hnmotorsport

2016-03-26
Vilken dag det här blev! Kan bäst sammanfattas som ett Kinder-ägg (på självaste påskafton). Där är det förvisso bara "tre önskningar i en" (enligt reklamen), men den här dagen var det snudd på att alla mina önskningar slog in! Tyvärr kan ju inte alla man tycker om vinna samtidigt, och givetvis fanns det nån plump i protokollet - men närmare en perfekt is-dag än det jag har upplevt idag, det tror jag är svårt att åstadkomma!

 

Dennis Bergström fick assistera NSD´s Maria Engström-Andersson att hitta ett bra "hål" till att lämna bilen.

Depån var förlagd alldeles intill långa målkurvan, men tyvärr låg solen lite taskigt till för skuggbildning i nosen på bilarna. Min kollega på NSD, Maria Engström-Andersson, är betydligt duktigare på det här med bilder än vad jag är, och ville vandra iväg direkt. Men jag har ju lite svårt att slita mig från depån, så jag blev kvar. Skulle lifta med Roberts kusin, Stig Lundströmer, som körde bärgare - problemet var bara att det inte blev nån bärgning. Till slut tog jag mig ändå till innerplan, men där träffade jag ju besiktar-gänget, och vem kan slita sig från dårar som Staffan Rönnmark, Fredrik Johansson och Janne Forslund, utan att slänga lite käft?! Det fick ju till följd att jag inte tog mig längre än innerplan innan långnabben släpptes iväg. Helt ärligt stod jag inte på ett riktigt bra fotoställe förrän andra rundan av långnabben - men vad 1000:an, jag har fotat i depån, jag har fått slänga massor av käft, och jag har haft en galet rolig dag! Jag vet ju att Eilert Gezelius tar en massa magiska bilder, så är det mästerverk ni vill se kan jag rekommendera Motor Norr-gruppen på facebook. När ni ser bilderna här på bloggen, kan ni väl tänka så här : "Ok då, men tjejen hade i alla fall skoj!".
Som parentes kan jag tillägga att när jag väl vandrat mig genom halv-djup snö, till banans bortersta kurva, då bröt en bil, precis där jag stod, så bärgar-Stig parkerade nästan vid mina fötter!
Slut-svamlat, dags för tävlingen :

 

Jag måste bara inleda med att visa er två guldklimpar som sällan syns, men om de inte finns på plats så märks det tydligt!

 

Elisabeth Eriksson, möter en alltid med ett glatt leende och ett klingande tonfall, närhelst man möter henne eller sätter sin fot inne i ett sekretariat - sedan många år flitigt arbetande för både Kalix, Morjärv och Överkalix, i synnerhet när det gäller istävlingar.

Dagens första junior-heat vanns av en ny bekantskap för mig, Andreas Bäckman, tävlande för Luleå MS. Fredrik Tiger har ett finger med i spelet som nåt slags mentor för den här grabben, och nog verkar han ju ha lyssnat på både ett och annat, inte bara när det gäller bilvalet! (BMW M3) Märkeskollegan, Julia Lundqvist, hade full fight med Madelene Axberg, än en gång, och de här tjejerna står verkligen för stor underhållning, i synnerhet då det är rena och fina tag trots att man växlar placeringar x flera! I första racet blev Eddie Lindvall-Carlsson 2:a, men det var så tight mellan honom och Julia, att inte ens Julia själv visste vilken del av pallen hon skulle stå på, vid efterföljande prisutdelning.
Andra racet var det Julia som var rappast iväg, men efter några varv fick hon vika ner sig för Andreas som var vass idag. Men ni ska inte tro att hon gav sig för att hon blev omkörd! Det blev full kubbning ända till mål! I den här klassen skulle jag vilja dela ut 2 st RM-tecken, men mitt ord väger givetvis inte tungt. Min åsikt är att det är väldigt svårt att få ett rättvist system, när man plockar poäng i olika bilklasser, men tävlar om samma medalj. Det har inte varit någon succé när vi haft så i rally DM, där grpH 2 wd och 4 wd tävlat om samma mästerskap under ett antal år, och därför är det ändrat även där så det numera är separata DM-tecken.
Sebastian Nilsson är den som kommer att tilldelas guldmedaljen, men jag utropar Madelene Axberg som inofficiell mästare tillsammans med honom - så här på min egen blogg har jag ju svårt att se att någon kan hindra mig!

