, uppenbarligen en hamster han med. Här är nämligen beviset på att herr Fröhandlare haft en folkvagn i sin ägen - men klok som han var sålde han den till den tokigare av de två Johansson - som enligt vad jag vet inte ens är släkt med varandra.
 
Denna tokiga man har även kvar kvittot för inköpet av sitt första kartläsarbord!
- BY-pass ventilen var till VW 1500-finntrimmad (samma trim som waldegård) med solex 40 från merca 200 mm...(enkelportstoppar)..Kenneth körde aldrig tävling med den utan bekymrerna med VW fick jag ta över, berättar galenpannan Per Johansson, vars äventyr jag gärna skulle göra en helt egen bok om!
 

Lars "Pålacken" Johansson, och något som känns extra bra att skriva, Mattias Smedberg. Mattias har fått problem med nacken, och avstod vinterns tävlingar. Men när det var dag för Kanonrundan kunde han inte låta bli att åka med sin radarpartner.

Här ser ni kanske varför den här mannen tillhör mina absoluta favoriter att fotografera! Det går brett och det går fort - precis om man ska ta hand om en Volvo!
 
 
Det skadar ju inte direkt att bilen dessutom är jäkligt snygg!
 
 
 
 
Bröderna Göran och Kurt Ahlström fick bryta efter fyra sträckor, efter att ha haft sekundstrid om andraplatsen med Alexander Pettersson.
 
 
 
 
Dagens tvåa i VOC, Alexander x 2, men till vänster Pettersson och till höger Helmersson.
 
 
 
 
Erik Wiklund och Tommy Berggren, i min mammas gamla shoppingvagn! Härlig laddning med "Jaffy" som vi kallade den här rödingen på vår tid. Det här är ju vad 940´s är skapt till!
Erik och Tommy slutade fyra i klassen.
 
 
 
 
Lars Vennberg och Johan Peteri slutade på en fin tredjeplats.
 
 
 
Mathias "Lill-fröis" Johansson hade problem med att få upp bilen över 140 km/h och tappade förmodligen eoner av tid på de snabba vägarna, men åkte stilrent och snyggt där jag stod och studerade. Mathias har ärvt lagom jäklar-anamma av sin far (Kenneth "Fröhandlarn" Johansson) i kombination med en stor skopa klokhet av sin mamma Siw - den här racevalpen tror jag på!
 
 
 
 
 
 
 
Dennis Rådström med "Vakant" i högerstolen, är son till rattvirtuosen Arne Rådström. Hans framfart har kunnat ses i bakhjulsdrivna farkoster, men uppenbart räcker skillsen även till framkrafs, då unge herrn i lånad Golf slog till med stor-seger i Ekonomi-klassen.
Min galna pappa brukar säga att jag fått mitt förstånd av mamma - för han har minsann sitt kvar. Omsätter man den tesen när det gäller körskicklighet, måste Dennis mamma snudd på sakna körkort, för pappan har då sin körskicklighet kvar!
 
 
 
 

Årets förbundsmästare, Jonas Snäll och Joakim Wikström fick kasta in handduken efter fyra sträckor.
 
Hendrik Andersson och Ida Johansson tog sig ungefär lika långt, eller kort - definitionsfråga, men med tanke på vägkvaliteten är nog de flesta överens om att "kort" är den korrekta benämningen.
 
Rickard Bergström är äntligen klar med sitt nybygge, och slutade tvåa i klassen.
 
 
 
Lisa Mannberg, en av oss många race-valpar i skogen idag, var trevligt sällskap på SS 2.
Esa Makslahti och Uffe Lindberg slutade på en fin fjärdeplats i Ekonomi-klassen.
 
 
 
 
 
Kjell Grage med "Vakant" i högerstolen stod på bra, och slutade trea.
 
 
 
 
Värmländska Fredrik och Bengt Lank slutade femma, men skulle lätt ha vunnit publikens pris med sin vackra PV!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Profiler av olka slag - Torbjörn "Still" Johansson och Mikael "Maniac" Antonsson.
Junioren Emmy Berglund med Leif Burman i högerstolen, stod på som bara den i skogen, och nosade gubbarna i standardklassen i hasorna då hon vann Junior-klassen med sin Golf. Detta trots att den lät väldigt lat bl a i långa stigningen undertecknad bevistade på SS5. Imponerande!
 
Maja Rönnqvist hade också denna "Vakant" i högerstolen (svettigt för den stackaren!) och hade bra fart med sin 240, även om hon den här gången fick se sig slagen av Emmy Berglund.


Historiens vingslag över Boden-skogen! Joginder Singh´s safari-vinnare från 1965 fanns med och körde uppvisning!
 
 
 
 
Kjell Lundberg och Sigurd Rege jobbade som biståndsarbetare i Kenya, när man hittade denna historiska PV. Buren fanns kvar i bilen, men det är många timmars renovering bakom det skick bilen har idag. Kjell och Sigurd äger bilen tillsammans, men bilen står registrerad på Kjell. Michael Högström (bilden) fick äran att ratta bilen på Midnattsolsrallyt 2013, och likaså nu i Boden. Lars Holmqvist fick hålla i kartan båda gångerna.
Att dessa herrar med bil kom upp till Boden, beror på att det finns en bilsamlande herre vid namn Leif Berg, som har ett extra hjärta som klappar för PV. Han jobbade för att få upp flera PV-bilar, men fick nöja sig med Fredrik Lank och denna Safari-PV. PV-intresset grundar sig i att Leif som ung drömde om en röd PV Sport 65, men då som 18-åring räckte bara plånboken till en 57´a. Idag är drömmen uppfylld, för hemma i garaget står en röd 65´a, som han egentligen själv skulle deltagit med, men dygnets timmar räckte inte till den här gången. All heder till det jobb Leif lagt ner, för det var verkligen en häftig grej att få se denna bil i skogen!

 

Robert smyg-deppar i skogen när han tror att ingen ser...
Kartis-Hollis fick tröst av sina finaste tjejer.

Mamma-Siw och silverrävarna - undrar vad de egentligen tittar på?!
Kan det möjligen vara Ingemar Gezelius film med det förrymda bakhjulet?!
 
Ok, jag bjuder på den då - både jag och Linda Isaksson ogillar bestämt att stå på den här sidan om kameran, men då Linda fyllde 25 dagen till ära och jag fyllde 25 dagen efter, och vi tillsammans hurrades av hela församlingen, fick vi ändå ställa upp. Bilden tagen av Theres Thörnevall.
Resultatstudier av Peter Engström och Torbjörn Johansson
 
Kenneth Andersson fick ett extra-instiftat pris - nämligen sin egen innerskärm som han lämnat i skogen.
 

"Galenskaparna och Before Shave" - världens bästa Hans "Moro" Aldenskrot sköter tävlingsledningen med
bravur.
 

"Galenskaparna och behöver-int-shave" Linnea Bergström transporteras av Lars "Maybe need to shave" Schöden.
 

Även roliga dagar har ett slut, och även om känslan är att de gärna skulle få vara dubbelt så långa, så
tror jag få av oss skulle orka med det egentligen. För nog somnade man ovaggad, med ett brett leende
på läpparna! Ett stort TACK till NMS Boden med tävlingsledning, funktionärer och alla dårar som tillsammans
gjorde dagen minnesvärd! Ses nästa gång!
 
// Lev å må
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0