hnmotorsport

2015-11-04

Idag måste jag göra ett inlägg som inte har med motorsport att göra – eller också kanske det delvis har det, om man kör den långsökta kopplingen att det är en mansdominerad sport.
Jag läste ett delat inlägg på facebook, som jag inte tänker dela här, för det förtjänar inte att få den uppmärksamhet jag är övertygad om att tjejen som skrev det är ute efter.
Kort sammanfattat så hade hon skrivit att hon anser att farsdag borde avskaffas, för att så många män inte förtjänar en sådan dag. Jag hade förväntat mig att fortsättningen i inlägget skulle handla om män som fysiskt eller psykiskt gjort sina barn illa – men istället kommer en lång harang om att karlar inte gör hälften hemma, inte kliver upp på natten när barnen gråter, inte skjutsat till träningar, etc, etc, etc.
Kort och gott, hon hade beskrivit min pappa, nästan på pricken!
Låt mig beskriva min ”hemska” pappa :
Han har aldrig förstått vitsen med en dammsugare, förrän han blev upplyst om att rören passade perfekt som kylarrör i Asconan när vi bytte till Volvo-motor, där de förövrigt sitter kvar än och glänser så fint.
Han kan laga mat – typ steka korv och ägg, och han säger själv att ”det är ingen konst att steka korv, konsten är att få lös dem från pannan”.
När mamma hamnade på sjukhus, medan jag ännu bodde hemma, så delade vi på sysslorna – han stökade och jag städade, jag lagade mat och han åt – var man på rätt plats liksom!
Men samtidigt så dammade han mattor för första gången på de 17 år han och mamma hade varit tillsammans vid den tiden (idag är det 41 år) – det är enda gången det har hänt, men å andra sidan, vi kommer ihåg det än!
En annan gång när mamma blev sjuk, så försökte han ta hjälp av grannen Erik, för att få igång diskmaskinen, men då inte de två lyckades med gemensamma krafter, blev jag inringd som livlina – och det slutade med att vi gemensamt ändå fick ringa mamma på sjukhuset för att hitta diskmedlet som hon hade ”gömt”.
En annan gång kom han in hemma och såg förvirrad ut. Jag stod och pratade med rallycrosskompisen Katarina Sjögren (numera Strömberg) och frågade vad han sökte. Svaret blev –”Sopsäckar! Hon sa att de är i städskrubben, men var är den???”. –”Där du har dina öl”, svarade jag , och jag lovar att det var en som skrattade gott i andra änden av telefontråden, och kommenterade att –”Det kunde man ju förstå, att Henry inte har koll på var städskrubben är!”. Pappas svar på min kommentar gjorde inte att Katarina skrattade mindre : -”Vem har lovat henne att ha städsaker i barskåpet?!”
Det var en kort beskrivning av den pappa som den här tjejen alltså tycker att vi ska förakta. Nu tänker jag fortsätta att beskriva samma pappa, inte ens en annan del av honom, utan samma underbara, tokiga, knäppa pappa :
Han var jämt borta när jag var yngre, i synnerhet när jag var liten då han jobbade som resande reparatör i skogsmaskinsbranschen. Jag saknade honom, absolut! Vid ett tillfälle saknade jag honom extra mycket, och lyssnade på ett barnband med sånger (ni vet ett sånt kassettband, som dagens ynglingar inte ens har sett) . Tonerna av ”Pappa kom hem”, som jag kallade den, men den heter väl egentligen ”Brevet från Lillan”, fyllde rummet, och plötsligt kommer min pappa in genom ytterdörren! Helt oplanerat, inget som vi visste om! Gissa om jag blev lycklig! Detta lyckades hända en gång till, samma sång och pappa kom verkligen hem – men efter det trodde jag så benhårt att det hade nån koppling, att jag försökte spela låten så fort han gick utanför dörren – lyckades inte fler gånger tyvärr.
Men trots att pappa var borta mycket, så har han ALLTID funnits där om jag behövt honom – ALLTID! Dock kopplar jag inte samman ”behövt” med att jag behövt skjuts nånstans eller liknande.
Det där med träningar hade han väl lite tur med, min kära pappa, då träning för mig inte innebar att han tvingades sitta och titta på nån fotbollsmatch eller liknande. Han fick koppla släpet bakom bilen och åka på först folkrace och senare rallycross med mig.
Många hade åsikter om att man tvingat på mig bilintresset, men det är djupt genetiskt rotat. Snarast för sökte han nog slippa undan att ta med mig i garaget i yngre dagar, men så snart de förhatliga blöjorna var avskaffade, har han fått dras med sin ohängda dotter. Minns bland annat att mormor en gång ville köpa biljetter så jag och min moster skulle få gå och se Herreys, våra idoler ca 1985, då de skulle komma till Kalix. Visst ville jag gå, men det krockade ju med DM-rallycross i Umeå, så det var bara att glömma – jag skulle till Umeå! Icke förhandlingsbart!