Rally-dubbsklassen är lite svår att ha koll på, eftersom det i likhet med juniorerna prisbedöms efter olika bilklasser. Dock har det ju varit fler bilar här, och om jag inte är helt fel ute har det funnits deltagare från tre olika kategorier i årets serie. Men ljuspunkten med den här klassen, är att den till skillnad från övriga klasser har vuxit med tidens gång, och denna finaldags startfält var det största hittills i år! Kent "Kent-Isak" Isaksson inledde säsongen i stor stil, och så ut att gå mot ett klockrent RM-guld. Men så började det gå grus i maskineriet i både folkvagn och gubbe, och var den ena kry var inte den andra det. Idag var det växellådan som krånglade, och trots avsáknad av ett flertal växlar, slutade han trea i dagens första lopp - trodde han och hela publiken, ända till domarjuryn hade tyckt till. Det visade sig att en sammanstötning med en kollega på banan, hade bedömts så kraftig att Kent-Isak uteslöts och nollades i protokollet. Nu blev det riktigt tufft i protokollet. I synnerhet då Anders Andersson grusade sina guldambitioner via haveri nånstans i drivlinan, har gått genom mina öron att det var nåt med växellådan, men det låter jag vara osagt, blev det en ännu öppnare historia.

 

Första racet vanns av Kalix-föraren Anders Danell, som körde som ett skållat troll! Tvåa blev Henry Nilsson, som äntligen fått ordning på sin Golf. Henry hade planerat full säsong, och hade dessutom lagt ner extra mycket krut på att verkligen få fart på bilen, som fått extra många timmars kärlek efter fjolårets krasch. På Motor Nord hittade man nya friska kusar, och en nöjd Henry åkte hem. Men så fick bilen för sig att inte starta, och sen rann säsongen på, och innan Henry fått ordning på torpet var det dags för final. Den här karln började tävla 1976, det innebär att i år firar han 40 år i bilsportcirkusen! Gott folk, det om något är det värt att lyfta på hatten för! Som han körde också! Jag vill bestämt hävda att jag aldrig tidigare sett Henry köra så bra som han gjorde idag, och då förstår ni att den här andraplatsen var bara början!

 

 

 

Tre glada prispalls-invåndare : 1 Henry Nilsson, 2 Lars Wåhlberg, 3 Micke Johansson. 

Tack för underhållningen grabbar! Grattis till RM-titeln Lars Wåhlberg, och jäklar så skoj att en gammal Volvo 142 är still going strong! Silvret gick till Anders Andersson och brons till Kent-Isak.

 

Kortnabben såg ju länge ut att bara bli ett långt segertåg för Tommy Carlström, men som vanligt måste oturen grina honom i ansiktet, och i kraft av Daniel Loggerts dubbelseger i Morjärv, var det plötsligt liv i serien igen. Tommy hade under veckan fixat motorn för andra gången den här säsongen, och jag är så stolt över den här karlns vilja och egenskap att aldrig ge upp förrän det verkligen är över! All heder även till Stefan Tedestam, som slitit hårt även han, i kraft av motorbyggare till otursmotorn. Det lustiga i kråksången är att Loggert åker med en i princip identisk motor, med samma motorbyggare bakom sig - och det har spekulerats i vad det är som gått fel för Tommy - då båda teamen är seriösa ut i fingerspetsarna. Idag kom tyvärr replik från Loggerts bil...
Inför start diskuterade jag med Tommy om hur hans plan såg ut.
- Tar jag starten så går jag för seger, för vinner jag första racet är guldet klart!
Starten gick, Tommy åkte iväg som skjuten ur en kanon, och körde som om han hade stulit bilen! Dagens bana var också en bana som passar honom som handen i handsken, för när det blir snabba banor, då är Tommy extra vass. Han bemästrar alla ban-typer, men på banor som dessa glöder han!
Bakom honom tog Loggert rygg, med full huggning bakifrån genom Johan Riström, som i likhet med Carlström verkligen blommar ut när det blir mer likt banracing. Men först fick Johan problem och började tappa lite mark, vilket visade sig bero på att servopumpen gett upp, och med de hackiga rattrörelserna som blev då, är det svårt att hålla jämna steg med förare i Loggerts caliber. Han passerades också av Mats Savilahti, som verkligen fått upp ångan i sin Ford final-dagen till ära. Loggert hängde på bra bakom Carlström, även om han inte låg i attack-läge, men så slog oturen till mot honom och även hans Honda-motor gav upphov till ett stort rökmoln som såg dyrt ut! Tack och godnatt Loggert, och grattis Tommy Carlström till SM-guld nr 3!

