hnmotorsport

2012-12-29

Vilken dag vi haft idag! Det började med uppstigning 05.30, hundarna trodde vi var galna, och ställde sig att vänta bakom sovrumsdörren trots att jag stod och serverade mat. Jisses, det här är ingen tid att stiga upp för oss sjusovare! Packade bilen full med grejor, 2 av hundarna (Danica & Penske, övriga stannade hemma med mamma) samt mig själv, pappa och Robert.Termometern vandrade uppåt och nedåt hela vägen, och bottenmarkeringen var-29,5! -27 var det när vi anlände till Sikfors!

Men först var vi med om nåt märkligt; vi har varit till framtiden! Jo, det är sant! När vi passerade Antnäs satt det en skylt uppsatt, där det stod "Årets by 2013" - hmmm... Hur vet man det redan 2012, även om det inte återstår många dagar?! Så vi drog helt enkelt slutsatsen att vi varit till framtiden! Nån gång under forntiden fanns det nåt radioprogram som hette nåt med Mosebacke, eller liknande. Pappa brukar citera att de en gång sa :
- Man kan inte åka till framtidens land på en gummi-madrass!

Men uppenbart kunde man åka till framtidens land med en Vito och Amazon på släp!

 

Väl framme i Sikfors ville inte pärlan starta, den tyckte uppenbart inte heller om kylan. När den väl gick igång, så sprängdes kylaren sönder.

Fortsättning följer i morgon!

 

 

2012-12-30

Efter en god natts sömn, där man somnade nästan innan man landade på kudden, är jag nu åter redo för att skriva om min trevliga gårdag!

Som jag tidigare påbörjade i mina kåserier, så var det inte ett liv i den röda skönheten, när Robert drog på starten. Efter en stunds bogserande gick den till slut igång, och Robert kom körandes tillbaka till depåplatsen. Men tjoho vad det började ryka! Hål i kylaren, och vattnet sprutade ut! Snälla Curre Jonsson kom springandes och erbjöd oss att låna hans garage, men då kylaren bara sitter med i princip två skruvar, valde Robert att åka och kolla om han hade nån kylare som passade. För av nån underlig anledning var det ingen som hade en Amazon-kylare på reserv med sig i depån! (ler) Curre hade ett flertal kylare, men ingen passade, så sista chansen var Veidec quick-stop. Men bilen var inte besiktad, och tiden rann iväg, och dessutom närmade sig rekognocering. Curre fixade då så besiktningspersonalen uppsökte oss, istället för tvärtom och så var första problemet löst. Den quick-stop vi skulle använda, hade så klart legat och skumpat i lastutrymmet, så den hade frusit. Men medan vi åkte och skrev våra noter, fixade Robban så den tinade.

 

Rekognoceringen gick så bra som vi förväntat oss - 12 säsongers notskrivande har väl kanske gett en viss rutin... Att man fick reka två varv var helt perfekt, det är så vi brukar köra vid ny-notning i normala fall också. Det var riktigt roligt att själv få njuta av sitt eget arbete. Noterna var klockrena och satt som smäcken. Skönast av allt var att inte behöva oroa sig för att nån skulle vara missnöjd med det jobb man gjort, och jag kan meddela att det känns jäkligt skönt att vi inte har några helger uppbokade av noskrivning för 2013!

 

När vi kom tillbaka fick vi hjälp av allas vår Palle "Ferdinand" Jönsson, men det ville inte cirkulera, och det rök och bilen gick illa, dessutom pissade det på rätt bra från kylaren så fort varven ökade.

Till slut gick jag för att renskriva mina noter och delta för vår räkning på förarmötet, ifall miraklet skulle ske, men det var inte muntert när jag och kusin-Emma lämnade lägret. På väg till samlingslokalen mötte vi Kent Larsson som anslöt till skaran, och han drog direkt iväg och anslöt till serviceteamet.

Efter en inte alls särskilt lång stund, och dessutom i tid till förarmötet, dyker Robert plötsligt upp och meddelar att det blir start! Jihopp, där satt jag, och hade inte ens justerat in bältet, då det var min "storasyster" Pia som åkte senast, och hon är betydligt mindre än mig. Så jag bad Robert att släppa på bältet så jag bara behövde spänna det när jag klev i, för jag blev ju så klart kvar och inväntade tidkortet.