Nu kom jag ifrån ämnet, jag har lite lätt att få sladd :
Min pappa har aldrig använt pekpinne, snarast försökt lära istället för att moralpredika. Istället för att bli arg när man varit disträ och tippat ut drickaglas fler än en gång när man suttit fördjupad i sina böcker, har han fortfarande haft förmågan att se kalla fakta – Det var inte meningen!
Själv skulle jag förmodligen ha gått bananas, men inte pappa, han kan konsten att se tanken bakom en handling, och ser alltid ett ”halvfullt glas” istället för ett ”halvtomt” – det är så han är helt enkelt.
När jag behövt hjälp med läxor, i sanningens namn inte så ofta, men det hände nån gång med matte. Om jag inte förstod hur han menade, så backade han bandet längre och längre tillbaka, till jag förstod, och så fortsatte han framåt i lagom tempo så jag hängde med. Han gav mig ett självförtroende, istället för att förstöra det.
Varken han eller mamma har haft några krav på mig i skolan, dem har jag stått för själv, och de har varit sinnessjukt höga. Jag hade 4,5 i medel när jag gick ut gymnasiet, enda trean var i idrott, resten var fyror och femmor – idag kan jag själv se att det var bra, men då var jag inte nöjd om det inte var en femma! Mamma och pappa kunde stolt titta på varandra när jag kom hem med betygen, och ifrågasätta om jag var en bortbyting! De har snarast fått dämpa mig och försöka få mig att förstå att jag är bra, då jag inte själv har förmågan att se det. Tyvärr vann jag över dem på den punkten, jag har fortfarande svårt att se saker jag är bra på, men har väldigt lätt att se saker jag borde kunna bättre!

När jag var nästan 15 år fyllda, och längtade som mest efter att få börja med juniorfolkrace, lyckades jag och min bästis övertala en vän till familjen att vi skulle få prova köra hans bil – lång historia kort, det slutade i en tall, med mig bakom ratten! Vi hade änglavakt, och klarade oss med skrapsår och blåmärken. Bilen blev skrot, men det var ändå bara en Saab (ler).
Vi skulle inte berätta något hemma, och jag gick så stort och la mig utan att yppa något. Men det tog nog inte fem minuter så var jag uppe igen, och berättade vad som hänt.
Reaktionen hos mina föräldrar var nog inte den som många andra föräldrar hade haft – mamma skrattade och berättade att hon gjort likadant i sin ungdom, men det hade ”bara” blivit en resa på två hjul, som dock slutade lyckligt. Pappa sa bara helt lugnt ”jag trodde det var jag som skulle få lära dig att köra bil” – psykologin bakom de orden – ni anar inte! Det var mycket värre än att han hade skällt ut mig!
Men det var också för att mina föräldrar var såna som de var, som jag aldrig har haft några hemligheter för dem, och aldrig medvetet har gjort något för att göra dem illa eller ledsna. Jag har bara haft en önska n att de ska ha anledning att vara stolt över mig, och det har jag levt efter.

När jag skulle på krogen första gången, 18 år fyllda, var det inte heller nån moralpredikan om att vi inte skulle dricka alkohol. Istället sa pappa till mig –”NÄR, inte OM, du tar första groggen, känn var den tar innan du tar nästa!”. Kanske hade det att göra med att de var så unga när de fick mig, att han hade sin egen ungdomstid i starkt minne, men nog visste han att ungdomar kommer till ett stadium där man vill prova dumheter – då är det ju bättre att jag får göra egna misstag och inte upprepar dem han redan har gjort!
Pappa är den jag ringer när himlen håller på att ramla ner, eller att det åtminstone känns så - han behöver bara lyfta luren och säga hej, så mår jag mycket bättre. Bara för att jag vet att han alltid finns där för mig, i både med- och motgång och likaväl i sol som i regn!
Min pappa – världens bästa, knäppaste, galnaste pappa – ska inte han ha rätt att firas på farsdag för att han fick mig tillsammans med världens bästa, underbaraste mamma, som ville vara hemma och ta hand om både mig och hemmet?!
Hur kan man ens tänka tanken?
Det finns säkert pappor som varit hemma och gjort hälften av alla måsten och sina plikter enligt alla feministiska regler, som varit tjuriga gubbar som mått dåligt för att de gjort saker under tvång – har de nån större rätt att firas på farsdag än min pappa som inte gjort en tiondel av alla ”måsten”, men som i gengäld varit den bästa vän en dotter kan önska?
Det finns garanterat pappor som gjort hälften och varit underbara de med, men då har de förmodligen varit hemma för att de haft den viljan och det har passat bäst för båda parter.
Nä, min pappa behöver ingen farsdag, och min mamma behöver ingen morsdag – jag älskar dem lika mycket varje dag, och behöver inte ens bli påmind om att visa dem vad jag känner. De är lika mycket mina bästa vänner, som mina föräldrar, och jag har förmånen att bo nära och dela intressen med dem, så jag umgås frivilligt med dem varje dag.
Men att avskaffa farsdag på grund av ett feministiskt tänk – hmmm… Hur går det då med den där så kallade jämlikheten vi sägs eftersträva?! Jämlikhet gäller faktiskt även för männen, det är inte bara när det passar oss kvinnor! Så det så!
Det finns verkligen ställen i samhället, kanske många gånger främst utanför vårt land, men givetvis även här, där jämlikheten lyser med sin frånvaro och verkligen är ett problem – nä, ta och lägg krutet där det behövs istället! Exempelvis kunde vi lägga krutet på något positivt, som att beundra dessa mammor som tagit hand om oss och samtidigt orkat med hemmet och "hemska" karlar som min pappa - istället för att fokusera på det negativa!

För er som har orkat läsa så här långt – ta hand om era nära och kära som förtjänar att älskas, oavsett farsdag eller inte! Lev å må!