Jag hann aldrig fram till Team Loggert innan de tackade för sig och åkte hem, men det pratades om något om kamkedjan - nån sån har man inte på en Volvo, och i min bröstmjölk har det bara serverats B20 och B23 - så som den Volvo-fan jag är, går jag inte djupare in på den analysen. Tråkigt var det i alla fall, för Loggert är en färgklick på banan! Även om jag fortsätter att tycka att han var ännu trevligare att se när han åkte Ascona B - har förövrigt äntligen kommit på vad den bokstaven står för - B = Bäst!!!!!!! (ler)

 

 

SBF sätter den slutliga SM-poängen, så som ni säkert förstår är det preliminära resultat jag kommer med.Dock är jag rätt säker på att även den slutgiltiga tabellen kommer att utropa Daniel Loggert som silvermedaljör, trots att han givetvis inte kom till start i andra racet, och jag bronspengen gick till Johannes Lundberg. Återstår att se vad som är fakta, när de finska deltagarna som inte kan ta SM-poäng blir utlyfta ur tabellen, men jag tror mina höftskott kommer att stå sig rätt bra.

 

Långnabb, långnabb, långnabb! Idag var det kul på riktigt, i synnerhet första racet! Benny Larsson hade fått ordning på Porschen, och for som en kanonkula av startplattan, snäppet efter Fredrik Tiger som deltog utom tävlan med sin fyrhjulsdrivna Ford Supercar. Några varv var det också full kubbning, men sen började Benny av någon anledning tappa mark och åkte rutschkana allt längre ner i fältet. Jag trodde det var fel på bilen, men det visade sig att Benny ramlat under veckan och slagit huvudet i isen, varefter han fortfarande hade ont i framförallt nacken. Porschen har som bekant inte den största cupén, och tränger man dessutom dit en störtbåge blir det inte alls gott om plats. De enorma krafter man utsätts för i långnabben, gjorde att Benny slog huvudet i bågen gång efter annan, och till slut kände han att han inte orkade mer. Nu har han lovat mig att uppsöka läkare under veckan, och jag hoppas verkligen han gör så också! Till pappa hade han dessutom berättat att han inte vågar riskera något, för han anser sig ha minst 10 år kvar i maskin-branschen - om inte jag är alldeles fel underrättad har Benny uppnått den ålder normala människor klassar som pensionsåldern (66 år), men vem har sagt att bilsportutövare är normala?! Det är väl en himla tur att vi inte är det!

Om någon trodde att Niklas Mörtsells framfart i Morjärv var en engångsföreteelse, att det var den lite knixigare bantypen som passade hans körstil, så var det bara att revidera den teorin omedelbums! Han åkte lika vackert i första racet i Kalix, och blev tvåa bakom Tiger, men i praktiken var det alltså andra segern denna debutsäsong i långnabb! Placeringen bakom honom tog regerande mästaren Niklas Sandström, som i elfte timmen äntligen hittat rätt med allt mickel i sin BMW. Håkan Johansson såg inte alls ut att trivas, trots att bantypen borde passa både hans körstil och hans PV. Men trots den blygsamma placeringen, fick jag ändå äran att inkassera en kram från en numera 18-faldig SM-vinnare! Det bästa är att Håkan lovat mig att verkligen ge Stig Blomqvist en match om att vara mesta mästaren i SM-sammanhang.
- Det var mitt mål redan innan jag slutade, klart som fan att det är mitt mål även nu!, meddelade en glad mästare.
Jag kan inte låta bli att skicka en passus till hans son, Kristoffer Johansson, som valde skotern före PV´n denna påskafton : - Jag hoppas du hade lika kul som oss Kristoffer, men jag tvivlar! Men du är välkommen åter i depån nästa år, för du saknades!!!