När jag kliver in i bilen och ska ta på mig bältet, ramlar halva högra axelremmen bort! Hjälp, bältet är sönder! Men så var det ju förstås inte, däremot hade det glidit isär av mitt bökande, för jag har aldrig insett att det faktiskt inte är ihopsytt, utan sitter ihopträtt med nån form av aluminium-byglar. Under den korta transporten till sträckan, försöker jag förtvivlat få ihop bältet, med hjälp av Robert i den ack så trånga cupén i den lilla Amazonen! Till slut är bältet på plats, och då rullar vi fram till startbilen! Pust, vi han!

Sen visar det sig att jag tar i med armbågen i stolen när jag ska stänga dörren, och inte når jag med min vänstra arm heller då jag sitter fastspänd. Men det fixade den trevliga killen i startbilen, som fick bli min privata dörr-stängare resten av tävlingen!

 

5-4-3-2-1 KÖÖÖÖÖR!

Så spinner vi iväg på den inledande is-delen av sträckan, ÖHNV Lg (Öppen Hårnål Vänster Lång) och jisses vad halkigt det var! Men vad hade vi egentligen förväntat oss av de bästa 15" hjul vi hade att uppbringa i det HN´ska residens-garaget? Per-Eriks SM-vinnande Lappi W3 från 1997 - jo, de var en gång jäkligt bra däck, och dubbarna är nog fortfarande bra. Dock har det en inte allt för oväsentlig betydelse vad dubben är fäst i också... Det stackars gummit har nog torkat rätt bra på sina semester-år i däck-förrådet, och inte blev det ju bättre av kylan heller! Men det var som sagt det bästa vi hade, och då gillar man läget och kör efter det!

Men jisses vad det ormade och for! Jag var beredd på avåkning typ överallt på den 5 km långa sträckan!

 

 

Ungefär halvvägs viftade man från publiken att vi skulle ta det lugnt, och direkt tänkte jag tanken att comebackande avåkar-kungen Dennis Jönsson parkerat. Men där stod minsann annars alltid lika vägsäkre klasskompisarna Curre Jonsson / Lasse Nilsson prydligt inparkerade i skogen. Tack och lov hade bilen klarat sig, och de blev med på de två avslutande rundorna.

 

Det var ett roligt upplägg på tävlingen, nästan lite back-tänk över det hela. Samma 5 km-sträcka kördes 3 ggr, och man fick en platssiffra för sin tid i varje åk. De två bästa platssiffrorna samman-räknades till att få fram ett gäng klass-vinnare. Men därefter korade man en total-segrare, som dessutom fick 5000:-, genom att plocka fram den som hade minsta differensen mellan sina två räknade tider. En kul grej som fick en att hålla mer koll på varandra över klass-gränserna! Till slut var det Brage Lundmark och Markus Nilsson som hade 2 sekunder mellan sina tider (vi hade 3 sek mellan våra), och fick särskiljas med sin tredje tid och ytterligare en särskiljning innan det till slut blev Markus som fick segern och pengarna.

 

Åter till vårt eget tävlande. De två följande varven gick det lite vådligt både här och där, men nånstans hade jag slagit mig till ro med att "gick det första varvet, så går det nu också", och så blev det ju också. Låter galet att man är rädd, och ändå åker med, men det är nån slags skräck-blandad förtjusning, och en jäkla kick! Bäst av allt, var att jag inte mådde illa på hela dagen!!!

 

Efter den här styrningen har jag fått mer förståelse för att min kära far hade frekvent återkommande träffar med både tallar och vallar, för gick det så här på gränsen med filbunken Robert, så känns det nu mer overkligt att min galenpanna till pappa verkligen kommit i mål nån gång överhuvudtaget!
Kollar hur det studsar och far på en mysig film-snutt av Anders Blomqvist :

http://www.youtube.com/watch?v=vyyzctb0Enw

 

Gårdagen blir verkligen ett positivt minne för livet. Inte minst för att man kände sig så jäkla välkommen överallt. Antingen hade bröderna Jonsson haft hela sin funktionärsstab på charmkurs, eller också är man bara så vänligt inställda och positiva till rally i Sikfors. Överallt var det bara glada leenden, trots att det egentligen borde ha varit omöjligt att åstadkomma ett leende överhuvudtaget i den stränga kylan!

