hnmotorsport

Det är krångligt och påfrestande att vara bilsportutövare i Sverige!

Jag brukar vara den förste att försöka få folk att tänka på sportens bästa, och inte bara att se till sig själv. Men visst, till syvende och sist är det ju inte ens konstigt att var och en är sig själv närmast. Med så många utövare som vi trots allt är i de olika grenarna, är det givetvis självklart att alla ska ha en möjlighet att göra sin röst hörd, men lika självklart att allas åsikter inte kan tillmötesgås.

Det tråkiga är att när någon som verkligen ser till sportens bästa påtalar att något är fel, så är ofta första reaktionen tystnad eller ignorans. Orkar man ta steget vidare och höjer sin röst och börjar få gehör på fältet, då blir reaktionen ofta ilska och motåtgärder. Det sistnämnda i form av hårdare regler eller hot om avhopp eller annat som man oftast inte alls varit ute efter. Oftast är man ute efter en dialog, där båda parter har lika stora öron och lika stor mun, och framförallt lika stor respekt för varandra!

Det är tråkigt att se hur tonen har blivit i flera grupper i synnerhet på facebook, att respekten i många fall försvunnit. Jag säger inte att grupperna är av ondo, det kan vara både positivt och negativt, men i vissa fall är det ren nät-mobbing i mina ögon. Att exempelvis kalla min underbara vän Roger Fransson, cupgeneral i VOC Mekonomen, för ”gestapo” och andra hårda ord som jag inte ens vill komma ihåg, bara för att man inte delar alla hans åsikter när det gäller VOC Mekonomen, är ju bara helt sjukt! Jag har aldrig påstått att jag håller med Roger om allt han säger, vi har haft många givande diskussioner han och jag, där vi båda lyssnat på varandra, men inte säkert att vi varit överens i slutänden ändå. Men inte påverkar det min syn på vare sig Roger som cupgeneral, eller som min vän. Snarast är det väl en styrka att han kan lyssna och ta åt sig, men samtidigt inse att han måste välja vilken väg han ska gå, hur hårt det än kan storma från vissa håll, men alla kan aldrig få sin vilja igenom. Vi är för många individualister, det är ett känt faktum vid det här laget. Sen får man inse att allt inte kan gynna en själv, men om man ser till sporten i stort ser det oftast annorlunda ut. Så har det varit både med Carl-Eric i ledning, och så upplever jag även Roger. Men det här skulle inte handla om VOC Mekonomen, det skulle handla om min älskade bilsport!

Som sagt, jag vill se till sportens bästa, men närmast mitt minne blir så klart det självupplevda. Inse, om ni fortfarande orkar läsa så här långt, att det här handlar i många fall om småsaker. Men lägg ihop det till en summa, och försök sätta er in i hur det känns som enskild bilsportälskande idiot, som trots avsaknad av med född ”guldsked i mun” ändå kämpat för att få vara med! Betänk även att jag nu bara kommer att plocka fram det negativa som hänt under min och familjens bilsport-resa – det roliga övervinner med hästlängder, och är så klart anledningen till att man rest sig efter varje käftsmäll och pungspark (som gjort lika ont för mig som saknar bollar!). Egentligen brukar jag anklaga oss själva internt i sporten för att det är vi själva som får andra att se på vår sport som negativ, det här är ju tyvärr inte positiv historia, men dock kanske en tänkvärd resa för oss som håller på med sporten att själva fundera över vad vi håller på med. Min negativa resa blir ett blogg-inlägg, men min positiva resa håller på att nedtecknas till en hel bok!