 

... medan Benny Larsson bytte till standardhjul och kastade in handduken.
 

Race nr 2 var helt plötsligt Håkan med i matchen igen, och hade full uppvaktning av Tiger under några varv. Sedan var helt plötligt Niklas Sandström också med i duellen, och Fredrik fick snart se sig passerad av sin mek. Undrar hur det sved i hjärtat för honom att se en BMW passera honom, där han satt i en sur gammal Ford?! Fredrik + BMW = Sant! That´s it! Jag tillhör de som inte gett upp hoppet om att en gång få se honom i sitt rätta element igen, dvs bakhjulsdrivet och i en äkta hederlig supernationell klass!

Fredrik hamnade nu mellan Niklas och Håkan, så någon större duell blev det inte längre frågan om. Niklas Mörtsell sa till mig innan racet att "bronset var klart", varefter jag ställde motfrågan om silvret därmed var kört. Det var det inte, så jag läxade upp honom, givetvis med glimten i ögat, och sa att han inte hade nån medalj alls förrän sista loppet var kört. Kanske tyckte fru Fortuna att han kunde nöja sig med bronset, för nu gick ett styrstag sönder, och Niklas kunde inte bjuda Kjell Persson på någon match om silvret. Själv är jag ju nöjd oavsett, för både Kjell och Niklas är stora favoriter!

 

 

2016-03-19
Idag var det äntligen dags att damma av de gamla is-takterna även på mig. Hade ju tänkt mig till Överkalix i slutet av februari, men styva -20 fick mig att inse att jag är en liten vekling, så jag skickade gubbarna och stannade hemma själv med mamma och hundgänget.
Idag var det bästa tänkbara förhållanden - men det visade sig att det var nog bara för mig, övriga fotografer och publik. Solen stod hög och värmde gott, så trots stundom snålblåst var man inte i närheten av att frysa. Men ta mig 1000:an om det inte var snörök i alla fall! Enligt rapport från Thord Thingvall fick jag då höra att det varit -15 på morgonen i Töre, och avståndet Töre-Morjärv är inte långt fågelvägen, så antagligen var det samma lika i Morjärv. Det blev aldrig plus-grader på dagen heller, även om solen ville lura en att tro det - så isen var riktigt besvärlig för de tävlande. Den var porös som en knäckemacka - smulades sönder lika lätt i alla fall, och gav förarna problem att hitta fäste. Det syntes i synnerhet i långnabben, där det var en hel del oväntade och otäcka kast.

 