Dessutom var konceptet hel-rätt. Det var kort transport till sträckan, och kort transport tillbaka från den, men ändå väl tilltagen tid mellan varje körning. Det gav en tid både att umgås, hinna uppsöka toaletter och äta, men framförallt han servicepersonalen utan problem med att se alla tre åk utan att få problem att hinna serva bilen! Anders Jonsson, en legendarisk förare från 80- och 90-talet, var tävlingsledare, och gav arrangemanget en extra tvist. Han fick också en välkommen-åter applåd av oss tävlande på förarmötet, för visst är det på motorsport-evenemang den här mannen hör hemma!

Klockrent - är mitt omdöme om tillställningen!

Dessutom fick vi med oss jätte-fina pokaler hem, inte stora och vräkiga, utan små och fina ljusstakar med text som sa att vi varit duktiga.

Dagens hjältar var funktionärerna i skogen, som stod ute hela dagen för våran skull, i den kylan.

Hjältar var även en oväntat stor publik, som troget följde alla sträckor, och även några hjälte-fotografer och filmare som förevigat en rolig dag för oss!

 

Roligt att se att det händer saker i sporten också, inte bara depp med alla nya kostnader som lägger krokben bland annat för oss efter nyår.

Dennis Jönsson gjorde comeback med Magnus Lundgrens gamla 940 VOC, som varit på utflykt till södern ett tag. Med brorsan Jimmy i högerstolen höll man sig på vägen, och räknade man alla tre tider körde de dött lopp med oss! Tyvärr räknade man bara två tider, så då slog dårarna oss med 1 sekund... Nåja, vi bjuder på det, för egentligen är vi stolt att det gick så pass bra för oss. Det var förvisso debut för Dennis i bilen, men han är en duktig chaffis och 940´n går betydligt stabilare på vägen än Amazonen!

Kenneth Andersson gjorde premiär med Subarun, med Inger Lundberg i högerstolen. De gick från klarhet till klarhet, och nu tror jag baske mig äntligen Inger får börja inkassera pokaler för total-segrar under 2013 - det är både hon och Kennet värda!

Jag ska inte sticka under stolen med vad jag tyckte mest om på nyhetsfronten - Thomas Lahti´s ny-inköpta 940-GrpH!!!!!!!!!!!!!! Så jäkla snygg, och vilken vacker sång!!!!!!!!!!!!!!! Nån sa att de tyckte den gick lite tyst, men icket! Den sjöng som en schlagervinnare! Jag hade mina funderingar igår angående hur man egentligen kan beskriva skillnaden mellan sången i Lahtis bil och i våran Amazon. För visst har även Amazing sångröst, det fick vi höra smakprov på i Anders Blomqvist´s film-snutt. Men B230 är något särskilt! B20 är lite råare och mindre förfinat - man kan nästan likna B20´n med hårdrock, typ TNT med AC/DC eller nåt, och B23´an med Jennifer Rush och The Power of love! Förstår ni hur jag tänker?! Det är liksom renare toner när Jennifer tar i och får pälsen att resa sig på kroppen, men även om sångaren i AC/DC inte tar så många rena toner så blir det power och ståpäls ändå! Typ... Jo, jag är knäpp, jag vet. Men det är genetiskt!

 

 

När vi kom hem igår, hade min goa mamma bullat upp med oxfilé och en god sås, som en perfekt avslutning på en perfekt dag!

 

Nu när man fått smak för detta, känns det extra surt att vi inte har råd att köpa nya overaller, hjälmar och hybrider än på ett tag. Men man får väl suga på den här karamellen, och hoppas på nån tipsvinst så vi kan vara med på 2013-års upplaga av Sikfors mys-tävling!

 

Lev å må!