När jag som 15-åring äntligen fick börja köra folkrace, var min lycka gjord, och även om det här skulle vara en negativ story kan jag inte låta bli att flika in att det här var något av de roligaste åren hittills i mitt liv! Många av de vänskapsband vi knöt då, finns kvar än idag!
Jag fick låna min morbrors motorcykel-hjälm, en integralhjälm som vägde bra precis kilot, dvs några hundra gram lättare än min pappas jet-hjälm! Jag älskade den hjälmen, snygg som få, läckert lackad i blå metallic. Inte heller behövde jag köra med skyddsglasögon ifall min glasruta skulle får för sig att gå sönder. Men så fick man i styrande led för sig att man inte fick köra i täckta bilar med integralhjälm! När jag ifrågasatte fick jag till svar att det handlade om vikten och att tunga hjälmar var farliga för nacken. Jo, jag hade kunnat köpa argumentet, men då borde man väl ha satt en viktgräns istället?! ”Min” integralhjälm var inte godkänd, trots att den var lättare än min pappa jet-hjälm som var tyngre – logik i det?!
Jag fick då en ny hjälm, en tok-snygg AGV som jag blev sponsrad med av en vän i Härnösand. Det tog ett tag att vänja sig med denna nya sak, jag kände mig lite ”naken”, och dessutom var jag ju nu mer eller mindre tvungen att använda skyddsglasögon. Men det var ju köra jag ville, så självklart la jag inte så mycket energi på ämnet som det låter här. Men det ironiska var, att jag inte hade hunnit avsluta den korta tid som man faktiskt är junior i folkrace, så kom nästa besked på hjälmfronten, nu var det Bilsporthjälmen som gällde.
Kontenta : 3 hjälmar under min juniortid!

Till försvar för bilsporthjälmen kan jag säga, att när man vant sig med hörselkåporna, var det en väldigt skön hjälm. Även här var det lite skumt vid införandet av hjälmen – man satte nu en viktgräns för hjälmar, men den gränsen var högre om man hade en hjälm med intercom! Hmmm… Sen när har intercom en stärkande funktion på nacken? Om nacken ansågs klara den högre vikten med intercom, så borde väl det förnuftiga ha varit att lägga viktgränsen på den nivån, och så hade det inte varit något konstigt med det. Jag hade en insändare i Idrottsbladet om detta, men fick aldrig nåt gehör. Liten skit-unge som man var. Men jag anser fortfarande än idag, som halv-tant, att jag hade rätt i min åsikt på området, något som inte blev mindre stärkt när jag skaffade mig min sjukgymnast-utbildning.

Tåget går vidare, men det behövde inte tuffa särskilt långt.
Det året jag fyllde 19, 1994, fick jag en rallycrossbil av mina föräldrar. Inte den bästa på marknaden, för de pengarna har vi aldrig haft, men gissa om min lycka var gjord?! Jag som alltid drömt om rallycross. Det var en Volvo 142 med chassi nr 313 (Kalle Anka har reg nr 313 på sin bil).
Min debut blev i Jokkmokk, men den blev inte särskilt lång. Redan på träningen krökte jag en vevstake, som än idag hänger på min vägg som en tavla. Men med så många hjälpsamma i min omgivning, så fixades grejor från när och fjärran och det skruvades hela natten. På söndag morgon stod jag redo för heat-körning. Det gick ett varv, men sen gick det som alla hade trott, haveri igen. Men min debut var gjord, och i min värld var framtiden ett ljust hav av möjligheter och massor av rallycross!
Men så blev det så klart inte. Nu var det dags att förbjuda lite bilar, det var ju pinsamt att PV´n fortfarande skördade framgångar, och att Volvo inte fick fram några nya bilar som kunde slå den. Så sa man i alla fall, sanningen vet jag inte.
Men jag var för hungrig och sugen på mer, så jag och min supportande familj spottade i nävarna och begav oss in i garaget hela den vintern, och den 17 Maj 1995 stod min pärla, en Volvo 242, nästan redo för debut. En debut som inte blev nästgårds direkt, utan i Tomelilla i Skåne, den 20 Maj. Jag minns att vi stannade till på Biltema och köpte de sista tillbehören för att jag skulle kunna köra. Inte ens provat bilen – man var rätt galen på den tiden. Men bakom en del av den galenskapen, låg nästa steg i mitt negativa tåg. Under den här tiden hade man börjat nagga på tjejklassen i rallycross. Man hävdade att det fanns för många SM-tecken, att RF sagt ifrån att man måste se över armadan. Vid färre startande än 12, skulle SM´et ryka – och det hotet stod vi med från tävling till tävling. Vilka andra dårar än jag vågade bygga bil under de premisserna? Typ ingen! Om man helst hade kunnat säga vid säsongens början, att ni får det här året, men sen utvärderar vi och ser om det finns någon framtid. Men icket, kniven mot strupen varenda tävling var det.