När jag precis skulle ta mig till resultattavlan, för att försöka hinna bjuda tillbaka en aning i alla fall, till alla de som servat mig med resultat när jag varit på hemmaplan, var juniorerna på väg ut. Det blev alltså tvärnit och handbromsvändning på hela halv-tanten, och precis uppkommen på vallen får jag se Julia Lundqvist få till en riktig startpärla! Juniorerna må ha varit få till antalet, fyra stycken närmare bestämt, men jäklar så spännande final! Jag var helt färdig i halvtid, och började vänta på målflaggen, som jag till slut var övertygad att man hade glömt bort. Men inte det! Precis i kurvan jag fotade, hade Julia lite problem att få ett riktigt bra spår, medan Madelene Axberg satt det som smäcken. Varv efter varv satte hon in stöten där, medan Julia svarade och man gick jämsides långa partier. Ett varv måste man ha krokat ihop eller åtminstone gjort nåt som bäddade för att Eddie Carlsson-Lindvall fick en lucka, och gick upp i ledning från tredjeplats. Men så började hans bil gå orent, och han tvingades bryta. Fighten mellan Julia och Madelene fortsatte ända till näst sista varvet, då Madelene satt in en stöt som ledde till ett jätte-kast, så Julia fick en lucka och fick köra sista varvet med någorlunda lugn, i alla fall jämfört med de 6 första varven. Måste säga att dessa juniorer är fantastiska - jag såg aldrig någon plåtkontakt under alla dessa varv, trots att man hade sån fight. Sen måste jag berömma dessa tjejer - för oavsett vad många som har samma reservdelar som jag i underbyxorna säger, så är det inte alls vanligt att tjejer är lika duktiga som killarna när det gäller bilkörning - men det här är två tjejer som bekräftar att det finns undantag. Med tanke på att Julia bara är 16, och Madelene är 23, så har de dessutom åren på sin sida och kan hinna utvecklas mycket än! Skitkul, är ordet som bäst sammanfattar dagens juniorrace! Sebastian Nilsson blev trea, dock rätt distanserad som sig bör, med tanke på att han kämpar med en VOC-S40 mot övrigas 2150 cc rallycrossbilar. Tanken är rätt att ha alla juniorer i samma klass, men jag kan inte säga att jag tycker det känns rätt på vilket sätt man prisbedöms - för i och med att Sebastian är ensam, får han ju full poäng så fort han går i mål, medan övriga måste slåss om saken. Så i praktiken är RM-guldet redan i hamn för Sebastian, som bara måste komma i mål i Kalix. Ingen skugga över Sebastian, som åker fantastiskt bra, men i år känns det som om det verkligen hade varit läge för första tjejen i topp i en mästerskapsklass på isen. I den bästa av världar hade man delat ut 2 guldmedaljer i år!

Dags för kombiklassen igen, och nu var jag uppställd på plogvallen, redo för att ta lite bilder och verkligen redo för att få se Johan Sandows uppkörningar. I vanlig framkrafs-ordning var han i det närmaste sist från plattan, och sedan försvann man in i snöröksdimman för mig. Sen tog det ett tag innan man såg några bilar, och snabbt kunde jag konstatera att någon röd Golf fanns det inte med i den körande ensemblen. Tyvärr skymtade jag något blått och något rött som stod kvar i första kurvan - givetvis såg jag rätt, det var Harry Johansson och Johan Sandow - tävlingens äldsta (tror Harry är 73 år) och tävlingens yngsta (tror Johan är yngst med sina 23 år) stod kvar efter en hejdundrande smäll! Ingen vet riktigt hur det gick till, men det var flera bilar inblandade. Till slut hamnade i alla fall Harry på tvären framför där Sandow satsar på yttern, i tron om att där är tomt i snöröken. Tyvärr säger rapporten att Harry bröt nyckelbenet i kraschen, medan Johan klarade sig undan med stukade kronjuveler. Asconan såg inte vacker ut, men i jämförelse med Golfen såg den ut att ha klarat sig bra - men när man börjar kolla på djupet kan ju läget vara annorlunda. Sen måste jag erkänna att jag såg inte omstarten av denna klass - var mest inne i att hitta Johan och kolla att han var ok. Men det blev Lars Wåhlberg som knep segern, före Anders Andersson och Mikael Nordvall.

 

 

I kortnabben var det planerat att Tommy Carlström skulle låna Harry Johanssons Ascona B, men de planerna spolierades givetvis efter kraschen, och Tommy fick stå bredvid och se Daniel Loggert inkassera ännu en fullpoängare. Pallen blev en repris från första omgången, med Johannes Lundberg och Martin Åberg jämte Loggert på pallen.
Johan Riström hade fixat den hyrda Peugeoten, efter rullningen i Överkalix, men tyvärr blev det inte så mycket körning nu heller. Enligt uppgift var det bakaxeln som gav upp den här gången. Ibland går det troll i saker och ting, så är det bara.

