Pappas bravader, del 1
2011-07-03
Idag återuppstår Rally Grusslingan i Luleå, efter att ha legat i träda i 10 år. Vandringspokalen har fått bo hos Brage Lundmark i 10 år nu, snacka om att han fick bättre lön för sina mödor än de som vann 2000! Gissa vem som vann då? Jo, det gjorde ju världens bästa Robert, med nåt pucko i högerstolen som knappt gjorde nån nytta alls på den tiden. Skulle väl möjligen ha varit att räkna tider då, men hade det varit nödvändigt hade chaffisen klarat även det, och hittade till vägarna gjorde han ju definitivt på din forna hemma-plan i Luleå. Man får nog ändå säga att det var tur nån hittade på det här med noter, så vi till höger fick ett värde vi med! (ler)
Robert och pappa har åkt för att bevista arrangemanget, och jag hoppas det blir lite lagom varmt, och alldeles fantastiskt super-trevligt. Det unnas alla på plats, trots att jag får vara hemma och vara hund-mamma. Låter jag bitter? Det är inte meningen. Visst kan det kännas lite jobbigt att missa lukten av en GrpH Volvo eller Ascona, och framförallt att inte få träffa vänner man inte sett på minst ett år. Men aldrig så att jag skulle ångra att vi begav oss in i äventyret som 7-hundsägare. Det går upp och det går ner, men vi har aldrig ångrat en minut!
Eftersom jag ändå inte kan göra annat än att sitta här och invänta resultat, hur gärna jag än vill kan jag ju inte påverka annat, tänkte jag att jag skulle börja dela med mig av min pappas galna äventyr genom åren. Det kommer inte på något vis att bli i kronologisk ordning!
Världens bästa pappa! Min pappas mål med motorsporten har alltid
varit att ha så mycket skoj man bara kan, och det har han också
haft, även om det varit stolpe ut lite nu och då...
För det första kan jag ju berätta det här med hans "dumma, blåögda, blondin" till dotter, som fick växa upp i tron om att tallar kunde hoppa ut på vägen! Jajamen, för så hände det med jämna mellanrum. Det sa min pappa, och pappor har ju alltid rätt! Eller...?!
Lappnatta, är en anrik tävlingsföreteelse i Kalix, som pappa aldrig fått njuta särskilt mycket av. Klassiska hoppsträckan på Kamlunge har många pratat mycket om. Men den kördes aldrig som SS1, så den fick pappa aldrig prov-köra... Han har kört Lappnatta sju gånger, men knappt avklarat sju sträckor... Den värsta Lappnatta-upplevelsen, som även blev den sista (pappa själv hävdar att det inte är sista utan senaste...) har jag inte fått slutet på storyn förrän i modern tid, då Bo-Göran "Boggie" Carlsson berättade deltaljer som undlåtits oss förrut. Året var 1985, och numera klassiska Målsbäcken-sträckan kördes som SS1. Det var en längre variant av sträckan, med en körtid på närmare 12 minuter. 400 meter in på sträckan kom den FÖRSTA avåkningen. Men de hade så tur att bärgaren kom för fort in på sträckan och drog upp dem, och givetvis lyckades man övertala bärgar-killen, en klubbkompis, att stå kvar och knipa käft, och så drog man iväg igen. Boggie försökte förtvivlat förklara att de bara hade någon minut på sig att klara maxtiden, men pappa sa sitt klassiska att "det kan gå". Trots att körtiden på sträckan var runt 12 minuter... Vad som hände rätt snabbt igen, känns nästan överflödigt att skriva, men för er som har lite för stora förhoppningar om era medmänniskor, måste jag väl meddela att det blev ännu en avåkning. När så bärgaren än en gång kom och drog upp dem, klev pappa in till HÖGER i bilen och sa till Boggie att han fick köra i mål! Känns som ett oväntat klokt beslut av min kära far i rally-sammanhang! Mindre skoj var det väl, att det här blev pappas sista rally-tävling, men mer skoj då att här tog rallycross-satsningen fart istället. Här hade man gått och väntat på att fylla 13 år för att få åka kartis, men jag han inte ens fylla 10 så lades karriären på is...
Pappas första kartis, Stefan Forsberg, finjusterar lite...
Under en period körde pappa med två bilar; rallycross på sommarn
med den här bilen som inköptes av klubbkompisen Lasse Englund, och
is på vintern med både den gula rally-Amazonen i rallyklassen och
den här bilen i rallycrossklassen. Kunde bli rätt hektiskt ibland...
Så hektiskt att han knappt han pinka, vilket var anledningen till att
han i hastigheten drog sönder dragkedjan på overallen just innan
start, och det enda som stod till buds var en rulle silvertejp! "Det som
inte går att laga med silvertejp är trasigt!"