Sen plockades SM för tjejerna, och man försökte ett år med RM, med då var vi verkligen få och det förstår jag att det inte var mycket att bygga på. Jag fortsatte köra på DM-nivå, men även där var det hela tiden prat om andra klasser som vi skulle satsa på, etc, etc. Så när jag då träffade min rally-gubbe, blev det att kliva över till högerstolen istället. Dock var det inget självvalt att sluta, utan än en gång kom man på att jag hade för ”gammal” bil, men om vi bytte bakskärmar till den nyare modellen skulle det vara ok. Projektet påbörjades, men det slutade med att bilen såldes till Kiruna.
Men rallycrossen var fortfarande mitt hjärtebarn, trots att det var i rally allt började med pappa (men det är en annan story, som kommer i min bok). Pappa fortsatte ju att köra, och efter några år fick vi Robert att inse vilken pärla pappa hade, och efter ett inhopp i Asconan 2005 i Sorsele, blev både han och vi såld på Back SM. Där levde vi livets glada dagar ett antal år, men efter ett tag insåg vi att våran klass, RC 2400 cc, ofta var störst jämte rally, med god konkurrens och härliga fighter, kändes styvmoderligt behandlad utan SM-värdighet. RM var helt ok för oss som var med, vi hävdade att det handlade om hur man säger det, typ Svensk Riksmästare är väl inte så fel det heller. Men då vi insåg att man inte ens får poäng till ”stora grabbars märke” för RM-meriter, fick vi upp ögonen för vad förbundet ansåg om klassen. Vi började då kämpa för SM-värdighet, mycket även för att det fanns RC-åkare i klassen som visade intresse om det kom ett SM-tecken.
Det var mycket tjaffs under de här åren, och vi fick många hugskott tillbaka. Som slutvinjett kom det en riktig kalldusch – japp, ni får SM, men då får inga ”gammelbilar” vara med! Ungefär halva klassen som det hade sett ut fram till denna dag, var alltså eliminerad. Jag räknade ut att av armadan vi hade i distriktet som tävlade i RC, för detta gällde även med ett SM-tecken till RC, så skulle det drabba nästan 60%! Det här var något vi fick veta efter avslutat säsong, ca en vecka innan ett möte då det skulle spikas. Vi gjorde en namninsamling via telefon, och fick ihop en bra bit över 100 namn på denna korta tid. Men vi fick bara svaret att det var för sent, det var redan spikat. Ett besked man fick i början av november 2009, som skulle träda i kraft i januari 2010… Då gick luften ur oss kan jag säga.
Till skillnad mot vad många uppenbarligen trodde då, är det inte riktigt ”bara” att ”slänga” över inkromet från en bil till en annan, och framförallt inte gratis heller!
Vi jobbade fram en dispens, och fick gehör i klassen  och hos vår back-ansvarige, så backen valde att åka med RM även 2010 och därmed fick gammelbilarna vara med. Vi var med, och vi försvarade vårt guld, men sen gick luften totalt ur vår bubbla.

Även annat tjaffs har förekommit, som när man helt ville frångå SM-reglementet i Backe och låta ett parallell-race i Västerås ingå med helt andra regler. Men då stod vi eniga i backen, och när undertecknad var uppe på juridiska för rådfrågning, fick vi äntligen gehör, och kom i alla fall fram till en kompromiss.

Jag medger att den oenighet som många gånger uppstår på fältet, pga de individualister vi faktiskt är, ställer till det och åtminstone inte underlättar för våra styrande. Men en fungerande dialog mellan styrning och fält hade underlättat massor.