 

 

Långnabb igen, och snabbast av plattan var Lasse Englund, men innan man var framme i andra kurvan, hade Håkan Johansson passerat hela gänget på yttern, precis som han brukade göra i fornstora dar! Det besvärliga föret bekymrade Håkan, som på förhand berättat att han lagt om hela sin strategi för körningen till detta andra race. Trots det fick han några oroväckande kast, men körde sedan som på räls. Lasse Englund hängde bra med, men som en repris av första racet kom Niklas Mörtsell ångandes upp i fältet. Första läckerbiten var när han kom på två hjul ut på start och målrakan, och innan man hunnit svälja tillbaka hjärtat på rätt plats, hade han ändå fått med sig så hög fart, att han passerade självaste Kjell Persson på yttern av första kurvan! Nu var jakten på Lasse Englund igång igen, och det tog inte länge innan Lasse hade hela backspegeln full av en gul S40, och då Lasse fick ett lurvigt kast, gick Niklas om och började snabbt ta in även på Håkan! Det utvecklades till en rysare, i samband med en varvning, då Håkan blev mer hindrad än Niklas, och precis över mållinjen lyckas Niklas ta sig en liten aning före - och alla trodde att han än en gång hade snuvat nestor Håkan på segern. Men precis innan den eminenta speakern, Claes Lundqvist, skulle utropa dagens vinnare på prisceremonin, meddelade man från tävlingsledningen att det var kört ett varv för mycket, och därmed var det Håkan som varit först efter rätt antal körda varv. Niklas, som i nåt slags eufori lyckades med att köra ytterligare ett varv, fick frågan av Claes om hur det blev såg : - "Men det är ju så jäkla kul", blev svaret från en racer som verkligen vet hur man tar plats i en ärrad racebruds redan överfulla hjärta!

 

Ett stort TACK till Morjärvs MS, för en väl genomförd tävling - nästan väl så snabbt kan jag tycka, för jag hann ju knappt med hälften av vad jag hade tänkt, innan tävlingen var över. Med förhoppning om repris nästa år!

 

Lev å må!

 

2016-03-22
Ber om ursäkt att det tog lite tid innan jag hade allt på plats här i bloggen - planen var att jag skulle varit klar i förrgår eller nåt. Men som sann tidsoptimist vill liksom inte tiden räcka till. Tycker att jag redan lever i 180 knyck, men det blir till att öka farten eller sova mindre - för prioritera bort något vet jag redan att jag inte klarar!
 

Nu stundar Kalix om bara några dagar, och så härligt kalla som nätterna är nu, är jag absolut inte orolig för att tävlingen inte ska bli av! Vi ses väl på Kalixälven på lördag?!

 

Lev å må!

 

 

2016-03-13 Lappnatta

2008 var senaste året Kalix MK´s anrika tävling, Lappnatta, kördes. Det var en del turer som gjorde att kärntruppen i rallyverksamheten, inklusive undertecknad med familj, kände att glädjen med att arrangera försvann. Men tiden fixar mycket, så även minnet på somliga. Robert har pratat nåt år om att han är sugen, och till slut har det nått Ingemar Svenssons öron. Han i sin tur har spridit det vidare, och vipps fick vi erbjudande av ett gäng underbara  människor från NMS Boden, att de skulle hjälpa oss ro iland en tävling. Helt otroligt vilket kunnigt och genomarbetat gäng! Faktiskt låg det mycket i det pappa sa halvt på skämt, när jag tackade Svensson för all hjälp, när dagens tävling var över.
- Vaddå, varför tackar du Jenny?! Det borde ju vara NMS Boden-gänget som tackar Kalix MK som varit med och hjälpt dem på deras tävling!
Det var våran tävling, och vi hade många fantastiska funktionärer ute i skogen och på besiktningen (på besiktningen hade vi dessutom god hjälp av Luleås Råne-folk!). Men förutom Fredrik Tiger som tävlingsledare och Daniel Nyman som domare, hade flertalet i tävlingsledningen NMS Boden som klubbtillhörighet. Men det ser inte jag som ett nederlag, jag ser det istället som att det måste ju vara något som är bra med oss, som gör att alla dessa fantastiska människor vill hjälpa oss! Den tongivande känslan är tacksamhet!

 
Kalle Nilsson i funktionärsväst - han såg ut att trivas ungefär lika
illa som mina hundar i regntäcke!

 

 

Nu till tävlingen. Det var ett kompakt arrangemang, med en sträcka på nästan 1,5 mil, som kördes tre vändor. Sträckan går i princip runt ett skjutfält, så den mer eller mindre utgick från serviceplatsen och gick i mål på serviceplatsen. Nästan så att start- och målbilar såg varandra! Serviceplatsen var dessutom densamma som start- och målplats, med både servering och tidsrapportering (tidkortsbyte varje varv).