För att fortsätta på Kalix-temat, och ge er en lite positivare bild av min käre far, så har vi även kört något som hette "Expo-labyrinten", något som senare döptes om till "Rally MonteCalix" (döpt av ordflänge Boggie Carlsson, med åsyftning på Rally MonteCarlo). I det skördades många klass-segrar, och vid något tillfälle hade herr H rent av delade sträcksegrar med självaste Anders Jonsson och Kenneth "Fröhandlarn" Johansson! För er som inte vet det, finns en bokserie som sträcker sig från slutet av 60-talet och fortfarande utkommer varje år; Årets Bilsport. I en av dess upplagor finns en resultatlista som man borde sätta i förgylld ram, nämligen det där det står :
C-special : 1:a Henry Hapasari, Volvo Amazon 2:a Henrik Morin, Volvo Amazon
Det ni! Det står ingenstans att det var Henriks första tävling, och vad spelar det för roll egentligen? Henrik kom att bli en av mina största idoler i rally-cirkusen, så det är något jag är stolt över!
Sen finns det ju något som heter Kanonrundan, och trots att sommaren varit pappas gebit, blev det aldrig nån målgång där heller. Men här får man faktiskt skylla en hel del på tekniken. Själv minns jag när jag och mamma körde service åt honom 1984. På service innan sista sträckan, meddelade pappa att han hade nåt missljud bakifrån, men att han skulle försöka lunka sig i mål, om inte annat bara för att kunna säga att han genomfört en Kanonrunda. Men han hant inte många hundra meter från service, så rasade bakaxeln. Det blev sista försöket med Kanonrundan.
Dessförinnan hade man ett år fått bryta efter nio genomförda SS, pga en trasig fläktrem. Folk runt omkring tyckte att "hur kan man vara så dum att man inte har med en reserv". Pappas replik lät inte vänta på sig :
- Hade jag haft en så hade det ändå inte hjälpt, för då hade jag lånat den till Hasse Borg!
Det konstigaste felet man haft i historien, var också på Kanonrundan. Bilen ville inte varva mer än 4000 varv, då dog den. Då man även kört sönder avgassystemet så trodde man det kunde vara orsaken, men så var inte fallet. Efter många om och men, och förmodligen en hel hög svordomar i garaget, så hittade man felet. Det visade sig att när man kom upp i runt 4000 varv vickade motorn sig tillräckligt mycket för att lyfta av kabeln från tändspolen! Ni förstår, min far är nog en av upphovsmännen bakom "Murphy´s Law"; - If anything can go wrong, it will go wrong! Med den lilla skillnaden att min far är en obotlig optimist!
Jag och pappa på Anderstorp Formel 1 1978
Förhoppningsvis ska jag förse er med lite rally från moderna tider under dagen, men "Pappas bravader" kommer igen!
Idag återuppstår Rally Grusslingan i Luleå, efter att ha legat i träda i 10 år. Vandringspokalen har fått bo hos Brage Lundmark i 10 år nu, snacka om att han fick bättre lön för sina mödor än de som vann 2000! Gissa vem som vann då? Jo, det gjorde ju världens bästa Robert, med nåt pucko i högerstolen som knappt gjorde nån nytta alls på den tiden. Skulle väl möjligen ha varit att räkna tider då, men hade det varit nödvändigt hade chaffisen klarat även det, och hittade till vägarna gjorde han ju definitivt på din forna hemma-plan i Luleå. Man får nog ändå säga att det var tur nån hittade på det här med noter, så vi till höger fick ett värde vi med! (ler)
Robert och pappa har åkt för att bevista arrangemanget, och jag hoppas det blir lite lagom varmt, och alldeles fantastiskt super-trevligt. Det unnas alla på plats, trots att jag får vara hemma och vara hund-mamma. Låter jag bitter? Det är inte meningen. Visst kan det kännas lite jobbigt att missa lukten av en GrpH Volvo eller Ascona, och framförallt att inte få träffa vänner man inte sett på minst ett år. Men aldrig så att jag skulle ångra att vi begav oss in i äventyret som 7-hundsägare. Det går upp och det går ner, men vi har aldrig ångrat en minut!
Eftersom jag ändå inte kan göra annat än att sitta här och invänta resultat, hur gärna jag än vill kan jag ju inte påverka annat, tänkte jag att jag skulle börja dela med mig av min pappas galna äventyr genom åren. Det kommer inte på något vis att bli i kronologisk ordning!
Världens bästa pappa! Min pappas mål med motorsporten har alltid
varit att ha så mycket skoj man bara kan, och det har han också
haft, även om det varit stolpe ut lite nu och då...
För det första kan jag ju berätta det här med hans "dumma, blåögda, blondin" till dotter, som fick växa upp i tron om att tallar kunde hoppa ut på vägen! Jajamen, för så hände det med jämna mellanrum. Det sa min pappa, och pappor har ju alltid rätt! Eller...?!