Men tro inte att krånglet är slut där. Det kommer mera.

Efter en tid i träda, vaknade så klart det slumrande suget igen. Med Amazon djupt ingrott i våra gener och hjärtan, såddes ett frö och utvecklades till en plan och ett förverkligat bygge till Appendix K. Gigantiskt många timmar plöjdes ner, och i Juni 2013 stod bilen klar. När en vän till oss besiktade två veckor före oss, behövdes inte sprinkler i bilen, men när vi besiktade blev vi tvungna att sätta in ett sånt. Under hösten blev det kravet framflyttat igen – innebär att det förmodligen inte var just någon fler än vi som fick det kravet på oss. Tror det idag står att bilar som ny-besiktas måste ha det, men tror inte att de som redan är besiktade har tvingats sätta in det än. Idag känns det som en parentes, det är ju trots allt bra att ha om det skulle börja brinna en gång. Men visst är det lustigt hur vissa av oss ska drabbas av det mesta?! Framförallt – hur genomtänkta beslut är det man kastar ur sig av och till egentligen?!

Nåväl, vår Amazon blev godkänd och klar, så Robert åkte förbil på Kanonrundan i Boden för att testa grejorna lite. Reg-plåtarna kom samma vecka som tävling, så några större test hanns inte med så klart. Sen var det inte fler tävlingar förrän efter jul, då vi i runt 30 minusgrader fick en genomkörare och en klass-seger.
Sen kom nya gemensamma regler – nu var det dags för ny overall, ny hjälm, HNRS (skydd), nytt underställ och fan och hans moster.
När det påtalades om vilka kostnader detta innebär, sa vissa viktig-pettrar att ”det är bara att köpa lite färre däck så har man råd”. Tjena, vi åker med min svågers IsSM-vinnare från 1997, svårt att ha mindre däckbudget än vi då. I vårt fall handlade det inte om ”några” tusenlappar heller, utan i runda slängar drygt tretti lakan eftersom vi var två om potatisen.
Jag var själv väldigt skeptisk och på krigsstigen mot HANS-skyddet som alla pratade om, vilket jag fortfarande är, tror inte det funkar bra i rally! Men som tur var gjorde Hybriden sig gällande på marknaden, och den tror jag mycket på! Dock kostar även den pengar, och jag tror på frivillighet och att man själv kan få ta konsekvensen för sitt säkerhetstänk och agerande.  Är det frivilliga saker kan man investera över tid, och kanske ex välja att vänta med nya overaller, etc, etc. Dessutom hade det varit fullt möjligt att använda befintliga hjälmar om man kompletterat dem med fäste för skyddet, men givetvis blev inte det tillåtet. Gnäll, sa många – ja, kanske det, men även verklighet för många som inte har obegränsade ekonomiska möjligheter!

Här kom Ola Strömberg på sin vita springare som en räddare i nöden, och efter halva säsongen kom en ko-vändning från förbundet, som släppte overaller, underställ och skydd i de nationella rallyklasserna. Äntligen ett gehör, efter så många år.

Nu hoppades man på lugn, men då började det storma igen, och riktigt mycket på sina håll. Känns väl som att vi är hyffsat skonade i Appendix, men givetvis blir alla påverkade.
Vi har ju även vår VOC 940 som vi haft några år och tävlat sporadiskt med – och folk får säga vad de vill, men med den bilen i den klassen, har det inte varit nåt krångel alls. Inte en massa fördyrande måsten, utan klara och lättfattliga regler, men korta och raka beslutsvägar med nära dialog mellan ledning och fält. Som sagt, inte alltid överens, men klart nöjd!

Jag har säkert glömt nåt, och en hel del har jag utelämnat för att det ska bli någorlunda hanterbart, men nu är jag trött i fingrarna, och jag misstänker att somliga av er gett upp för länge sen. Men det här var min lilla story, och jag tror inte den är unik. Sen funderar folk över varför deltagarantalet sinar – hmmm… sug på den!