Inför tävlingen hade Jan-Olof Renberg berättat för mig, att han och Kenneth Andersson hade pratat om att det aldrig hade hänt, att de båda hade gått i mål med hel bil, samma rallytävling. De två är inte bara klubbkompisar, utan goda vänner även privat.
Kenneth öppnade vassast, och var 12 sekunder före Jan-Olof och Thomas Lahti som var sekundlika på andraplatsen. Men sen var det som om den lede flugit i Jan-Olof, som nu började ta i ordentligt. På SS2 var han snabbast, 5 sekunder före Kenneth, och på SS3 var han 7 sekunder snabbare! Plötsligt befann vi oss i sitsen att Piteå-herrarna var sekundlika! Då inget var angett angående särskiljning i inbjudan, innebar det att SS 1 enligt reglementet avgjorde, och trots sin fantomavslutning, fick Jan-Olof ändå se sig slagen och se Kenneth lyfta Lappnattas vandringspris som äntligen fått dammas av!

 

Thomas Lahti hade inga problem att ta hem GrpH 2 wd, i synnerhet då den på förhand tilltänkta största konkurrenten, Dan Thörnevall, rullade sin Honda efter ca 2/3 av första sträckan. En halv-stygg rullning, utan personskador, men väldigt ovacker bil, tyvärr.

 

 

 

Min egen sängvärmare, Robert Niemi, hade en dag i moll. Han hade länge ångest över vilken klass han skulle köra, men valde till sist GrpH med Alf-Eriks Ascona B. Dock med brasklapp - mekar-Tobbe plockade med Amazonen i morse, för om Asconan skulle gjort som alla andra Oplar i länet gjort den här säsongen, skulle Robert kunna byta till Amazonen och köra 0-bil - för så fin som vägen var ville han inte missa ett enda varv!
På första sträckan trodde han att han lyckats ställa om varvtalsregulatorn, för bilen varvade inte mer än 5500 varv - ganska obra generellt, och i synnerhet på en väg som bitvis var rejält snabb. Nästa vända insåg man dock att problemet snarast låg i bränsletillförseln, för bilen ville fortfarande inte varva, trots att regulatorn nu var stadigt ställd på 7500. På tävlingens längsta raksträcka toppade han 120 km/h, där t o m VOC-bilarna kom över 150 km/h och där åtminstone både Lahti och Renberg knäckte 200-sträcket, är det inte så bra. Så dålig är inte ens en frisk Opel! Det tråkiga i sammanhanget, var att de kurviga partierna gick riktigt bra! Sista varvet försökte man fixa till bränsleproblemet, men det lyckades så där. Dock var det som tog mest tid en snurrning där man dessutom la fast röven i plogvallen när man skulle vända. Här försvann inte mindre än ca 2,5 minuter - suck! Nåja, det var enligt uppgift kul i alla fall, även om humöret var rätt långt ner på skalan ändå.

I VOC blev det som väntat Lasse Johansson i topp, före Alexander Pettersson och Göran Ahlström.

Per "Norrman" Johansson - den här mannen är sååååå välkommen tillbaka till rallyskogen! Han kan
lätt charma den hårdaste gråsten till att le! Den här dagen hade han dock övergett sin vapendragare
Kenneth "Fröhandlarn" Johansson, och lotsade istället Pålacken runt Lomben. Innan start övade han sig
på att säga att Volvo var bra, men Opel dåligt - till skillnad mot vad man annars brukar säga i teamet!
Här måste jag ju inflika en story från veckan inför rallyt. Jag fick ett skämtsamt SMS från högerstolen i Alexander-bilen (där heter man Alexander både till höger och vänster) om att de och Ahlström ville komma och träna på sträckan, för nu jäklar skulle de ge Lack-Lasse (Lasse Johansson) en match! Tiden mot tävlingen gick, men det kom ingen anmälan från Ahlström, och till slut fick jag veta orsaken. Säsongens tredje växellådshaveri fick musten att gå ur de annars alltid lika spralliga och tokiga Boden-gubbarna. Jag skickade PM till Alexander och sa att han får klara sig utan sin klasskollega, men dagen efter hade jag svar. Alexander x 2 åkte till Boden och bytte lådan, utan att Ahlström visste om det! Vissa människor går lite utöver det mesta - så är det bara!

