hnmotorsport

2013-01-13

Dags för årets första bloggning!
Igår var det rally i Råneå, klassiska Månstråket, på riktigt klassiska vägar! Stor eloge till Ban-chef Kent Larsson, som jag misstänker att har haft ett långt finger med i spelet! Upplägget var Hällkölen, Hedhusdamnet och Tippen, men det här året var det gamla, superfina varianten av Hedhusdamnet! Den är så jäkla fin, att tävlingen gott kunde ha varit en Sikfors-variant med tre vändor enbart på den är vägen! Den är snabb, inga dum-nypande kurvor, bred och fin väg som man kan nyttja spårval på, knappt ett gupp på hela vägen – godis helt enkelt!

Hällkölen tillhör normalt mina favoriter. Men nån jäkla timmer-bil har nött på så det var spårigt, trots som vanligt excellent plogning av Lennart Ahlbäck. Att inleda en sträcka med långa raksträckor, där man står på tvären ibland för att det jazzar på, var ingen bra inledning för min mage. Sen då lägga till våra numera 16 år gamla Lappi W3, gjorde att vi bara flöt ovanpå underlaget även resten av sträckan, så jag var inte i jätte-fin form när vi kom i mål. Robert däremot, han sken som en sol, som vanligt!

Många silverrävar på plogkarmen, och nästan så man kunde se leendena som spred sig bland allt mer grånande mustascher och skägg, trots att man hade nog att hålla sig kvar i stolen på Amazing! Toppen-bild av herr Gezelius, som makat sig ut i skogen, dagen till ära!

Den skumma vintern gjorde att det var länge sen man varit med en sämre upplaga av Tippen (Blåsberget). Guppig är den alltid, men nu var det riktigt råa varianter av både gupp, sprätt och kanter.
Plötsligt ropar Robert till:
- Hör du orrtjäderhöna, flytta på dig!
Det blir tvärnit, för Robert är lika stor djurvän som jag. Tack och lov verkade pippin av okänt slag ha förstått sitt eget bästa, och flaxade över plogkarmen på ett ögonblick, och vi kunde stå på igen.
En bit in på sträckan börjar bilen uppträda ännu oxigare än den kan göra när den är vrång, och när vi på transport till servicen testar den, inser vi att den tok-drar till höger vid inbromsning. På service-platsen visar det sig att halva framvagnen släppt, och höger-hjulet hade rört sig så till den grad att det blivit en liten buckla på grenröret. Men super-service med pappa som stod för att äta, fika och lysa med ficklampa, och Palle ”Ferdinand” Jönsson med verktyg i högsta hugg, innebar att vi var i tid till SS4.
Hällkölen igen…
Det här varvet var det faktiskt bättre fäste, men av nån anledning började jag må ännu sämre än första varvet, förmodligen för att ingen åk-sjuka springer ut genom fönstret på noll-tid, i synnerhet inte när den får fortsätta att skumpa rallybil x antal timmar från när den uppträdde. Robert har nog aldrig haft så tyst i bilen som på transporten till Hedhusdamnet. Han försökte prata och analysera sträckan, medan jag satt och övertalade den lilla kexchoklad-biten att stanna kvar i min mage.

Hedhusdamnet igen då, godis-vägen, och det kändes jätte-bra, trots att jag mått så himla dåligt inför den. Dessutom tog Robert det väldigt mycket lugnare, åkte 16 sek långsammare än första varvet, trots att vi inte hade några fadäser eller att sträckan blivit sämre. Han är bra omtänksam min karl!
Trots det kände jag när vi kom ut på transporten, att nu är det kris, så Robert stannade och jag klev i rask och oväntat smidig fart ur stol, bälte och bur till bågen. Lite kaskad-kräkningar, tillbaka in i stolen och till service.
Japp, så kan livet vara för en knäpp kartläsare som inte inser sitt eget bästa – men vad gör man när man tycker att det är så förbaskat skoj och dessutom inser att man åtminstone inte är fullständigt hopplös på den man gör?!
Inför denna sträcka, hade vi ett konstigt tjutande ljud, så till den grad att Robert var ut och kollade att generatorremmen satt där den skulle. På service efteråt fann vi att generatorn satt lös pga att bulten hade gått av, vilket så klart fixades (vi hade med EN bult av rätt längd!). Detta hade förmodligen också hänt på Tippen första varvet, insåg vi när vi åkte iväg och upptäckte vilka bra lysen vi plötsligt hade fått. Dessutom verkar det stämma rätt bra att jag ibland upplevde att pärlan gick orent på höga varv på Hedhusdamnet. Jag kan ju inget om sånt här, men har en fixering på motorljud sedan barnsben. När inte generatorn laddar, och bilen enbart drivs på ström från batteriet, blir spänningen aningen lägre, fick jag lära mig igår. Det innebär att tändningen inte fungerar på topp, och bilen kan gå orent, vilket jag också upplevde vi något enstaka tillfälle på toppvarven. Super-mek man är va`?! Skulle inte tro det!