Lappnatta, är en anrik tävlingsföreteelse i Kalix, som pappa aldrig fått njuta särskilt mycket av. Klassiska hoppsträckan på Kamlunge har många pratat mycket om. Men den kördes aldrig som SS1, så den fick pappa aldrig prov-köra... Han har kört Lappnatta sju gånger, men knappt avklarat sju sträckor... Den värsta Lappnatta-upplevelsen, som även blev den sista (pappa själv hävdar att det inte är sista utan senaste...) har jag inte fått slutet på storyn förrän i modern tid, då Bo-Göran "Boggie" Carlsson berättade deltaljer som undlåtits oss förrut. Året var 1985, och numera klassiska Målsbäcken-sträckan kördes som SS1. Det var en längre variant av sträckan, med en körtid på närmare 12 minuter. 400 meter in på sträckan kom den FÖRSTA avåkningen. Men de hade så tur att bärgaren kom för fort in på sträckan och drog upp dem, och givetvis lyckades man övertala bärgar-killen, en klubbkompis, att stå kvar och knipa käft, och så drog man iväg igen. Boggie försökte förtvivlat förklara att de bara hade någon minut på sig att klara maxtiden, men pappa sa sitt klassiska att "det kan gå". Trots att körtiden på sträckan var runt 12 minuter... Vad som hände rätt snabbt igen, känns nästan överflödigt att skriva, men för er som har lite för stora förhoppningar om era medmänniskor, måste jag väl meddela att det blev ännu en avåkning. När så bärgaren än en gång kom och drog upp dem, klev pappa in till HÖGER i bilen och sa till Boggie att han fick köra i mål! Känns som ett oväntat klokt beslut av min kära far i rally-sammanhang! Mindre skoj var det väl, att det här blev pappas sista rally-tävling, men mer skoj då att här tog rallycross-satsningen fart istället. Här hade man gått och väntat på att fylla 13 år för att få åka kartis, men jag han inte ens fylla 10 så lades karriären på is...
Pappas första kartis, Stefan Forsberg, finjusterar lite...
Under en period körde pappa med två bilar; rallycross på sommarn
med den här bilen som inköptes av klubbkompisen Lasse Englund, och
is på vintern med både den gula rally-Amazonen i rallyklassen och
den här bilen i rallycrossklassen. Kunde bli rätt hektiskt ibland...
Så hektiskt att han knappt han pinka, vilket var anledningen till att
han i hastigheten drog sönder dragkedjan på overallen just innan
start, och det enda som stod till buds var en rulle silvertejp! "Det som
inte går att laga med silvertejp är trasigt!"
För att fortsätta på Kalix-temat, och ge er en lite positivare bild av min käre far, så har vi även kört något som hette "Expo-labyrinten", något som senare döptes om till "Rally MonteCalix" (döpt av ordflänge Boggie Carlsson, med åsyftning på Rally MonteCarlo). I det skördades många klass-segrar, och vid något tillfälle hade herr H rent av delade sträcksegrar med självaste Anders Jonsson och Kenneth "Fröhandlarn" Johansson! För er som inte vet det, finns en bokserie som sträcker sig från slutet av 60-talet och fortfarande utkommer varje år; Årets Bilsport. I en av dess upplagor finns en resultatlista som man borde sätta i förgylld ram, nämligen det där det står :
C-special : 1:a Henry Hapasari, Volvo Amazon 2:a Henrik Morin, Volvo Amazon
Det ni! Det står ingenstans att det var Henriks första tävling, och vad spelar det för roll egentligen? Henrik kom att bli en av mina största idoler i rally-cirkusen, så det är något jag är stolt över!
Sen finns det ju något som heter Kanonrundan, och trots att sommaren varit pappas gebit, blev det aldrig nån målgång där heller. Men här får man faktiskt skylla en hel del på tekniken. Själv minns jag när jag och mamma körde service åt honom 1984. På service innan sista sträckan, meddelade pappa att han hade nåt missljud bakifrån, men att han skulle försöka lunka sig i mål, om inte annat bara för att kunna säga att han genomfört en Kanonrunda. Men han hant inte många hundra meter från service, så rasade bakaxeln. Det blev sista försöket med Kanonrundan.
Dessförinnan hade man ett år fått bryta efter nio genomförda SS, pga en trasig fläktrem. Folk runt omkring tyckte att "hur kan man vara så dum att man inte har med en reserv". Pappas replik lät inte vänta på sig :
- Hade jag haft en så hade det ändå inte hjälpt, för då hade jag lånat den till Hasse Borg!
Det konstigaste felet man haft i historien, var också på Kanonrundan. Bilen ville inte varva mer än 4000 varv, då dog den. Då man även kört sönder avgassystemet så trodde man det kunde vara orsaken, men så var inte fallet. Efter många om och men, och förmodligen en hel hög svordomar i garaget, så hittade man felet. Det visade sig att när man kom upp i runt 4000 varv vickade motorn sig tillräckligt mycket för att lyfta av kabeln från tändspolen! Ni förstår, min far är nog en av upphovsmännen bakom "Murphy´s Law"; - If anything can go wrong, it will go wrong! Med den lilla skillnaden att min far är en obotlig optimist!
Jag och pappa på Anderstorp Formel 1 1978
Förhoppningsvis ska jag förse er med lite rally från moderna tider under dagen, men "Pappas bravader" kommer igen!
Kommentarer
Trackback