I VOC fick vi även se Kenneth "Fröhandlarn" Johansson, i Thomas Lahtis anrika "LER" (Volvo 940) - en snurrning gjorde att han tappade nästan 2 minuter - men sånt ingår i tävlingen, och jag hoppas sonen Mattias har retat honom att han fick däng! För er som tycker jag låter sarkastisk, så är det med glimten i ögat - för det här är en super-mysig familj, där det tävlas i både det ena och det andra, och verbalt är fadern den mest uttalade tävlingsmänniskan - men Mattias är en ulv i fårakläder - och han går från klarhet till klarhet med sin körning. Med den vinnarskallen höjer jag en varningens flagga!

Ett trevligt återfall, var forna super-junioren Samuel Miettinen - vilken laddning i skogen!!! Jisses, i vägbytet där jag stod, var alla säker på att det skulle komma en plantering - men det blev ett skit-snyggt vägbyte! (på ren svenska).

Roligt återfall var det också i form av Erling Bohman, som köpt Roger Erikssons stiliga Grp H Light BMW - som nu ska bli en renodlad Grp H.

Dagens otursgubbe får jag ju heller inte glömma. Lars-Erik Henriksson kom så långt som till besiktningshallen. Där efterlämnade han reservdelar från sin Peugeot, som Kalle Nilsson lyckades spåra till honom med hjälp av google. Det visade sig att bromsarna höll på att ramla isär, och handduken fick kastas in redan innan den hunnit användas! Vad händer då?! Jo, då kommer hans kartläsare Maria Aldenlöv, och erbjuder sig att vara funktionär! Så hon och hennes sambo, Jens, tog hand om mållinjebilen hela dagen istället. Jag frågade om hon hade nån penna, när de skulle åka iväg. Då vände hon sig om och skrattade:
- Jag har ju rallyväskan!
Dessa Aldenlövare!

 

På mötet inför tävlingen, pratades det om projektor och andra nymodigheter till resultatrapportering, då Fredrik Tiger kläckte ur sig "att kan vi inte ha såna där remsor som vi hade förrut" - alla tittade på varandra och blev så där lagom nostalgiska i blicken - och sen var det spikat! Jag hade lite tankar om vad det skulle bli för reaktioner - men alla jag hörde var idel positiva - för det är verkligen lätt att se, och samtidigt lite spänning när man står och väntar på var en tidremsa ska hängas upp. Man ser bra på långt håll också - oavsett hur mycket silver man har i håret!

 

Efter tävlingen rymde vi ett gäng, och betalade tillbaka lite åt dessa hjältar som ställer upp som funktionärer i skogen. Så det blev åkturer med några snälla rallyförare - vilket uppskattades!
Martin Dahlén kommer nog tyvärr aldrig mer att tycka "pappa är bäst", i alla fall inte bakom ratten - då
han fick chansen att åka med Thomas Lahti en runda! En skaplig efterskotts-present, till Martin som påbörjade
20-talet under veckan före tävlingen!

Jag hade dammat av min gamla faster Maria (som i själva verket bara är ett år äldre än mig, och jätte-ung!) som ställde upp och hjälpte till som sjuksköterska på tävlingen - så henne skickade jag i Thomas Lahtis högerstol.

 

När jag såg Marias leende där hon satt i stolen, vaknade helt plötsligt mitt bortflugna sug efter att åka igen - så jag dristade mig till att inta samma högerstol som henne (om inte annat för att hon inte skulle kunna reta mig att hon hade åkt med skogens konung, men inte jag!) - fy tusan vad skoj det var! Den där karln har koll på vad han sysslar med, och det går inte att komma ifrån : - VOLVO ÄR VOLVO!!!

Stort TACK till alla inblandade i dagens aktiviteter - dvs alla funktionärer, tävlande, publik och vad man kan tänkas ha haft för uppgift. Det var en rolig dag, och jag hoppas Lappnatta är här för att stanna!

 

 

Lev å må!