Dags för Tippen igen, och nu mådde jag faktiskt ganska bra, men väldigt matt dock. Var total-tom i hjärnan, så jag fick rent ta hjälp för att räkna ut vår transport-tid. Helt otroligt otäckt vad slut man kan bli!
Det här varvet tog vi det lite lugnare, för att inte hoppa sönder bil-stackaren igen. Men attack var det så klart i alla fall, svårt med annat eftersom Robert verkligen älskar att köra rallybil! Gick bra hela vägen, ända till de folktätaste kurvorna ca 500 m från mål, när Robert laddar för att bjuda på rejäla uppställ i den härliga kurvkombinationen – böööööhhhh. Total-fall i källaren, trodde jag, men det var ingen växelmiss, fanns nämligen ingen 2:a! Växellådshaveri – jäklar! Dyr-lådan! Men på 3:an och 4:an kom vi i alla fall i mål, bara 10 sek efter vår tid på första varvet! Då visar det sig att det är spakstället vi har hoppat sönder detta varv, så när vi ska iväg från målet får Robert böja sig fram och växla med en liten växelspak som sitter i princip under instrumentbrädan.
Man får nämligen inte byta till kort växelspak a´la den variant man åker med i exempelvis Volvo 142, men däremot får man bygga eget spakställ – skumma regler, men verklighet i Appendix K! Vårt spakställ är dock super-fint, byggt av en drygt 70-årig gubbe i Stockholm som brinner för det här med gamla bilar och en gång varit guru på Volvo! Men det går att laga det med. Krävs väl några timmar i garaget för att åtgärda allt som ställdes till med, men tack och lov inget som kostar annat än svett!

Thomas Lahti / Tomas Wikström vann rallyt, och fröjdade publiken i skogen än en gång. Men det som var mest anmärkningsvärt, var att pojkspolingen Alexander Pettersson, som knappt kört en handfull tävlingar, slog till med en TOTAL fjärdeplats i tävlingen! En C-förare i VOC!!! Huka er soldater, här kommer en beväring som snart blir general!

Thomas Lahti / Tomas Wikström - underbara uppställ med sinnessjukt snygg pärla! Foto : Gezze

Emil Johansson och Alexander Pettersson - vad komma dessa två att åstadkomma i vinter?! Foto : Gezze

Super-trevliga sträckfunktionärer, som skötte sig på samma lysande vis som folket i Sikfors.
Dock är det nog bara att inse, att upplägget i Sikfors funkar bättre för min mage. Korta transporter, långa servicetider så maginnehållet hinner lägga sig på plats, och lagom mycket SS. Dessutom vill vi i dagens generation, med många från gårdagens och även förrgårdagens generation gärna ha noter. Mycket SS är alltid populärt, men med dagens sinande deltagarantal, kanske det är bättre att dra ner på sträckantalet. Dels för att minska behovet av funktionärer och utgifter med plogning, samt att i frånvaro av tillgång till notskrivare, låta ekipagen få en chans till egen rekognocering.
Men det är min åsikt, som jag förvisso vet att flera delar, men var å en må styra sin egen tungas framfart!

Idag är det rally i Morjärv, men själv är jag hemma. Räcker gott med en tävling per helg, i synnerhet när man ska må som jag mådde igår. Dessutom visade våra hundar med tydligt kroppsspråk, att idag ville de bestämt ha matte på hemma-plan. Pirelli la sig rent över mina ben i sängen, som för att hålla mig kvar på rätt ställe. Mina tappra soldater, Robert och pappa, steg däremot plikttroget upp i arla ottan. Robert ska åka med Erik Wiklund, medan pappa är service-chef. Låter stort va`?! Men lugn, jag har anlitat Palle "Ferdinand" Jönsson till barnvakt åt pappsen även idag - så både han, Robert och Erik är i trygga händer!

Lev å må!